nyaskivor.se

Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Silver Lining/Warner)

Efter att ha varit Saxon’s härförare i över 40 år har nu Biff Byford äntligen släppt sin första soloskiva. Såsom 69-årig andebesvärjare i Saurons fotspår och med en domedagsröst som kan få berg att rämna svingar han sitt svärd med dräpande precision.

De två första spåren, Welcome To The Show och titellåten, känns oerhört traditionsbundna och kunde lika gärna tillhört Saxon’s egen låtkatalog. Förändringar kommer emellertid snabbt när Byford börjar vandra från hörn till hörn i territorium som annars inte vore tänkbara.

Det talande ordet i Inquisitor ackompanjerat av en ödesmättad flamencogitarr tjänar som förlaga till tolkningen av Edgar Allan Poes’ skräcknovell The Pit And The Pendulum. Det här är skivans bästa spår som med mörk progressiv metal och teatral utformning endast är tillägnad de som inte är räddhågsna och klarar lyrik fylld av fasor. Darkness, at wait for my end to come soon. Madness, the pendulum waits in my tomb.

Byford fäller ut sina vingar och bryter klädkoden med en cover av Simon and Garfunkel’s Scarborough Fair. Om det är en pojkdröm som går i uppfyllelse eller ett hastigt patriotiskt infall kan endast utrönas i betraktarens ögon, men visst lägger det en lugnande hand på händelsernas epicentrum om än tillfälligt.

Den andra covern som är mer formanpassad är det vapenskrammel som framställs i Wishbone Ash’s Throw Down The Sword. En sång som Byford tidigt har använt som rättesnöre och ett ämne som mer än en gång har används i sådana här sammanhang.

Sedan sträcks högernäven formad till djävulens tecken mot metal-himlen och helvetet brakar loss när Worlds Collide kommer farande hals över huvud, tung, vidsträckt och frenetisk. Det otroligt starka solot av Fredrik Åkesson (Opeth) i bästa Yngwie Malmsteen-stil sätter extra snurr på omloppsbanan.

Ett tema som inte med nog eftertryck kan gestaltas är Pedal To The Metal och här finns det äntligen åskådliggjort med en tyngd som inte ens Saxon själva är mäktiga till. En på det hela taget energisk hälsning till alla vapenbröder, fartälskare och allmänt livsnjutande medmänniskor.

För de som är klädda i denim och läder tillgodoser Hearts Of Steel alla behov. Christian Lundqvist’s (The Poodles) bombardemang av trummorna får önskvärd effekt. Ett heavy metal nummer med starka riff och hjärtat slår obevekligt lite extra fort när stålspetsade pilar skjuts kors och tvärs mot 80-talets ursprung.

Till slut en ärlig kärleksförklaring till hustrun i Me And You och en kraftansamlande självbiografisk ballad vid namn Black And White och hela hylsnyckelsatsen är plötsligt både välsorterad och komplett. Det är bara att släcka ner belysningen i verkstadslokalen och gå hem efter ett gediget utfört arbete.

4:a decennier efter Strong Arm of The Law, Wheels Of Steel och min absoluta favoritsång Dallas 1 pm har fortfarande Biff Byford herraväldet på sina axlar. Han träder fram, ställer sig bredbent och kastar huvudet bakåt så att det långa vita håret svävar i luften. Först nu är väntan på en soloskiva över och ordningen är definitivt återställd.

Thomas Claesson

Havok ”V” (Century Media)

Thrash metal med Colorado som hemort och aggressivitet och spelteknisk skicklighet som adelsmärken – det är Havok.

Vid en jämförelse med skivdebuten Burn (2009) är det mer variation i låtmaterialet idag. Men bandet har inte tappat stinget och jag kommer mer än en gång att tänka på uttrycket ta inga fångar; det är ”in your face” som gäller.

Produktionen är en bra kombination av old/new school. Jag vill slå ett extra slag för det snygga i att när läge uppstår får enskilda instrument (eller sången) chansen att sola sig i strålkastarljuset.

