nyaskivor.se

The Unthanks ”Diversions vol. 1 – Songs of Robert Wyatt & Antony & The Johnsons” (Rough Trade/Border)

Ska man genrebestämma denna kvartetts musik så är det lätt att krångla till det. Men låt oss försöka. Unthanks har sin rötter i engelsk folkmusik men är på väg att korsa detta med klassisk kammarmusik. Modern folkkammarmusik är inte bra, men det får duga tills vidare.

Syskonparet Rachel och Beckys röster virvlar runt varandra ständigt omgivna av pianon och stråkar. På detta livealbum inspelat i Union Chapel i London tolkar gruppen Anthony And The Johnsons och Robert Wyatt med skiftande resultat.

De sex inledande sångerna kommer från Anthonys album I Am A bird Now och är ballader. Detta är gruppens tolkningar och tillför egentligen ingenting. De är snyggt framförda men Anthonys original har en spröd skärpa som inte finns här.

Det blir mycket bättre i Robert Wyatts åtta kompositioner. Plötsligt finns det en dynamik i musiken som är både spännande och vacker. Röster, pianon, keyboard och stråkar samverkar nu och bygger en strålande ljudvägg som lyfter fram storheten i Robert Wyatts musikskapande. Leta gärna fram hans musik om du vill utveckla ditt egna musiklyssnade.

Jag kommer inte att sitta och längta efter Diversions vol.2, det är säkert. Då plockar jag hellre fram något med Robert Wyatt , till exempel Cockooland eller Comicopera.

Bengt Berglind

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog

Hate Gallery  “Viva La Resistance” (North&South/Playground)

Albumet ”Viva la Resistance” som släpptes den 28 november 2011 är uppföljaren till det kritikerrosade debutalbumet ”Compassion Fatigue” från 2008, som av brittiska Kerrang kallades ”Årets platta i sin genre”!

Punk, rock och hårdrock i en magnifik musikalisk pyttipanna-mix som gör att det spritter i hela kroppen – det är riktigt bra och det svänger gott!

Hate Gallery är Janne Jarvis (sång & bas), Rickard Lundell (gitarr), Petja Lepola (gitarr) och Fredrik Kvarnebrink (trummor)! Albumet ”Viva La Resistance” är skriven och producerad av Janne Jarvis, som har en brittisk pappa och en finsk mamma, han är uppväxt i närheten av London, men bor numera i Stockholm!

Janne Jarvis säger följande om Hate Gallery och den musik man spelar:
”(Vi är) ett ganska internationellt band. Vi startade i London någon gång runt 2006-2007. Det var jag som är engelsk och min kusin Petja Lepola från Finland. Sen flyttade vi till Stockholm och de två andra medlemmarna Rille Lundell och Freddie Kvarnebrink är svenskar. Det märkliga är att vi alla har finska mammor. (…) – Det är väl hårdrock helt enkelt. Men inte så klassiskt svensk eller brittisk hårdrock. Mer progressiv, mer punk. Lite liknande Nine Inch Nails eller Queens of the Stoneage”.

Ja, detta är en musikalisk energibomb av högsta klass och skivan börjar i högsta tempo med tre av albumets fyra bästa låtar på en rad – ”Viva La Resistance”, ”The warning”, & ”Satellite”, den fjärde låten i sammanhanget heter ”Frequency”. Tyvärr håller inte skivan lika hög klass hela vägen, men helhetsintrycket av låtarna, musiken, energin och öset ger till slut ändå ett betyg som är mycket mer än godkänt! Punkigt, rockigt och ruffigt, men det är ändå väldigt fräscht med en tydlig ljudbild!

Klart sämsta låt på albumet är dock rockballaden ”Love Shine On” som känns lite malplacerad och det känns inte riktigt som att denna låt hör samman med de andra, utan det är mer en känsla av följande scenario: ”Fan, vi måste ha med en ballad också, vi slänger in denna överblivna låt, den duger nog!”

Betyget på detta album blir högt, men en sådan här skapelse ska premieras!

Jag gillar detta album som är fyllt till bredden med potent party-punk-rock, och det är verkligen fullt ös, energi och röjmusik nästan hela tiden!

För mer info om Hate Gallery se vidare på deras webbsajt hategallery.com.

Viva Hate Gallery!

Roger Skoog

Victoria Vox ”Exact Change” (Obus/Hemifrån)

Singer-songwritern Victoria Vox har släppt sin andra skiva där hon har skrivit det mesta materialet själv. Bakom sig har hon en sju år lång non-stop turné och har också vunnit en mängd priser genom åren.

Victoria behärskar ett flertal instrument bla. Trumpet och Ukulele – en ukulele som kanske det blir lite väl mycket av.

Skivan är väl helt ok sånär som på några klämkäcka franska låtar, ett språk som hon också behärskar, och en instrumentallåt som känns som utfyllnad. Men i övrigt är skivan lyssningsvärd.

Framför allt: Summertime, Mother Nature och Oh I Wonder.

Börje Holmén

Felice Brothers ”Celebration Florida” (Loose/Border)

När detta brödragäng dök upp för några år sedan måste jag erkänna att jag föll pladask i farstun för deras enkla, jordnära, dammiga gammelmans americana. De framstod i mina öron som en juniorversion av legendariska The Band. Då ska ni veta att de stod mycket högt i kurs i skivhyllan. Fyra album senare har brödragänget delat på sig och Ian och James Felice har lierat sig med kompisarna Greg Farley, David Turbeville och Christmas i denna den senaste versionen av Felice Brothers.

I och med detta album har man också öppnat studiodörrarna i den uttjänta kycklingfabriken på vid gavel och släppt in massor av nya ljudinfluenser från vida världen. Ljudcollage, djärva blåsarrangemang varvas med åttiotals-keyboards, körer, dancebeats och akustiska instrument.

Visst ska band utvecklas, expandera och söka nya utmaningar. Allt annat vore fegt. Men frågan är om steget denna gång var något för stort.

Först och främst tänker jag på de vokala inslagen. Bröderna är inga uttrycksfulla sångare som kan matcha de  sprakande spännande arrangemangen. Det hela faller ganska platt. I alla fall hos mig denna gång. Men å andra sidan om detta album är det första du hör med Felice Brothers kan det säkert falla dig på läppen. Värre saker kan hända. Jag vet av egen musikerfarenhet.

Bengt Berglind

Art & Lisa ”Healin Time” (Hemifrån)

Art Crawford och Lisa Beck från Texas har släppt sin andra CD. Dessa två singer-songwriters är väldigt countryinfluerade. Han låter lite åt Kris Kristofferson på rösten men musiken är väl snarare åt Steve Earl-hållet. Hon är mer av Linda Ronstadt och Emmylou Harris men hennes musik drar mera år Dolly Parton.

Den här typen av countrymusik är inte min tekopp precis och det hjälper inte att lyssna upprepade gånger heller, det gör bara pinan längre.

Vad gäller Lisa så tycker jag att det genuina är borta och det blir alldeles för präktigt med hjärta och smärta-smäktande ballader.

Skall man säga något positivt, och det skall man, så är det två artister som båda har mycket bra röster och musiken är välarrangerad. De gör säkert ett bra ”hantverk” båda två men som sagt inte min countrymusik-tekopp.

Börje Holmén

Brian Wilson ”In The Key Of Disney” (Disney/Buena/EMI)

Farbror Brian verkar ha gått vilse i Disneyfabriken på detta album som kanske är meningen som ett julalbum eller en barnskiva för stora och mindre barn. Egentligen är jag inte förvånad att Brian gör ett sånt här album. För mellan hans stordåd i musikvärlden blir det en och annan svacka. Han har här plockat ihop en samling filmlåtar från bland annat Djungelboken, Lejonkungen och Snövit som han och hans band beachboysifierat så där lite lagomt. Inte lika sublimt och skickligt som det brukar vara. Undrar om farbror Brians arrangörshjärna Van Dyke Parks är inblandad denna gång.

Visserligen är det trevligt men inte så genialt glimrande som farbror Brian har skämt bort oss med genom mästerverken Pet Sounds och nyligen återutgivna Smile.

Men det är klart jag fördrar farbror Brians version av When You Wish Upon A Star framför Benjamin Syrsas på julaftonskvällen. Alla andra dagar på året lirar jag Surf´s Up från Smile .

Bengt Berglind

Joe Henry ’’Reverie” (Anti/Cosmos)

I över tjugo år har Joe Henry tillhört den där lilla skaran husgudar som man bara behöver morsa på i skivhyllan. I samma skara finns till exempel Miles Davis, Van Morrison, Dylan, Nisse Ung och Joni Mitchell. Du vet vad de står för, du vet vad du har och får. Vänner emellan.

Joe Henry 2011 är en relativ lågmäld naken historia med musikaliska akustiska förtecken. Inget direkt ovanligt för denne man. Tålamod gäller, för det här är en karg och kantig musikväv som Joe Henry vävt i hop på Reverie. Inga melodihakar som klistrar sig fast efter ett par lyssningar. Tålamod alltså.

Men i längden  kommer det att visa sig att det är musikmödan värd. Låter du denna musik få en eller flera chanser kommer du kanske som jag att flyta in i ett behagligt vilsamt tillstånd och stänga av det som snurrar i dina omgivningar. Det är lite småjazzigt, rösten knarrar välbekant och hans husgitarrist Marc Ribot är aldrig ointressant allt kolla in.

Finstämda Tomorrow Is October, suveräna Deathbed Version och Eyes For You är tre bra exempel på typiska Joe Henry-kompositioner.

Tre bra tidigare album  att kolla in med samme man är Scars, Shuffeltown och Civilian.

Joe Henry är också en flitigt anlitad producent bland annat åt comebackande soulikoner. Don´t Give Up On Me med Solomon Burke från 2002 är ett bra exempel.

Bengt Berglind

Blandade Artister ”Så Mycket Bättre – Säsong 2” (Universal)

Detta är samlingsalbumet från TV4:s succéprogram, ”Så mycket bättre”, vars andra säsong sändes åtta lördagar i TV4 under perioden 30/10 – 17/12-2011!  I årets säsong medverkade en stor grädda av den svenska musikeliten, såsom Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Jason ”Timbuktu” Diakité, Lena Philipsson, Martin ”E-Type” Eriksson, Laleh Pourkarim samt Mikael Wiehe.

Dessa artister bodde tillsammans på Gotland under en dryg veckas tid i somras och i varje TV-program fick en av artisterna äran att vara dagens huvudperson, där han eller hon sedan fick bestämma hela dagens upplägg och aktiviteter. När de sedan samlades för lunch respektive middag, blev det då tillfälle för de andra artisterna att framföra sina unika tolkningar av huvudpersonens låtar. Det är dock lite trist att urvalet på denna skiva till sist endast blir 21 låtar, men man har nog trots detta troligtvis ändå fått med det mesta av det bästa, även om det optimala givetvis hade varit att släppa det hela som en dubbel-cd med 35 eller 42 låtar istället! Men man kan ju inte få allt här i världen!

Jag har sett vartenda avsnitt av denna serie, lyssnat och imponerats stort av artisternas förmåga att hitta nya infallsvinklar, nyanser och dimensioner av låtarna i sina tolkningar! I programmet så var det nog Laleh som imponerade mest, men även Lena PH, Mikael Wiehe och E-Type gjorde bättre ifrån sig än väntat. Men den som hade svårast av alla att hitta ut från sin egen lilla artistbubbla var nog Eva Dahlgren!

När det gäller samlingsalbumet ”Så mycket bättre- Säsong 2” har varje artist endast fått framföra tre av sina tolkningar (av sju möjliga), och eventuella plumpar i protokollet borde därför redan vara bortsopade! Eller? Om detta får väl skivköparna själva tycka till om där hemma, och smaken är ju som sagt…!

Men här kommer i alla fall min egen tolkning och poängsättning av samtliga 21 bidrag på skivan! Kom igen, för nu kör vi så det ryker…! Read the rest of this entry →

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson