nyaskivor.se

Stephen McCarthy & Carla Olson ”Night comes falling” (Bfd/Border)

I årets elfte timme ramlade det in ett album som passar till mig som en väl vald ljudklapp. Det är inga duvungar som levererar detta duettalbum. Carla Olson har tidigare gjort ett liknande album med Gene Clark, So rebellious a lover, från 1987. Carla har även kamperat ihop med gitarristen Mick Taylor. Det sistnämnda har jag inte doftat bekantskap med. Däremot så  plockas albumet med Byrdsmedlemmen Gene Clark fram rätt vad det är under året.

Stephen McCarthy var sångare och gitarrist i nedlagda countryrockgruppen Long Ryders. Nu är det så att jag gillar duettalbum en hel del så detta passar mig bra. Det är absolut inget nytt musikaliskt. Sång och musik är gjort med god hantverkarhand i det vi kallar countryrock eller americanaland. Det räcker för mig. Stephen och Carlas röster ligger tätt intill varandra och funkar bra ihop albumet igenom. Det låter bara finfint hela vägen.

Titellåten Night comes falling är en riktig kanonlåt i denna mossiga härliga genre. Men det finns mer. Broken lullaby, Brink of the blues och balladen The bell hotel is burning är utmärkta.

Egentligen finns det inte ett direkt svagt spår på albumet. Nu är det så att jag är så svag och påverkbar med denna enkla musikform. Det blir snudd på en fet femma.

Bengt Berglind

Felice Brothers ”From Dreams to Dust” (Yep Roc/Border)

Betyg 4/5

Felice Brothers har levererat album och en del soloprojekt sedan 2007. I detta band har en del bröder, släktingar och vänner ingått. En av de äkta bröderna, Simon, är väl den som verkar fungera som sammanhållande länk, låtskrivare och den röst man kan förknippa bandets sound med.

Men det är inte hela sanningen för just deras sound har varierat lite hit och dit. På de första albumen fanns det en ungdomlig The Band-känsla som senare har vinglat fram och tillbaks med skiftande resultat.

Nya albumet From Dreams to Dust inspelat i en kyrka, är även det en palett av skiftande musik ofta blandat med kortare recitationer och givetvis sång. Det är ett album som vilar på en vemodig och lite mörkare grund.

Det musikaliska soundet är sparsmakat, ofta med ett inledande klinkande piano eller akustisk gitarr. Tempot är mässande och förstärks av Simon Felice sätt att pratsjunga sina historier.

From Dreams to Dust är inget omedelbart album att älska eller eventuellt tycka mindre om. Det kan nog ta sin tid att hitta fler pärlor än inledande Jazz On The Autobahn. Det gäller att hänga i och ge bröderna fler chanser.

Bengt Berglind

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind

Son Volt ”Electro Melodier” (Transmit/Border)

Gruppen Son Volts tionde album Electro Melodier som är namnet på två äldre gitarrförstärkare liknar dess föregångare Union på några sätt. Det finns i texterna ett nyuppvaknat intresse för vår omvärld med sociala orättvisor, miljöpåverkan och politiska ställningstaganden, om än lite vaga in kanten.

Annars kan vi säga är det som vanligt med Jay Farrers lite monotona röst som oftast dominerar ljudbilden på gruppens album.

Gruppens gitarrbaserade ljudlandskap kan kännas lite platt och trist, även om man på de sista albumen försökt att smyga in både orgel, fiol och andra instrument samt andra röster för att lyfta och variera den musikaliska strukturen. Men när man nu gör det igen ligger ofta dessa instrument och röster lågt i mixen och kan inte matcha Jays monotona stämma.

Ändå är det alltid trevligt med ett band som Son Volt som håller stilen och ställningarna i den numera utvidgade americanafamiljen. Det känns tryggt på något sätt och visst har bandet här fått till att album som kommer att stå sig väl.