Med ett intro som för tankarna till Blackened (Metallica) så sparkar Post-truth era igång med plattan i mattan. Att det handlar om thrash metal, med stänk av hardcoreaggressivitet, går liksom inte att missa. Stabil öppning men inte det minsta originellt och därmed alltså utan det lilla extra.

Redan i andra låten Fear campaign börjar det hända grejer… Inledningsriffet är rena rama guldet och det för thrash metal så typiskt fläskiga bassoundet gör sig gällande. Likaså är det gott om ”gang vocals” och tvära kast mellan tempon och ”start/stopp”. Inget skräp här inte!

Betrayed by technology överraskar med mer av tungung är fart och en osedvanligt ”snäll” refräng. Ritual of the mind är ännu tyngre och basen får åter igen chansen att sticka ut, men det bästa med låten är ändå skivans absolut piggaste gitarrsolo.

V når sin absoluta topp mitt i, när höjdarlåtarna Interface with the infinite och Dab tsog kräver din absoluta uppmärksamhet. Fart och tyngd blandas föredömligt och ingen låtskrivardetalj har lämnats åt slumpen. Thrash metal i modern tappning blir inte bättre än så här.

Phantom force bygger på fullt ös men inte så mycket mer och fastnar helt enkelt inte.

Bästa konsertallsångsrefrängen återfinns i Cosmetic surgery, som också bjuder på otroligt tight riffande.

Panpsychism är upbyggd kring pumpande basspel och gitarrslingor, men klarar inte riktigt av att hålla intresset uppe från start till mål.

Med två minuter och 36 sekunders speltid och en smaskig allsångsrefräng är Merchants of death som gjord för att låta band och publik förbrödras i en stor adrenalintömning.

Don’t do it både börjar och slutar med stämningsfullt ”gitarrplock” och speltiden är rejält tilltagen med lite drygt åtta minuter. Den ”snällare” sången i refrängen bidrar till variation och får för min del gärna utvecklas ytterligare på kommande skivsläpp.

Av det jag skrivit ovan borde det måhända delas ut ett högre betyg, men det går bara inte. Varför? I mina öron är sången otroligt viktig och när det handlar om thrash metal föredrar jag en mullrande stämma (tänk Chuck Billy) och emellanåt en skönsjungande dito (tänk Joey Belladona). Med de lyssnarpreferenserna är det inte konstigt att David Sanchez hardcoreinfluerade stämband blir utmattande i längden.

Hur som helst är veteranernas – jodå numera får de räknas som sådana – femte skiva ett piggt inslag i en genre där flera av de större elefanterna lufsar på i utnötta hjulspår.

Magnus Bergström

Horisont ”Sudden Death” (Century Media)

Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen. Hårdrock med betoning på rock och svängig sådan. I första hand i samma anda som Thin Lizzy, ELO och The Who men även Alice Cooper (från Love it to death till Muscle of love) och Deep Purple är med på ett eller annat sätt.

Det hörs också många spår av The Hellacopters glödheta och klart bästa period (från Grande rock till Rock & roll is dead) eller kortfattat; en mindre polerad variant av The Night Flight Orchestra.

Horisont bildades 2006 och på den sjätte skivan hör vi ett band taggat till tänderna. Sudden death handlar från nedsläpp till slutsignal om svängig musik som formligen sprudlar av livslust.

Det sistnämnda kan måhända verka motsägelsefullt, eftersom de som har läst färska bandintervjuer vet att många av skivans elva låtar på ett eller annat sätt handlar om sångaren Axels bästa kompis självmord. Personligen väljer jag att tolka textraderna som en hyllning till och ett sätt att minnas en kär vän, vilket i så fall förklarar att tongångarna överlag låter ”uppåt”.

Av elva låtfavoriter (ja alla låtar är bra) har jag valt ut följande sex stycken att puffa lite extra för:

Free riding. Essensen av Horisont i en enda låt (del ett). Riktigt bra tidlös rock.

Pushin’ the line. Det leksamma och följsamma trumspelet av Pontus (som på hela skivan låter som att han har ”kul på jobbet”) är en ren fröjd för öronen.

Into the night. Saxofonen svänger! Hela låten svänger! Jag dansar!

Gråa dagar. För undertecknad en överraskande blinkning till den svenska proggmyllan. Axel sjunger på svenska med ett vemod i rösten som ger ett annat djup än på engelska.

Hold on. Hela låten är bra men det är den klistriga refrängen som är kronan på verket.

Archaeopteryx in flight. Essensen av Horisont i en enda låt (del två). Åtta minuters instrumentalt plockgodis och ändå blir jag inte mätt.

Tidlös hårdrock med betoning på rock. Horisont har hittat helt rätt kostym, som enligt mina öron framöver ”bara” behöver måttanpassas en aning för perfekt passform.

För det verkar onekligen finnas utvecklingspotential som lär smaka mumma på kommande skivsläpp.

Det är snubblande nära toppbetyg, men med tanke på vad som står i sista meningen ovanför så tar vi väl det nästa gång?

Därmed är det dags att sluta läsa, sätta på Sudden death och rocka loss!

Magnus Bergström

p.s. Det känns smått ofattbart att lilla Sverige är landet som hittills i år har levererat de två effektivaste musikglädjepillren. Förutom Sudden death är det Aeromantic (The Night Flight Orchestra) som jag tänker på.

Wishbone Ash ”Coat Of Arms” (Steamhammer/Border)

Många, men inte de allra mest inbitna entusiasterna skulle kunna tro att Wishbone Ash försvann spårlöst efter 70-talets segertåg. De senaste decennierna har bandet emellertid släppt verk mer eller mindre regelbundet även om utgåvorna har haft en begränsad inverkan.

Det stilbildande albumet Argus (1972) rönte på sin tid stor uppmärksamhet.

Sammanflätningen av progressiv rock med folkmusik gav en säregen prägel som visade sig bli nyckeln till framgång. De vitt omtalade tandemgitarrerna blev också vägledande för band som t.ex. Thin Lizzy, Lynyrd Skynyrd och Judas Priest.

Tillsammans med grundaren Andy Powell axlar numera Mark Abrahams den andra gitarren och det mycket förtjänstfullt. Den nyfunna kreativa drivkraften materialiseras i Coat Of Arms och för en stund fyller de omisskännliga gitarrerna ut tomrummet efter en svunnen epok.

Den spirande förnimmelsen av samsyn tar sig uttryck i titellåten som svassar fram med starka harmonier. Intrikata framåtsträvande arrangemang avlöser varandra med rytmskiften och soloattacker vassa som slipade knivseggar.

Ådran som bär på anlag av blues dunkar lite extra under Drive och Back In The Day som båda slår an på den känsliga strängen. Melodierna har blicken fäst i backspegeln där föremål kan verka vara närmare än de i verkligheten är.

Även i den mera undanskymda hörnan där den drömlika Floreana och den evigt kärleksfulla It’s Only You I See härbärgerar finns tydliga tecken på bandets unika karaktär. Den överväldigande episka stämningen förverkligas på klassiskt manér och det är svårt att hitta en spricka i vapenskölden.

En tidig eftermiddag på SRF i juni 2017 var jag fast övertygad om att Wishbone Ash hade gett upp nyskapandet för att endast fokusera på sin fantastiska live-show. Titlar som The King Will Come, Phoenix och Blowin’ Free finns inte heller på den oförutsedda Coat Of Arms, men den får ändå anses som en gåva som inte kan avvisas.

Thomas Claesson

Heaven Shall Burn ”Of Truth And Sacrifice” (Century Media)

20 år i musikbranschen inger respekt oavsett genre. Heaven Shall Burn från Tyskland spelar metalcore (eller modern metal som jag brukar säga) och tar sig musikaliska friheter åt alla håll och kanter.

Det roliga är att när det dyker upp elektroniska (La Résistance) och gothrockiga (The Sorrows Of Victory) inslag känns de bara helt naturliga. Något som långt ifrån alla band kan skryta med.

Fyra år har gått sedan Wanderer och kreativiteten har uppenbarligen flödat sedan dess, för nu bjuds vi på en dubbelskiva med 19 låtar med strax under 100 minuters speltid.

Några av dessa minuter hade med fördel kunnat kapas för att skapa ett bättre flöde och en större möjlighet att smälta allt. Samtidigt förstår jag bandet; att döda sina älsklingar är inte lätt och låtsnickrandet håller imponerande hög klass.

Apropå sistnämnda så är produktionen högst passande härligt maffig och lämnar knappast ett endaste lyssnaröra besviket.

Of Truth And Sacrifice är ett skolboksexempel på hård metal som kan tilltala även de som normalt väljer att bli knäsvaga av frukterna från den mjukare delen av hårdrockens spretiga familjeträd.

För ett av många ”bevis” på detta är det bara att låta de melodiösa gitarrslingorna i hyfsat snabba Eradicate kittla hörselgångarna.

Fortfarande inte övertygad? Då drar jag till med ytterligare två:

Übermacht är en tyngre låtpjäs – som sig bör med en sådan titel – men ändå utan att jämna lyssnaren med marken. Lagom liksom.

My Heart And The Ocean är som en blandning av de ovan nämnda. Tänk något i stil med ett aningens kaxigare Amon Amarth.

Heaven Shall Burn kan verkligen det här med att blanda hårt och mjukt och en inte alltför djärv gissning är att vi har att göra med en outsider till årsbästalistan.

Bandet har en stark skivkatalog med löjligt hög lägstanivå. Of Truth And Sacrifice är inte deras bästa men nog sätter den huvudet och kroppen i rörelse på mer än ett sätt. Det är inte hissmusik vi snackar om, även om de klämt in en rejäl dos orkestrala utsvävningar.

Utmattande? Skönheten ligger i lyssnarens öron…

Magnus Bergström

Ozzy Osbourne ”Ordinary Man” (Epic/Sony)

Senaste vinylplattan jag köpte med Ozzy Osbourne var ”The Ultimate Sin” – och jag minns det nästan som igår när jag knallade in till skivaffären (Duvan) på lunchrasten på gymnasiet 1986 och med darrande händer slet åt mig ett rykande nytt skivexemplar. Det skulle bli den sista plattan med gitarristen Jake E. Lee och inte ett av Ozzys mest hyllade album. Men jag tycker ändå att det är lite underskattat. För övrigt innehåller skivan Ozzys mest framgångsrika (och mest radiospelade) låt kommersiellt sett – ”Shot in the dark”.

För mig kändes det som Ozzys klassiska period var över efter ”The Ultimate Sin” – trots att Zakk Wylde sedan kom som ett nytillskott. Men det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och Ozzy har avverkat ytterligare ett par gitarrfantomer. Och han håller fortfarande på.

Nu sisådär 34 år senare släpps till exempel plattan ”Ordinary Man” – som är det tolfte studioalbumet i ordningen i Ozzys solokatalog. Tio år sedan förra! Medmusikanter är ett taggat och omfattande gäng med lite yngre och äldre förmågor – mer eller mindre ikonartade – som till exempel Andrew Watt, Duff McKagan, Chad Smith, Slash, Tom Morello, Elton John och Post Malone med flera. (Kärngänget utgörs dock av gedigna triumviratet Watt, McKagan och Smith.)

Hur låter detta då? Förvånansvärt fräscht och piggt och ok. Och Ozzys röst behöver inte skämmas för sig (det är ingen David Coverdale-varning här). På det stora hela en rätt trevlig platta, som växer lite efter ett tag. Minst en stark 3:a helt klart.

Lyssna på: ”Straight to hell”, ”Under the graveyard”.

Henric Ahlgren

Demons & Wizards ”III” (Century Media/Sony)

Det är synd att vi lever i en perfekt värld. Inte världen som sådan utan musikvärlden och dess till synes obegränsade inspelningsmöjligheter.

Idag ska (nästan) allt vara så perfekt att känslan försvinner på vägen. Nu menar jag inte att det inte finns känsla i hett efterlängtade III. Nej då, att herrar Jon Schaffer (Iced Earth) och Hansi Kürsch (Blind Guardian) älskar sin projektbaby står utom allt tvivel. Men det går heller inte att blunda för att produktionen är perfektionistiskt klinisk och därmed ryker chansen till toppbetyg. Men nu går jag händelserna i förväg…

Fans av riff- och sångmelodistark småprogressiv heavy power metal i amerikansk och europeisk stil med dramatiskt historieberättande, kan vara glada över att Jon och Hansi har avlat detta kärleksbarn. För om sanningen ska fram är Demons & Wizards ett ovanligt befogat sidoprojekt som sparkar mer stjärt än huvudbanden.

Förra sommarens framgångsrika och smått oväntade återkomst till konsertscener världen över väckte förhoppningar om en ny skiva – och nu är den alltså här.

III är med sitt ”extra allt” en logisk uppföljare till den självbetitlade debuten och dessutom fullt i klass med densamma. Inget ont om Touched By The Crimson King men den får finna sig i att sitta i baksätet vid en jämförelse de tre emellan.

Hur står sig då de nya låtarna vid en jämförelse med de tidigare? Om vi bortser från debutens Heaven Denies och Fiddler On The Green – som knappast lär överträffas – så innehåller III de 65 jämnstarkaste minuterna som den dynamiska duon fått till.

Motsägelsefullt nog är de nya låtarna både rakt-på-sak-hårdrockiga och atmosfäriskt småprogressiva. Förklara det den som kan… Möjligtvis har det faktum att merparten av låtarna skrevs oktober 2018-februari 2019 spelat in. Jag tänker då på att det är en ovanligt kort låtskrivarperiod och att det därför, på grund av tidsbrist, komponerades utan överdrivet klurande. Men jag vet förstås inte… Samtidigt har Hansi i mer än en intervju poängterat att det fanns en tydlig målsättning med låtskrivandet; att få in mer av 70-talets classic rock-känsla.

En låttrio sticker ut extra mycket av helt olika anledningar:

Timeless Spirit börjar lugnt men stegras allt eftersom för att till slut landa i ett ”out of this world”-gitarrsolo som lär få fler än undertecknad att tappa hakan. Dessutom demonstrerar Hansi med eftertryck sitt minst sagt imponerande sångregister med förmågan att i ena stunden låta ljuv och i nästa djävulsk.

Midas Disease känns vid första bekantskapen lite väl enkel i sammanhanget med en rak och lite ruffigare stil. Men efter några genomlyssningar är det bara att kapitulera inför tyngden och ryckas med. Att det är den enda låten i denna stil i hela Demons & Wizards-låtkatalog är ingen nackdel. Variation är som så ofta nyckelordet.

Children Of Cain avslutar på bästa sätt och ger kraftig mersmak. Här fungerar historieberättandet allra bäst med en filmisk låttext som är en fröjd att hänga med i. Musiken är passande episk och varvar mjuka och tuffa tongångar på ett föredömligt sätt.

En annan låttrio sticker också ut av helt olika anledningar:

Diabolic inleder III på ett förtjänstfullt sätt, som sig bör för uppföljaren till Heaven Denies (som det tjatats om typ överallt). Sådana passningar sitter förstås alltid klockrent men det gör inte med automatik låten till skivans bästa. Visst är den mycket bra men inte bäst i klassen. Vem hade förresten trott att Hansi skulle growla? Ett tydligt tecken på att Demons & Wizards ger möjligheter att tänja på gränserna.

Invincible är med sin i sammanhanget raka struktur den låt som har svårast att engagera trots flertalet lyssningar.

Dark Side Of Her Majesty börjar mycket lovande och Hansi låter engagerad och imponerar rakt igenom, men som låt betraktat tar den liksom aldrig vägen någonstans och lever inte riktigt upp till dess tydliga potential.

Apropå låtarna så får vi absolut inte glömma en mycket viktig detalj: PA’dam chamber choir lyfter flera av låtarna till en högre nivå med passande maffig körsång.

III är på sätt och vis hårdrockens svar på Sagan om ringen-trilogin, det vill säga en musiksaga att njuta av om och om igen.

Det är bara att hålla tummarna för att det inte dröjer femton år till nästa skiva…

Magnus Bergström

Magnum ”The Serpent Rings” (Steamhammer/Border)

Om det bara hade gällt att bedöma tecknade omslag, så hade det varit enkelt. Då hade full pott delats ut lekande lätt. Illustrationen ger garanterat en timmes underhållning i sig själv och då är det ändå ovisst om alla detaljerna är observerade och korrekt uppfattade.

Lägg t.ex. märke till de två mössen Gus och Jack från Askungen nere i det högra hörnet. De beundrar med inlevelse sin kreation – den blå manteln som elegant pryder den historieberättande krigaren.

För att komma tillrätta med de slingrande rörelserna i musiken krävs däremot ett fast grepp. Till en början väger konceptet ganska lätt i den krönta vågen, men ju mer de hypnotiska ögonen får fäste desto mer växer föreställningen.

Att det historiska arvet bärs vidare av Magnum kan inte åsidosättas. De är fortfarande britternas stolthet så väl som nöje och med det i bakhuvudet får de behandlas med respekt. The Serpent Rings är en distinkt inkörsport till en mer rockorienterad terräng till skillnad från vissa av de föregående albumen som har en mer radioanpassade karaktär.

Belägg för det finns redan i den inledande Where Are You Eden? som i sitt sökande efter evigt liv även är förkovrad med orkestrala arrangemang. You Can’t Run Faster Than Bullets fyller på i samma anda. Gitarristen/låtskrivaren Tony Clarkins visioner auktoriseras av Bob Catleys forcerande stämma på ett föredömligt sätt.

Ett tecken i skyn som visar på ett stort sinne för vett och etikett är att Supertramps bevingade pianoackord från The Logical Song får inleda Madman Or Messiah. Sången beskriver självutnämnda profeter och faran med att följarna utövar ohyggliga gärningar.

Det finns några låtar som glimrar lite extra när de blir belysta av UV-lampan. The Great Unknown och The Last One On Earth faller in under den kategorin. Båda ger anledning till att fundera över livet och att uppskatta det du har innan det är för sent.

The Archway Of Tears handlar om ett fattighus som var beläget utanför Birmingham under den viktorianska tiden (1837-1901). De svepande episka tonerna förädlas med trollkarlen Rick Bentons keyboard och som kronan på verket framförs ett gitarrsolo av högsta dignitet.

Magnum har lyckats fånga momentet när de surfar på sin 2:a våg av framgång. Deras formel med utsvävningar som väcker lyssnarens intresse utan att för den delen ta för stora risker är beundransvärd. Om det finns någonting som kan få Imperiet enat, så måste det  vara den storstilade melodiska rocken som med pompa och ståt presenteras här.

”Rule, Britannia! rule the waves:
”Britons never will be slaves.”

Thomas Claesson

Sons Of Apollo ”MMXX” (Inside Out/Sony)

Uppföljare som är starkare än studiodebuten – vars låtar oftast snickrats till under en längre tid – växer inte direkt på träd, men MMXX är utan tvekan snäppet vassare än Psychotic Symphony (2017). Men så är inte bandmedlemmarna vilka som helst: Billy Sheehan, Mike Portnoy, Derek Sherinian, Jeff Scott Soto och Ron ”Bumblefoot” Thal. Behövs en närmare presentation läser du nog fel recension…

Sons Of Apollo har mycket gemensamt med Dream Theater, vilket förstås är föga förvånande med tanke på att två bandmedlemmar har varit med där. Likheterna dessa band emellan är betydligt fler än olikheterna. Jag tänker då i första hand på individuell skicklighet och musikaliska krumbukter.

Vid en detaljgranskning är Dream Theater överlag aningens skickligare på att skriva refränger som fastnar mer eller mindre direkt. Men handen på hjärtat; när det handlar om progressiv metal är inte medryckande ”raka” refränger det viktigaste.

Av skivans åtta låtar väljer jag att nämna två med det lilla extra:

Goodbye Divinity som i sammanhanget är lättillgänglig och därför har alla chanser att bli en livefavorit för publiken att sjunga med.

New World Today som är en episk historia med en rejält tilltagen speltid. Frågan är om de någonsin kommer att kunna överträffa detta mästerverk.

Synd bara att Billy Sheehan och hans baskonster oftast har sin plats lite väl långt bak i ljudbilden, men han ligger ständigt och lurar i vassen för att hugga och ta för sig rejält de gånger tillfälle ges. Det kallas erfarenhet och han gör det mycket skickligt.

Roligt förresten att sångaren Jeff Scott Soto har ”hittat hem”, för nog handlar det om det bästa han har varit inblandad i sedan Talisman även om W.E.T. också är mycket bra.

MMXX är värd din tid och om du ger den just det så kommer du att upptäcka en guldgruva för öronen, som uppmuntrar till rejält grävande och framför allt njutning en lång tid framöver.

Magnus Bergström

Admiral Sir Cloudesley Shovell ”Very Uncertain Times” (Rise Above/Sound Pollution)

Slaget vid Hastings fortskrider med de tappra tre anglosaxarna ledda av amiralen själv – den hårdföra gitarristen/sångaren Johnny Gorilla. I sin iver att framföra sitt budskap och nu inne på 4:e utgåvan är de fast beslutna att upprätthålla den oborstade retro-rocken till varje pris. Kosta vad det kosta vill.

Bandet såg dagens ljus för första gången från en grotta 140 miles öster om Stonehenge för elva år sedan. Tilldragelsen blev i fel tidsålder, men det är inget som har någon som helst betydelse. Överlevnadsinstinkten och människans urkraft tar inte hänsyn till sådant oväsentligt.

Den opolerade burdusa ambitionen avlossar effektivt salva efter salva mot det pladdrande etablissemanget. När de historiska vingslagen framhäver sin oförtrutna orättvisa så svingas den välbalanserade slägghammaren galant i cirkelformade rörelser. Det är så stoner metal uppfyller sitt syfte.

Vad än amiralen pysslar med i dessa obeständiga skeden, så är det inte att spilla bort någon tid. Förutsättningarna finns där redan på titelspåret med den nedstämda nutidsorienterade yttersta domens förkunnelse. En del samhällsomvälvande åtgärder skulle säkert bli utförda om konceptet följdes i sin utformning, men en kandidatur till folkvalda parlamentariker är föga troligt.

Sju år efter debutalbumet Don’t Hear It… Fear It klingar Ten Years Later på med oförtruten energi. I bakvattnet efter Sabbath Bloody Sabbath finns många underströmmar. Här är en av dem inkarnerad i all sin vitalitet. Till de som är ute och söker med ljus och lykta efter Lemmy Kilmisters ande så behöver inte blicken fästas högre än till Mr. Freedom. Ett skrämmande förkroppsligande tillägnad den inbitne nostalgikern.

Saker och ting blir bara bättre ju längre skivan fortplantar sig. I Iceberg får sludge metal fäste och det råa, elaka och smutsiga byket banar vägen till ett fullständigt segertåg. Biscuits For Victor för tankarna bakåt i tiden till mästaren Frank Zappas och hans lärjunge Captain Beefhearts glansdagar. Då fanns humorn inbakad i musiken och Blackworth Quarry cementerar den känslan med sin avslutande toalettspolning. Ett fullständigt genidrag.

Så här kan det gå om man stänger in tre långhåriga polare i ett sjaskigt mörklagt rum utan vädringsmöjligheter och skruvar upp volymen till max. Hur än osäkra tiderna är så är en sak dock höjt över alla tvivel. Amiralen kommer aldrig att svika dig. Vad du än hittar på.

Thomas Claesson