nyaskivor.se

Grand Magus ”Sunraven” (Nuclear Blast/Warner)

Ibland är allt du någonsin behöver i livet ett rent riff, en drivande rytmsektion och en gudalik sångröst. Om du i samma andetag dessutom gillar raka hymner av bredbent stonerrock sammanflätad med undergångs-metal som dryper av dramatik och uppsåt. Ja, då har du kommit rätt nu. Grand Magus ger dig nyckeln till frihet.

Tre killar med säte i Stockholm frambringar heroisk metal med det oslagbara argumentet att rusa rakt in i nästa strid med draget svärd. Här är det inte frågan om att lyssna på fågelkvitter och plocka blommor på ängen. Nej, här handlar det om hjältar och monster, ära och tapperhet, seger och nederlag.

35 minuters musik räcker för att powertrion ska kunna designa vad som är ett slags konceptalbum inspirerat av den berömda anglosaxiska dikten Beowulf. En störtflod bestående av nio låtar utgör den episka berättelsen som strömmar mot dig med sådan kraft att det är omöjligt att värja sig. Putsa rustningen och gör dig redo för nu är det upp till kamp.

Så redan från den inledande låten Skybound kan du känna att den organiska kemin mellan JB Christoffersson (gitarr, sång), Ludwig Witt (trummor) och Fox Skinner (bas, bakgrundssång) svävar över en punkt som har ett enda syfte. Närmare bestämt att utstråla klassisk metal-estetik som oförvanskat leder dig till en fristad av genuin njutning.

Winter Storms är en mäktig mid-temposaga om snöstormar och inre styrka som träffar precis rätt både för sångaren och lyssnaren. Fina melodilinjer dekorerade med explosiva solon bidrar i högsta grad till detta. Den övergripande fascinationen av vargar biter sig fast i Hour Of The Wolf vars olycksbådande öppning övergår till en ogenomtränglig vägg av ljud. Precis som vi vill ha det.

Det blodtörstiga monstret Grendels ögon reflekteras plötsligt i skuggorna och frekvensen på både puls och fotsteg höjs avsevärt. Det förebådar ett spännande äventyr som med kraft arbetar sig in i ditt huvud. Finalen är magnifik och passande när den repetitiva The End Belongs To You breder ut sig. Halvvägs in i akten får Ludwig Witt nog. Såsom hjälte utnyttjar han sina sista krafter och trampar plattan i botten och attackerar hela trumsetet med glödande frenesi.

På tröskeln till 25 år av karriären och med tio fullängdsalbum under bältet träffar Grand Magus återigen målet och bekräftar sig själva som en av de viktigaste verkligheterna i den mest autentiska, uppriktiga och episka formen av heavy metal. Sunraven representerar ännu ett framgångsrikt kapitel i bandets storartade färd på en väg som fortfarande inte känner av några misstag eller motgångar.

Thomas Claesson

Shemekia Copeland ”Blame It On Eve” (Alligator/Border)

Bluesmannen Johnny Copeland från Texas var i framkant när det gällde att hålla bluesen levande och fräsch på 80 och 90-talen. Nu vandrar hans dotter Shemekia i samma fotspår och hon får ses som en av de ledande bluesvokalisterna i modern tid. Älskad och hedrad över hela världen för sin glada, trotsiga musik och hennes rörande själfulla framträdanden.

Den i mångt och mycket oföränderliga bluesen med låtar om förlorad kärlek, otrohet och svåra tider har genom åren förvisso burit mycket frukt. Copeland gäckar i viss mån det generella upplägget genom att vidareutveckla sociala teman med lättsamma ämnen såsom dråpliga historier, kärlek vid första ögonkastet, festligheter och en god portion med humor.

Öppningsspåret Blame It On Eve är ett ihärdigt bemötande av kvinnors rättigheter. Hon refererar oaktat till den bibliska arvsynden som predikar att om något går fel så kan man alltid skylla på kvinnan. Insvept i en stark rockmiljö påminns vi om de dagar då ödesdigra orkaner och tropiska stormar alltid var uppkallade efter kvinnonamn.