Bästa spår:  Living in USA och Diamonds and Cigarettes.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

Lucinda Willams ”Southern Soul From Memphis to Muscle Shoals & more” (Highway 20/Border)

Efter bluesrockiga Good Souls Better Angels och Tom Petty-tolkningarna på Runnin’ Down A Dream har Lucinda samlat sitt gitarrbaserade turnéband i Nashville för att tolka en samling soulklassiker.

Det går så där.

Det låter som det är svårt att gjuta nytt liv, om man nu vill det, i klassiker som Games People Play, Ode to Billie Joe, I Cant Stand The Rain och Take Me To The River.

I första hand hänger det på att tempot är lite släpigt i för många av låtarna och att Lucindas gitarrbaserade medmusikanter lirar fyrkantigt och har glömt svänget och skuldkänslan hemma.

Soulklassiker av denna digniteten behöver lite sköna blåsarrangemang, en slirig hammondorgel, en kvidande steelgitarr och en kör med gospelfeeling.

Lucinda sjunger lysande i Misty och Main Street Misson men det hjälper inte utan småhaltar hela vägen, till och med i Tony Joe Whites magiska Rainy Night In Georgia.

Albumet lyfter aldrig och lever inte upp till sin titel på långa vägar.

Bengt Berglind

Gary Louris ”Jump For Joy” (Sham/Border)

Inget nytt från gruppen Jayhawks men väl ett solo album från en av dess ledargestalter, Gary Louris. Det första, Vagabond kom 2008 och är inte något som spelats ofta sen dess. Lite stelt och opersonligt och låter även så idag vid en ny genomlyssning.

Nya Jump For Joy tillhör kategorin pandemialbum där Gary Louris i egen regi spelat in, producerat och mixat.

På samma sätt som Paul McCartneys sista skapelse. Det kan bli lite trist när ett enmannaband ska sköta allt i studion med dagens teknik. Samspelet mellan musiker försvinner i egot.

Gary Louris musikaliska hemmabygge står sig trots allt mycket bättre än Mackans. Det finns en mängd bra låtar där man känner igen det klassiska Jayhawkssoundet med ljuvliga stämmor och tydliga melodihookar.

Det är ofta ett stråk av vemod och bitterljuva Beatlesharmonier som dyker upp i Garys kompositioner. Kolla bara in New Normal, Mr Updike och somriga Follow.

Sen får vi hoppas att ett nytt Jayhawksalbum dyker upp i höst. Tills dess gäller Jump For Joy.

Bengt Berglind

John Hiatt ”Leftover Feelings” (New West/Border)

Hoppet var ute efter några mediokra album då han försökte agera rocksångare. Men han har återhämtat sig bra och blivit i högsta grad aktuell att lyssna på igen.

John Hiatts tre album Crossing Muddy Waters, Dirty Jeans And Mudslide Hymns och The Open Road  är ljudliga bevis på detta faktum.

Nu är det dags igen. Han har hitta sin perfekte lekkamrat och polare i Jerry Douglas och hans eminenta musiker med rötterna i bluegrassmusiken.

Dessutom verkar det som att John Hiatt har skärpt till det mesta för att komma upp i samma nivå som hans medmusikanter.

Johns röst har en helt annan skärpa och en annan renhet. Detta album är fyllt till bredden med bra melodier och texterna innehåller en mängd små vardagsbetraktelser som eldrivna Cadillacs eller musikaliska minnen från den legendariska Studio B i Nashville där detta album är inspelat.

Sen är det så att det svänger föredömligt om Jerry Douglas trumlösa band, hans dobrospel ligger hela tiden bakom eller vid sidan om John Hiatts röst för att kommentera och förstärker det musikaliska helhetsintrycket. På samma sätt fungerar Christian Sedelmyers sköna och ljuva fiolspel.

Basisten är den som sköter grundsvänget och så att säga är basen för hela kalaset.

Det vore fel att lyfta upp några speciella låtar från detta mycket starka och genomarbetade album så då gör vi inte det.

Vi bara njuter och ler åt svänget och den sköna känslan i musiken på Leftover Feelings med John Hiatt och Jerry Douglas band.

Bengt Berglind

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind