nyaskivor.se

Rigmor Gustafsson ”Rigmor på svenska” (Hoob/Border)

Efter ett stort antal album inom den vokala jazzen tar nu Rigmor
Gustafsson det modiga steget att sjunga på svenska. Man kan undra
varför det inte har skett tidigare. Enligt henne själv har hon alltid känt sig
trygg i den vokala jazztraditionen och det har alltid känts naturligt att
sjunga på engelska.

På nya albumet har hon valt att tolka svenska klassiker som Eva
Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” och Mando Diaos ”Strövtåg i
hembygden” och Cornelis Vreeeswijks ”Cool water på Gyllene Freden”.
Här finns även en lätt jazz svängig förtjusande version av folkvisan
”Den första gången jag såg dig”, samt några översatta jazz standards
som ”Mig hände det nyss” och ”En liten sång om kärlek.

Idag finns det ett större antal svenska kvinnliga jazzvokalister som håller
en genomgående hög kvalité musikaliskt. Men i mina äldre jazzöron har
det blivit vanligt att sjunga viskande och lågmält. Därför passar det mig
perfekt att höra Rigmor Gustavsson som textar väl och vårdar det
svenska språket i jazzformat.

Man kan inte heller komma ifrån den trio som Rigmor Gustavsson
omger sig med i studion, pianisten Jonas Östlund, Martim Höper bass
och Chris Montgomery trummor. Dessa bidrar starkt till göra Rigmor på
svenska till ett utmärkt album. Nu hoppas vi på fler när väl isen är
bruten.

Bengt Berglind

Waterboys ”The life, death and Dennis Hopper’’ (Sun/Border)

Gillar man Waterboys och Mike Scott innebär detta att man utsätts för diverse prövningar rent musikaliskt. På albumen under senare år har Mike Scott verkligen prövat sig fram genom det musikaliska landskapet. Han har omfamnat rap, funk och hård rock i sann pionjäranda. I vissa stunder har han återvänt till sin så kallade grundmusik rotat i det skotska höglandet. Det är där han hör hemma enligt många och det gäller även för skrivande recensent.

Nya albumet The life, death and Dennis Hopper kanske ska ses som ett temaalbum, även om temat är lite vagt. Mike Scott bjuder in oss till ett ”extra-allt” album på tjugo låtar. Albumet inleds av Steve Earle och Bruce Springsteen dyker upp som duettpartner. Ljudcollage på runt en minut varvas med snygga ballader som Andy och Blues for Terry Southern, stråktyngda countryvalsen Riding Down To Mardi Gras eller recitationer till instrumentala inslag.

Som du kanske förstår är detta ett album som kräver tålamod om man nu vill försöka hitta en gemensam nämnare. Om det nu finns det. Det finns dock några underbara ögonblick där Mike levererar. Men det är få, av tjugo möjliga.

Förmodligen kommer albumet att geniförklaras av engelska musikkritiker.

Bengt Berglind

Pug Johnson ”El Cabron” (Break Maiden/Border)

Just är det country överallt, speciellt när många nöjesjournalister breder ut sina mediokra ickekunskaper i mellosammanhang. Men ofta är det bara en pop- eller schlagerdänga som har blivit countryfärgad en smula.

Låt oss också slå fast att det inte är country bara för att man bär en Stetsonhatt och ropar ”Ji-haa! mellan verserna.

Vid en fråga vad country är för henne svarade Jill Johnson att det hänger en del på instrumenteringen. Det bör ingå steelgitarr, fiol, banjo i kompet. Den andra byggstenen i country är tre ackord och sanningen.

När det gäller detta album av och med Pug Johnson lever han upp till kravet när det gäller instrument. Han plockar snyggt in både en massa gitarrer, piano, dragspel och blås i sin klassiska country och lånar stilfullt från Buck Owens och andra legendarer som till exempel Doug Sahm.

Pugs röst är lite nasal och slängigt nonchalant, precis som det ska vara i genren. Vidare är det kul och lite extrakt sväng med gumbo, zydecorytmer och blås i flera av låtarna.

Pug Johnson är heller ingen oäven låtskivare på detta genomtrevliga countryalbum , som kan klassas som bra just Country med stort C.

Bengt Berglind

Sofia Karlsson ”En sång till Selma” (Supertradition/Border)

Ett av de svenska album jag håller högst är Svarta Ballader från 2005 där Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson.

På nya albumet hyllar och tolkar Sofia Karlsson Selma Lagerlöfs texter och författarskap. Tillsammans med Johan Selberg har Sofia enligt egen utsago läst 1000 sidor om och av Selma för att komma fram till dessa tio tonsatta fria tolkningar.

Tonsättningarna har en modern svensk folkmusikdräkt som i ena stunden kan vara jublande positivt varm och lycklig. Detta framträder tydligt i ”Svårt att här leva” och ”Slå upp dina fönster”. Men den ram som håller ihop albumet har stråk av det svenska vemodet som finns där ständigt närvarande i både text och musikarrangemang. Detta framträder tydligt i albumets senare del och balladerna Mörkret, Min älskade (brevet) och Hör mig!.

Sofia Karlsson har tillsammans med Johan Selberg och musikaliska vänner producerat ett av årets svenska album alla kategorier. En sann kulturgärning.

Bengt Berglind

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind

Rose City Band ”Sol Y Sombra” (Thrill Jocke/Border)

Pedal steel guitar är ett instrument som mer och mer använts i dagens populärmusik. De första liknande tonerna från detta instrument var då det kallades lite slarvigt för Hawaiigitarr. Inom countrymusiken har denna gitarr funnits med i många år och sammanhang.

Idag kan man höra tonerna från pedal steel guitar i både jazz och pop.  Även om Ripley Johnson är både gitarrist, kompositör och sångare på Sol Y Sombra så är det Berry Walkers steel gitarrspel som till stor del omfamnar och färgar detta album.

Soundet på albumet kan beskrivas som poppig varmt soligt, mjukt och böljande. Inga skarpa kanter någonstans. Ripley Johnsons sång och förmodligen även gitarrspel är lätt filtrerat. Ibland känner man igen tempo och rytmer från till exempel Mark Knopfler eller JJ Cale.

Det kan vara lätt att låta musiken på Sol Y Sombra bara glida förbi. Men det är den för skön och läcker för. Tar man sig tid så är det ett väl sammansatt musikprojekt som förundrar och underhåller i all sin genialiska enkelhet.    

Bengt Berglind

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Iris DeMent ”My life – 30th Anniversary” (YepRoc/Border)

Det är inte alltid man förstår hur skivbolagen tänker – men Ibland blir det riktigt bra. Som när man 30 år efter releasen återutger detta album med Iris DeMent.

Hon har en röst som andas andlighet och äkthet och hon har sin musikaliska rötter djupt i den amerikanska söderns frikyrkliga tradition.

Man skulle kunna tänka sig att albumet är inspelat i hennes hemmakyrka med några vänner och medmusikanter vid hennes sida.

Iris karaktäristiska röst står i fokus där hon sitter vid pianot. Fiol, dragspel, gitarrer och körsång hjälper till att smycka musiken på ett försiktigt sätt.

”No time to cry” är som ett dagboksutdrag skrivet på pappas begravning när hon själv är på väg till nästa spelning.

”The shores of Jordan” tillhör en av albumets få upptempolåtar men som svänger lite småskönt.

Iris DeMents musik här och på övriga album är hennes egen. Det finns element av psalmer, country och en gnutta gospel. Men det är hennes genuina röst som skapar denna högst personliga folkmusik.

Lyssna gärna på tidigare albumet ”Workin´ on a world” från 2023 där Iris har en betydligt mer politisk ton, främst i hennes texter. Slutligen kan vi konstatera att det är lite av en kulturgärning att återutge ”My life ” Tack skivbolaget !

Bengt Berglind

Chuck Prophet ’’Wake the dead’’ (Yep Roc/Border)

Det här var en trevlig överraskning i det begynnande höstmörkret.

Chuck Prophet har under många år producerat album som har varit av en klart skiftande kvalité. Balinese Dancer och Feast of the Hearts är två exempel på tidiga album fyllda med rockmusik av ädelt märke.

Sen har det varit lite upp och ner då Chuck har provat att skruva upp tempot och glömt bort melodierna. 

Han är en driven gitarrist och hans små snuviga röst påminner om Tom Petty. Chuck har även producerat musik för andra men har under många år trampat vatten i rockmusikens mellanskift utan någon större framgång. 

På nya albumet Wake the dead har han lierat sig med ett barband, Qiensave, som kommer från Columbia och tar med sig sin cumbiainfluerande musik som har rötter i både Sydamerika och Afrika.

Det är en positiv och livsbejakande musik som bandet bjuder på bakom Chuck Prophets röst.

En mix av salsa, samba, lite baktaktsreggae, många bra melodier och snygga refränger där till exempel dragspelet möter farfisaorgeln och ljuvlig musik uppstår.

Wake the dead är en pärla att lyssna på om och om igen.

Bengt Berglind

The Hanging Stars ”On the Golden Shore” (Loose/Border)

Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.

Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.

Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.

Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.

För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.

Vilket det gör på hela albumet med Hanging Stars.

Bengt Berglind