Det växlar till Mississippi-blues när Tough Mother med den elaka gitarren som matchar Copelands resoluta sång basuneras ut. Skydd inte aggression är motivationen som genljuder ända ut i träskmarkerna. En reträtt till den krattade manegen följer upp på Only Miss You All The Time. Ett sparsamt arrangemang som är ändamålsenligt i sin enkelhet.

Temperaturen stiger igen när Broken High Heels trampar in med en svärm av bluesrock i följe. Ett muntert grundtema surrar i luften även om ämnen som kongress, kyrka, samhälle och politik avhandlas. Den medryckande och kvicka Wine O’clock gör att de dagliga bekymren än mer försvinner i tomma intet. Inte undra på det när happy hour drar igång redan tidigt på eftermiddagen.

Plikttroget fullbordas den storstilade begivenheten med en cover av hennes fars låt Down On Bended Knee. En traditionell blueslåt som i Shemekias ägo förvandlas till en uppvisning i konsten att få grundvalarna att rämna tack vare den fräsande rösten och de övriga musikerna som går i bräschen med fria tyglar.

Blame It On Eve är Shemekia Copelands budskap om verkligheten. Ibland dämpad med humor, men hennes gripande stämma ger alltid upphov till en smittsam mängd muskulös rock, bultande blues, sumpig soul och hjärtskärande ballader. Under hela sin karriär har hon gång efter annan visat varför hon ses som en levande legend i sin egen värld och detta album är inget undantag.

Thomas Claesson

Moggs Motel ”Moggs Motel” (Steamhammer/Border)

Alla som under de senaste åren har befarat att UFO-frontmannen Phil Mogg helt skulle försvinna från scenen efter att hans band hade lagt skorna på hyllan hade fel. De efterföljande hälsoproblemen som utlöstes av en hjärtattack beseglade inte heller hans öde. Tro det eller ej, men en av de mest inflytelserika rocksångarna i världen är tillbaka och gissa vad, han sparkar hårdare än någonsin.

Eftersom musiken fortfarande pulserar i Phil Moggs blodomlopp så bildades Moggs Motel-projektet av bara farten. Han vände och vred i sitt långtgående arkiv efter outgivna låtfragment och basisten/producenten Tony Newton (ex. Voodo Six) och gitarristen Neil Carter öppnade också sina värdeskåp. Det förvandlades till idéer som föll på plats och med en tanke så god som någon skapades denna remarkabla utgåva.

I dessa tider när ett överskott av mogna äpplen dunsar i marken stup i kvarten kan öppningsspåret Apple Pie inte vara mer passande. I synnerhet inte eftersom det rör sig om gammaldags hårdrock med en vådligt drivande gitarrmelodi. Mogg sjunger fortfarande med ett svagt hån och en jordnära övertygelse för han har kommit hem mitt i sitt nya bands hårt slående attacker.

Dragningskraften i det sublima sångsamspelet med Zoe Devlin Love i Sunny Side Of Heaven gör det till en själfullt passionerat mellanhavande. Den upplyftande melodin med dess innerliga text fångar Moggs reflekterande sida. Det pådrivande temat med hög puls visar att han är full av energi och att rösten är så stor som vi känner den från förr.

Face Of An Angel strålar som en gåva från himlen sänd. Vi är nu inne i en kraftfull ballad som lyfter fram Moggs röstomfång och känslomässiga djup och med den dramatiskt vackra I Thought I Knew You kan man verkligen vara tacksam för att den brittiska härföraren fortfarande känns för levande för att någonsin sluta.

Ett lugnare och mer melodramiskt sätt att avsluta ett album på kan inte vara något annat än när den eleganta brisen från Storyville sveper in. Utfört med en till synes gränslös utstrålning som lika väl kunde ha varit ett firande av en fantastisk karriär, men nu istället låter mer som ännu ett nytt kapitel i en evig saga.

Moggs Motel lindar in teman om motståndskraft, nostalgi och konstnärlig pånyttfödelse. Den höga produktionskvaliteten fångar essensen av klassisk rock samtidigt som den integrerar moderna tekniker för att hålla ljudet pompöst och engagerande. Albumets tolv spår visar upp Moggs karaktäristiska vokala karisma och berättarförmåga som sträcker sig långt bortom gängse mallar för allmän hårdrock.

Thomas Claesson

David Gilmour ”Luck And Strange” (Columbia)

Hela 46 år har runnit iväg sedan David Gilmour släppte sin självbetitlade debutskiva De interna slitningarna i Pink Floyd gjorde att det fanns utrymme för personliga utsvävningar mellan albumen Animals (1977) – som av de övriga medlemmarna ansåg vara en egotripp av Roger Waters – och den bombastiska The Wall (1979). Gilmours gitarrtunga album var tillräckligt välgjort för att ge en angenäm upplevelse, i synnerhet med tanke på att singeln There’s No Way Out Of Here lyste upp tillvaron som en distinkt ledstjärna.

1984 års ”About Face” var tänkt att ta det nya decenniet i sin famn och på förhand komma till insikt om Gilmours tappning av Pink Floyd med dess släta ytor i fokus. Dyningarna runt ”On An Island” (2006) glittrade endast undantagsvis när de introverta tankarna reflekterade över att leva och dö. Kompositionerna på ”Rattle That Lock” (2015) var bräckliga, men det fanns en djup känsla begravd som kom till ytan efterhand som de reserverade grubblerierna fortskred.

Till skillnad från sin ex-kollega Roger Waters som alltmer gör politik till en del av sin personliga agenda föredrar Gilmour att sjunga och reflektera över förgänglighet och att bli äldre. Dessutom är ”Luck And Strange” något av en familjeaffär som måste ha gett enorm glädje. Gilmours fru Polly skriver de flesta av texterna. Adoptivsonen Charlie bidrar med ord till Scattered som är en långsam reggae som plötsligt övergår till ett komplext och mörkt orkesterarrangemang. Sonen Gabriel lägger också till bakgrundssång och dottern Romany sjunger och spelar harpa på den eteriska The Montgolfier Brothers-covern Between Two Points.

Redan i det instrumentala introt Black Cat möter pianodroppar den karakteristiska blödande gitarren i en stämning som omedelbart berör med sin omvittnade varumärkeston. När sången sedan blottläggs på det följande lyriska titelspåret är känslan att du är djupt inne i den symptomatiska ljudvärlden där musiken flyter lika fridfullt och förutbestämt som tidvattnet i Themsen.

Vokalt och när det gäller stråkarbetet som sträcker sig från episka fyrverkerier till folkloristiska mandolinljud imponerar Gilmour. Med ädel lidelse och melankoliska melodier återspeglas utmärkta akter som The Piper’s Call med sitt drömmande gitarrljud och på A Single Spark kämpar han med livets ändlighet under ett strövtåg runt de mer idylliska hörnen av spökdimensioner med dess änglakörer och kabaréattraktioner.

Dark and Velvet Nights har ett något tyngre anslag på sin väg in i en atmosfär av svart magi. Gilmours ständigt fantastiska gitarrarbete skiftar från luftigt till jordnära. Den avslutande nästan 14 minuter långa Luck And Strange – Original Barn Jam avslöjar den ursprungliga idén med titelspåret som en fri form-session (2007) i samspel med Pink Floyd-keyboardisten Rick Wright, som dog 2008. Spåret får anses vara av akademisk art, men med all respekt var det ändå Wright som komponerade den odödliga The Great Gig In The Sky.

”Luck And Strange” hittar David Gilmour i en reflekterande form som mynnar ut i en härligt avslappnad affär att luta sig tillbaka på. Till alla er såsom jag själv som har följt Pink Floyd ända sedan mitten av 60-talet så är det här bara en fortsättning i den långa allén. Det finns visserligen inga överraskningar i form av psykedeliska effekter, men vad gör väl det när allting ligger i en orubblig komfortzon. Albumet släpptes för övrigt på Roger Waters födelsedag den 6 september.

Thomas Claesson

Little Feat ”Sam’s Place” (Megaforce/Border)

När inspirationen med nytt material tryter finns alltid bluescovers att luta sig mot. Little Feat har kommit till den gränden nu, men de är inte de första. Många kanske minns det kanadensiska 80-talsbandet April Wine med sångaren Myles Goodwyn i spetsen. De frälste världen med äkta hårdrock. På sin ålders höst blev bluesen hans riktmärke.

Alldeles nyligen har vi även Slash (presentation överflödig) som samlade ihop sin digra vänskapskrets och resultatet blev Orgy Of The Damned. Ett träffsäkert och namnkunnigt album med djupa rötter i bluesen. Här betas den ena slagdängan efter den andra av på ett raffinerat sätt.

Sam’s Place är Little Feats hyllning till blues med slagverkaren Sam Clayton som huvudsångare. Det är också deras första studioalbum med Scott Sharrard på gitarr och Tony Leone på trummor tillsammans med de långvariga medlemmarna Bill Payne (tangenter), Kenny Gradney (bas) och Fred Tackett (gitarr).

Det känns säkert bra för Little Feat att segla in i trygg hamn efter tolv år av albumtorka Och kanske är det naturligt att låta den 78-åriga afroamerikanen Sam Clayton släppa sina congas för en stund. Han har trots allt den skrovliga barytonrösten som tillför rättmätig känsla även om Bill Payne och Fred Tacket med fördel hade kunnat ta över sången på några låtar.

Öppningsspåret Milkman är den enda låten med Little Feats underskrift. Clayton / Tacket / Sharrad är upphovsmän och här finns de underliggande musikaliska elementen som alltid har gjort det här bandet så spännande. Det universella bluesbältet sträcker sig nu, genom gruppens försorg, ända in i Louisianas träskmarker.

Muddy Waters sångbok ligger sedan uppslagen och i samspråk med Bonnie Raitt kopplas Long Distance Call upp. Hon är en trogen vän till bandet och det är en ynnest att höra hennes röst som följsamt bär upp hela låten. Det hela utspelar sig i sakta mak med en akustisk prägel som begåvat tillför en vädjande sparsamhet.

Häpnadsväckande virtuositet och tidlösa excentriska talanger lyfter de nio spåren varav åtta är inspelade på Sam Philips Studio i Memphis. Feats organiska boogie med inpräntad Chicagoblues ger sig uttryck som bubblande champagne i den karakteristiska Can’t Be Satisfied. Inte en enda fot är i stillhet när Paynes piano tar oss ända till New Orleans innan vi ens hinner klä våra tankar med ord.

Last Night vaggar fram i ett fridsamt tempo med en långsamt vandrande gitarr. Albumets andra gäst Michael ’Bull’ LoBue går en storslagen rond med sitt munspel både här och i den efterföljande Why People Like That. Den sistnämnda polerad med utpräglad Little Feat-touch och brass som hakar på för att runda upp ljudet,

Den sprudlande entusiasmen som Feat tillämpar på dessa bluespärlor visar att det finns gott om styrka kvar i bandet. Det är en bedrift att de fortfarande är i bländande form mer än 50 år efter landmärken som Sailin’ Shoes, Dixie Chicken och Feats Don’t Fail Me Now. Det visar med all önskvärdhet tydlighet att det är inga problem att ha små fötter bara du inte försöker att trä på två vänsterdojor.

Thomas Claesson

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson

The 69 Eyes ”Death Of Darkness” (Atomic Fire/Warner)

Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.

Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.

När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.

The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.

Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.

This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.

Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.

Thomas Claesson