nyaskivor.se

Buffalo Nichols ”The Fatalist” (Fat Possum/Border) Release: 27 oktober

För något år sedan stötte jag på Buffalo Nichols och recenserade hans första album. The Fatalist är alltså nummer två i raden. Han är en musiker och sångare som vill vara den nya generationen av bluesartister. Det tunnar ut hela tiden i de gamla leden och återväxten är inte betydande i denna genre.

Buffalo började lite smått på förra albumet att kombinera bluesen med bitar ur dagens ljudlandskap. Då lät det lite spännande och nydanande. Detta fortsätter Buffalo med på sitt nya album men utan att gå hela vägen och starta något nytt.

I öppningsspåret Cold Black Stare finns en skön gitarrslinga som samsas med sång och slagverk. Klassikern You’re gonna need someone on your bond är däremot inlindad i ett diffust ljudlandskap med spoken word inslag.

Här hittar bluesen nya stigar och bakgator att vandra på. I stället för fortsätta vandringen mot bluesens nymarker lägger Buffalo ett smutsigt filter på sin röst och ikläder sig folksångernas kostym. Då blir det inte lika angeläget och spännande längre. Hans gitarrspel är fortfarande lysande, men albumet tappar både fart och intresse på det som började så bra på debuten.

Bengt Berglind

Turnpike Troabadours ”A Cat in the Rain” (Bossier City/Border)

Steep Canyon Rangers ”Morning Shift” (Yep roc/Border)

Turnpike Troubadours och Stone Canyon Rangers är band som har sin rötter i den amerikanska bluegrassmusiken. Sedan starten 2005 har de vidareutvecklat sitt sound åt det mer moderna hållet. Båda banden är nu tillbaks med nya album och har numera adderat trummor i sin ljudbild.

Turnpike T har spelat in sitt nya album i klassiska Famestudion i Muscle Shoales med Shooter Jennings som producent. Här har man strävat efter ett fastare sound som gränsar mot rockmusiken, även om steelgitarrer, banjo och fioler har sin rättmätiga plats.

Bandets sångare dominerar albumet med en bra röst, men den blir lite småtråkig på ett helt album, även om man har blandat på med stämmor och körer.

Stone CR fortsätter på Morning Shift att förlita sig på sina rötter i den amerikanska rotmusiken och vinner i mina öron på detta. De har även ett starkare mer varierat låtmaterial. 

Både Turnpike T och Stone CR är utmärkta instrumentalister som visar upp sina färdigheter och fungerar säkert mycket bra live. På ett helt album tenderar det dock att bli lite enahanda.

Bengt Berglind

Brian Blade & the Fellowship band ”Kings Highway” (Stoner Hill/Border)

Trumljud från datorer dominerar i dag. Det är enkelt, billigt och låter stumt, dumt och tomt. För det mesta. Därför blir man lycklig när en riktig trummis som Brian Blade och hans band Fellowship åter är aktuella med ett nytt album.

Musiken är helt instrumental med stora jazzinfluenser. Inte jazzfusion för här finns även mer lyriska och lugnare passager som samsas väl med den mer dynamiska sidan av albumet.

Styrkan i bandets musik är både stillheten som sedan bryter av i en eufori och ett suveränt ensemblespel med inte så långa solopassager.

Brian Blades tidigare album är något du ska kolla upp om du gillar jazzinspirerad instrumentalmusik. Ett av årets bästa album.

Bengt Berglind     

Easy Star All Stars ”Ziggy Star Dub” (Easy Star)

Får man verkligen göra så här; är vad som helst tillåtet i musiksvängen idag? Svaret är enkelt. Javisst ! ! När det låter så här skönt och avslappnat i baktakt är det tillåtet med råge. Det bevisar även att om musiken är välgjord från grunden går det att ändra den, göra tolkningar eller covers i sommardags reaggetakt. Dessutom är albumet välproducerat .

Grundbulten i detta samlingsalbum är David Bowies klassiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust” från början på sjuttiotalet med en radda av låtar med minnesvärda melodier och då med Bowies säregna sköna röst.

Five Years – Steel Pulse, Soul Love -Mortimer, Starman – Max priest, Marcy Gray – Rock`roll Suicide eller All the young dudes  – Kirsty Rock. Detta samlingsalbum avlutas med några dubversioner som kan vara kul ibland.

Sommarens soundtrack kommer att gå i baktakt. Hoppas nu ni är flera som kommer att upptäcka och uppskatta denna tillbakalutade Bowiehyllning.

Bengt Berglind

Eilen Jewell ”Get behind the wheel” (Signature/Border)

För ett antal vintrar sedan gästade Eilen Jewell landet vi lever i och just denna vardagskväll skulle hon stå på scenen i Torsby i norra Värmland. Temperaturen var någonstans mellan 12- 16 minusgrader så med tanke på det fordon som skulle frakta oss norr ut så blev resan inställd.

Detta kan jag ångra och det gör jag givetvis när nya albumet med Eilen Jewell nu anlänt. Hennes tidigare album har alltid varit bra med tolkning av lite olika musikstilar som hela tiden ligger inom det vi slarvigt kallar americana. Det vill säga en lagom mix av musik med rötter i USA.

Detta album som är snyggt producerat av Will Kimbourgh har en förkärlek till lite rockiga gitarrer och steelgitarrsolon som sitter som ett smäck.

Eilen Jewell är ingen nykomling och vet vad som väntas av henne. Hennes röst är så självklar och stark, hon sjunger med både styrka och känsla albumet igenom. Detta tycker jag hörs bäst i Crooked River, Gone Home Soon och Winnamuca.

Givetvis är det skönt att höra riktiga musiker som spelar tillsammans och en sångerska som inte behöver varken AI eller lager av datorproducerad sånghjälp.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Chicago sessions” (New West/Border)

Först måste jag erkänna att Rodney Crowell är en av mina husgudar så man kan väl säga att jag är jävig i ämnet.

I år firar Rodney att han varit i  musiksvängen i en hiskelig massa år. Detta kommer han att göra genom en större galaföreställning senare i år med en massa gästartister.

Chicago sessions är något helt annat. Rodney ville göra något enklare och mer spontant, som att hitta en ny studioproducent och spela in några nya låtar, någon cover och sådant som han har haft liggande men som spelats in av andra artister.

Rodney hamnade i Wilcoledaren Jeff Tweedys studio i Chicago med nya musiker runt sig. Visst är det lösare i kanten och kanske mer spontant men även lite fattigare ljudmässigt. I all fall om vi ser tillbaka på hans senaste utmärkta studioalbum Triage som kom för en tid sedan. Där inramas hans låtar och sång av många eminenta musiker från Nashville.

Jeff Tweedy var inte bästa valet av producent. Han passar inte in i Rodneys musikvärld hel enkelt.

Det finns några riktigt bra låtar här samt en snygg cover på Townes Van Zandts No place to fall och You suppose to be falling som skrevs för kompisen EmmyLou Harris.

Vi får hoppas på något mindre spontant nästa gång och med skickliga musiker från Nashville plus en mer taggad Rodney Crowell.

Bengt Berglind

Triptides ”Starlight” (Curation/Border)

LA-baserade Triptides album So Many Days som kom förra året var en platta som först inte satte några djupare intryck hos mig. Bandet spelar vad vi kan kalla för solig och tillbakalutad poprock med snygg stämsång och lite sparsam psykedelia.

Men sakta och säkert upptäckte jag mer och mer små sköna inpass och trevliga musikaliska påhitt som gjorde att albumet växte.

Nu har efterföljaren Starlight kommit och bandet har ändrat sitt sound. Denna gång är det mer klaviaturbaserat med både piano och orgel i förgrunden. Musiken har en mer drivande groove som ibland luftar några jazzinfluenser. Men anslaget är lätt och det påminner ibland om bandet Dawes, men här är inte jazzinslaget så stort.

Trots att det svänger och kränger med både orgel, Fender Rhodes piano och en del syntar så fäster inte musiken denna gång som den gjorde på So Many Days.

Gruppen sångare som dominerar det vokala inslaget sjunger visserligen bra. Men det låter inte engagerat och sången är inte integrerad i bandets små grooviga utsvävningar.

Sången ligger ovanpå, eller kanske man kan säga utanför, som den inte är en del av bandet.

Vilket borde vara meningen. Så för Triptides blir det denna gång stjärnfall med Starlight.

Bengt Berglind

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

Jesper Lindell ”Twilights” (Rootsy/Border)

Kanske kan man tycka att Jesper Lindell har gått lite vilse i det ljudlandskap som The Band och Van the Man gjort till sitt eget. Eller också är det så att bli inspirerad av andra musiker och artister är något som drabbar alla och tillhör musikscenen.

Nu råkar det vara så att senaste albumet Twilights är en ljuvlig historia för oss som gillar och hänförs över denna genre av musik som var och är en del av americanamusikens träd.

Jesper har samlat några vänner och dragit till Brunnsvik utanför Ludvika för att spela in låtarna och med sig har han till exempel First Aid Kit och Levon Helms dotter Amy.

Jespers röst är behaglig och kommer bäst till rätta i albumets många medium tempo låtar.

Förutom alla gästsångare omger sig Jesper med ett lysande musikergäng, där blås och hammondorgel breder ut sig med sitt välljud.

Nu blir det att kolla upp Jesper Lindells backkatalog och vad för musikgodis jag finner där. Twilights är snudd på en femma. Släpptes redan i våras men förtjänar all uppmärksamhet om inte annat som en av årets solklara rekommendationer att mysa till framför brasan när vi tröttnat på bjällerklang.

Bengt Berglind 

Daniel Herskedal feat Emilie Nicolas ”Out of the fog” (E2/Border)

Den norske tubaisten Daniel Herskedal är en stor favorit. Det är lika bra att sätta detta på pränt från början. Hans musik som är en hybrid av jazz med nordiska förtecken i form av vemod och lån från folkmusik. Det finns alltid en melodifras att hålla sig till i hans vida jazz- och ljudväv.

På nya albumet Out of the fog är den starkare än tidigare då han bjudit in Emilie Nicolas vars klara röst står i motsats till tubans mer dova tonspråk.

Herskedal har adderat mer än den mänskliga rösten på nya albumet. Trummor och slagverk hjälper till av bygga upp och skapa dramatik på ett mer påtagligt sätt än på tidigare album. Ibland kan det påminna om en rituell dans från ett urfolk.

Det har till och med smugit sig in en gitarr här och var.

Det känns som genom att bredda sitt tonspråk så har Daniel Herskedal tagit ett steg bort från jazzmusiken på hans tidigare album. Om det nu är så, är det fortfarande en nutida musik som är både vacker, dramatisk och bör och ska upptäckas av vänner av god musik. Bilda kö !

Bengt Berglind