nyaskivor.se

Manticora ”To Live To Kill To Live” (ViciSolum Productions/Sound Pollution)

Snacka om extra allt! Redan efter sisådär fem minuters lyssning har danskarna gläntat på alla möjliga dörrar i hårdrocksarkivet. Det i sig är inget nytt på denna, bandets nionde alster – det är helt enkelt så de gör och mer eller mindre har gjort sedan starten.
Fokus ligger som vanligt på thrash metal med power metal-inslag. Ja och så Lars F Larsens sång som måste höras för den går bara att beskriva med ett ord; originell.

To Kill To Live To Kill (2018) var första delen av två i en ambitiös och mycket blodig konceptberättelse, som även getts ut som bok, och nu är alltså den andra och avslutande delen här.

Klart bästa låten är Slaughter In The Dessert Room, med sång i bästa King Diamond-stil, störtsköna gitarrmelodislingor och tekniskt trumspel som får tankarna att vandra till Darkane (enligt mig underskattade).
Förståndigt nog petas några ”andningshål” in, som exempelvis instrumentala balladen Stalin Strikes. Ett mycket välkommet drag för dynamikens skull.

Liksom på föregångaren är det största och egentligen enda minuset att det finns en uppenbar brist på refränger som fastnar. Men frågan är förstås vem eller vilka som över huvud taget skulle klara av att sjunga med…

Jag ler vid tanken på att vi som fastnat i Manticoras snillrika musiknät, utan hänsyn till rådande trender, varken kan eller vill ta oss ut. På utsidan står de som inte fattar ett skvatt och aldrig kommer att ansöka om medlemskap i denna ”hemliga klubb”. He he…

Magnus Bergström

Metallica ”S&M 2” (Blackened)

Metallica har varit i ropet på sistone, då de arrangerat en drive in-konsert som ett nytt sätt att uppleva livemusik. Ett vettigt alternativ när världen ser ut som den gör, men det kan aldrig ersätta den personliga konsertupplevelsen.

För 21 år sedan skakade eller åtminstone rörde Bay Area-veteranerna om i hårdrocksgrytan. Då var det inte lika vanligt som idag med samarbeten över genregränser.

Nu är ”uppföljaren” här och en del är sig likt (spelstaden, symfoniorkestern, några låtar) medan annat är nytt (konsertarenan, dirigenten, några låtar).

Inget ont om originalet men uppföljaren är klart vassare. Inte bara har låtarna klätts i en mer passande symfonisk skrud än senast; låtvalet är överlag klart mer dynamiskt.

Å andra sidan hade öronen klarat sig bra utan Wherever I May Roam och Enter Sandman. Just det faktum att inte mindre än elva låtar får vara med även denna gång känns idéfattigt.

Det är ändå No Leaf Clover, en av just dessa, som lyser allra starkast.

Genomgående är det de lugnare låtarna som är de absoluta höjdpunkterna: The Day That Never Comes (en sentida klassiker), The Unforgiven III (gåshudsframkallande sång av James enbart uppbackad av San Francisco Symphony Orchestra) och All Within My Hands (solklart bevis på att St. Anger har sina stunder).

Livekänslan är nära nog perfekt fångad med ett klart och tydligt ljud, utan att vara för kliniskt perfekt.

S&M 2 är givetvis ett måste i Metallica-samlingen!

Magnus Bergström

Blues Pills ”Holy Moly!” (Nuclear Blast)

   Släpps 21 augusti

Vad är det som låter som att Janis Joplin, Led Zeppelin, Aretha Franklin, Cream och en gnutta The Doors körts i en musikmixer? Svaret är givetvis Holy Moly!

Blues Pills hämtar mycket inspiration från 1970-talet men har tillfört egna kryddor, utan att bry sig om vad andra tycker, och fått till en varm ljudbild med en egen identitet.

Produktionen går i jämställdhetens tecken; alla i bandet hörs precis lika mycket eller aningens mer när det är läge för det. Det kallar jag en bra kombination av erfarenhet och skicklighet. Nutidsplågan med en komprimerad ljudbild är som bortblåst! Här är det organiskt och luftigt.

Redan från starten 2011 har innehållsdeklarationen varit tung rock med inslag av blues och psykedelisk rock samt stark sång – och en hel del annat. Bredd är nyckelordet.

Det har blivit några medlemsbyten genom åren men de har tuffat vidare på sitt spår; något som denna tredje fullängdare visar med eftertryck.

Holy Moly! är helt enkelt Blues Pills och efter ett gäng genomlyssningar är trycket på repeatknappen givet och där har vi skillnaden mellan en okej skiva och en som prickat helt rätt.

Det börjar likna stordåd, banne mig.

Smått och gott om de elva låtarna:

Proud Woman angör tonen med ett ruggigt ösigt sväng och drivet i Elin Larssons in-your-face-sång går det inte att värja sig emot. Det är ingen tvekan om att hon brinner för textämnet. Som extra krydda bjuds det på lite gospel- och soulkänsla i denna optimala öppningslåt.

Low Road fortsätter på den inslagna vägen med intensitet i massor. Men tro inte att ös är allt som bjuds, nej då, och det är en av bandets stora styrkor. De har en förmåga att ge alla låtar utrymme genom ett välbalanserat upplägg och goda chanser till återhämtning i form av ballader.

Dreaming My Life Away är inte bara intressant uppbyggd – det är också den starkaste låten. Jag är mycket förtjust i att första versen i huvudsak består av Elins starka röst enbart ackompanjerad av Zack Andersons elgitarr. Bas och trummor får vara med och leka allt eftersom låten framskrider. Kristoffer Schanders lätt mullrande basgång är finfin och bakom trummorna verkar André Kvarnström ha ”the time of his life” med sköna fills åt alla håll och kanter.

California låter som en klassiker som varit med hur länge som helst och det är väl om något ett gott betyg till en nyskriven låt. Just här får vi också det bästa exemplet på spännvidden i Elins röst, som griper tag i lyssnaröronen och inte släpper taget.

Rhythm in the Blood har ett tunggungande sväng som sätter rejäl fart på höfter och fötter. Är den människa född som kan sitta stilla till detta? Tillåt mig att tvivla.

Dust är den typ av lakonisk ballad som Blues Pills skriver i sömnen och trots ett bra hantverk kan den inte mäta sig med övriga balladkamrater. Men det ska sägas att gitarrspelet glöder!

Kiss My Past har en förföriskt lockande inledande sångslinga och är bara ett av de vassa vapnen i en utmärkt låt. Och det verkar som att Elin har haft kul med sången; det låter inspirerat och varierat med en lekfull glimt i ögat.

Wish I’d Known är en balladdiamant och en perfekt sommarmyslåt att beröras av om och om igen. Jag måste åter igen nämna Elin vars riviga röst är en stor del av Blues Pills varumärke, men det ger mersmak när hon som här håller igen en aning. Variation är liksom grejen.

Bye Bye Birdie kickar på med skön fart och det är lätt att tänka sig en rusig publik som sjunger med i refrängen. Det oväntat tvära stoppet mitt i låten, i form av ett lugnt parti, gör slutfasen desto effektivare.

Mourning Dove är, som titeln antyder, ännu en ballad med en refräng med tryck i och ett coolt gitarrsolo som ger det där lilla extra i en låt som har en given plats bland skivans bästa.

Longest Lasting Friend smyger sig långsamt framåt och bäddar in lyssnaren i ett lugn och ger på något sätt en känsla av att vara i hamn. Med andra ord en fin avslutning och jag bara älskar Elins mjukt utdragna ”end” allra sist.

Magnus Bergström

Thundermother ”Heat Wave” (AFM/Sound Pollution)

Tänk dig ett AC/DC med mer bredd (läs variation) så har vi omedelbart avklarat den i fallet Thundermother ”obligatoriska” jämförelsen med hårdrocksgiganterna från Australien.

Därmed är det dags att gå vidare och istället konstatera att den här typen av välskriven adrenalinfylld hårdrock med partykänsla alltid kommer att fungera.

Få gör det dessutom lika bra som Emlee Johansson (trummor), Majsan Lindberg (bas), Filippa Nässil (gitarr) och Guernica Mancini (sång). Fyra skivor in i karriären är bandet etablerade och har en given plats på vilken festival som helst världen över.

Sisådär hälften av låtarna är huvudet högre än det övriga sällskapet:

Dog From Hell, Back In ’76, Heat Wave (undertecknads personliga favorit), Sleep, Driving In Style och Somebody Love Me.

Nutidens ovana med många låtar per skiva är dessvärre något som även Thundermother har fallit offer för. Två-tre låtar färre och allt hade varit frid och fröjd.

Det måste plussas rejält för den genomtänkta låtordningen. Efter en handfull en-spark-i-arslet-låtar får vi balladen Sleep som ger en skön avslappnad känsla, innan det brakar loss igen.

I just denna låt får vi också det kanske bästa exemplet på Guernica Mancinis röstresurser – snacka om imponerande!

Omslaget är stilrent och kaxigt på samma gång och är gissningsvis tänkt som en passning till 70-talet då band som Kiss framställdes som larger than life.

Avslutningsvis går det inte att blunda för det faktum att självaste Gene Simmons bör vara imponerad av det – mitt under rådande pandemi – ursmarta draget med en annorlunda uppbyggd miniturné. Något som rimligtvis gett finfin extra uppmärksamhet och ett pr-värde som inte går att mäta i kronor.

Bra jobbat Thundermother!

Magnus Bergström

Orange Goblin ”Rough & Ready, Live & Loud” (Self-released) ‎

Mitt inne i storstaden London finns en uråldrig stadsdel med en liten bosättning av naturväsen. Det är hårdföra och  håriga varelser som inte kan tänka sig något annat än att ta motorcykeln ut till skogen. De kan banka skiten ur vem som helst och ingen gör det bättre. De står på tårna, skriker ut sin avsky, lyser med brandgult sken och rockar in i helsike fett.

Det kultförklarade 25års-jubilerande brittiska stoner metal bandet Orange Goblin biter ihop och ser ingen anledning till besvikelse över publikfria konserter. De tar istället tillfället i akt och skeppar ut en liveskiva direkt till lyssnarens hemvist. De bästa bitarna från en valsad metalkaka serveras på en glödgande silverbricka.

Den felande länken mellan Motörhead och Black Sabbath tycks vara funnen när Sons Of Salem tar staden i besittning. En aggressiv, unik och saklig redogörelse i konsten att knäcka ett ben eller två. The Devils Whip manar på i samma anda och piskrappet ger lite rosor på kinderna, men framförallt rysningar och en rodnad längs ryggslutet.

När Joe Hoare trampar på wah-wah pedalen i Sarumans Wish passerar hela sagan om ringen-trilogin i revy och alla demoner släpps loss på ett och samma bräde. Ett alldeles utsökt stycke där Draculas blodbesudlade tänder får ett bitande fäste.

Tryckvågen som orsakas när The Wolf Bites Back och The Filthy And The Few släpps loss i full frihet skakar om fundamentet, lossar någon golvplanka, dukar av ett och annat bord och får grannarna att banka i väggen om den fortfarande står kvar.

När ljuset släcks ner och dammet har lagt sig dånar fortfarande Time Travelling Blues i hörselgångarna. Ben Wards mäktiga domedagsröst har lyckats med att få blodet att rusa i ådrorna. Det var grundtanken med konceptet och det blev uppfyllt med råge.

Rough & Ready, Loud & Live levererar en veritabel fest av ondskefulla riff och långsamt vaggande vibbar. På det hela taget ett perfekt soundtrack för mörka och svårmodiga dagar. Stormande, kallhamrat, högljutt och vildsint i sin karaktär. Desperata tider kräver desperat rock n’ roll.

Thomas Claesson

Deep Purple ”Whoosh!” (Ear Music/Playground)

   Släpps 7 augusti

Deep Purple startade 1968 och tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin lade de grunden till hårdrocksgenren.
Det är en ynnest att de 21 skivor in i karriären fortfarande skapar relevant musik.
För tredje skivan i rad är det Bob Ezrin (Alice Cooper, Kiss och många fler) som rattat ljudet och bandets kreativa sida blommar helt klart ut under hans överinseende.
Felsökande nättroll kommer säkert att anmärka på att Ian Gillan inte fixar glasspräckartoner från förr, men betydligt fler kommer att uppskatta att rösten mognat som valfri lagringsbar dryck.
Låtar, texter och framförande är i absolut toppklass rakt igenom. Utöver Don Aireys klaviaturkonster slår jag ett extra slag (!) för Ian Paice vars trumspel är piggare än på länge.

Här följer några ”betraktelser” över sisådär två tredjedelar av låtarna:
Throw My Bones kan knappast kallas en fartfylld öppningslåt, men det kompenseras med en refräng som är lysande i all sin enkelhet. Kort sagt ett fint exempel på låtskrivande av högsta klass.
Drop The Weapon går lite i samma stil men är snäppet vassare tack vare lite mer sväng (det går inte att låta bli att stampa takten) och en klockren förrefräng. Don Airey och Steve Morses flinka fingrar på klaviatur respektive sex strängar är kronan på verket.
Nothing At All är ganska stillsam med en refräng som är hur fin som helst (något som är genomgående på hela skivan). Och än en gång är Don i farten med solouppvisningar; bland annat i en trollbindande duell mellan honom och Steve och just då vill jag att låten ska fortsätta i evighet.
No Need To Shout har en text som är hur rolig som helst! Lyssna bara strax före treminutersstrecket – en så fyndig textrad utlöser för min del ett gapflabb modell större. Som låt betraktat är den ändå en av de som är minst bra på skivan, även om den är klart godkänd.
Step By Step är en förhållandevis stillsam historia som är uppbyggd på ett snillrikt sätt. Som lyssnare är det bara att luta sig tillbaka och njuta (gärna med hörlurar på).
What The What är den enda låt som jag inte får någon som helst känsla för. Det blir lite för mycket boogie woogie rock and roll för min smak.
The Power Of The Moon är ett aningens progressivt stycke, med inlevelsefull sång av Ian. Och hammondsolot lär få Jon Lord att le uppe i himlen. Örongodis!
And The Address fanns med redan på skivdebuten och är fortfarande ett finfint exempel på en bra instrumental låt. Än en gång är det ”Don show” men han utmanas av en inspirerad Ian (givetvis med polisongerna i behåll) bakom trummorna.
Dancing In My Sleep stänger butiken på ett förtjänstfullt sätt. Svänget är förföriskt och det går bara inte att stå stilla, vilket är synnerligen passande med tanke på låttiteln.

Det jag har att anmärka på är att en eller ett par låtar hade kunnat bantats bort och förslagsvis använts som bonusspår. Det finns alltid en risk för ”lyssnarutmattning” när låtantalet överstiger tio.

Sammanfattningsvis är Whoosh är ett mångsidigt styrkebesked av ett Deep Purple som åldrats med värdighet och i allra högsta grad är med i matchen.

Magnus Bergström

Kansas ”The Absence Of Presence” (InsideOut/Sony)

The Absence Of Presence börjar med smäktande stråkar och det är alltså gåshud som gäller redan från start. Speltiden på drygt åtta minuter resulterar i en ”best of”-Kansas (med lite Yes för skojs skull). Men tro mig; det blir faktiskt ännu bättre.

Gitarrspelet i synnerhet men även helheten i Throwing Mountains ger starka vibbar av Rush på svansången Clockwork Angels (2012). Refrängen är hur vacker som helst!

Jets Overhead är som en blandning och de två föregående låtarna och alla förstår då att redan efter en tredjedel av skivan är minst en betygsfyra i hamn.

Instrumentala, progressiva låtar är ofta av det lite längre slaget, men Propulsion 1 är något så ovanligt som kort och koncis. Dream Theater hade inte gjort det bättre!

Memories Down The Line är en ballad av bästa märke. Inlevelsefull sång och melodislingor som träffar rakt i hjärtat.

Fiolen tar stor plats i Circus Of Illusion och jadå, visst är det ännu ett progressivt guldkorn vi har att göra med.

Animals On The Roof och Never bjuder på för mycket av de saker som vi redan har hört på skivan. Båda är bra men kraven är skyhöga eftersom de sex låtarna före är makalöst bra. Men kanske växer de med fler lyssningar? Chansen är stor.

En riktigt kul låt stänger butiken. The Song The River Sang krumbuktar nämligen hit och dit och det går inte riktigt att vara säker på vart den ska ta vägen. Tyvärr får vi inte reda på hur den slutar – den här gången. För visst kommer det en del två på nästa skiva? Den slutar ju liksom i förtid; när det är som allra roligast att vara lyssnare (ett minst sagt annorlunda grepp).

Produktionen är härligt luftig men heller inte utan klös när det är läge för det, som i inledningen av Throwing Mountains (det närmaste metal Kansas någonsin fått till).

Rock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandas på ett fulländat sätt. Mjukt är nyckelordet men det blir ändå aldrig för en enda sekund mesigt.

Det har inte alltid gått som på räls för Kansas genom åren, men med The Absence Of Presence visar de vart skåpet alltid har stått.

Originalmedlemmarna Phil Ehart (trummor) och Rich Williams (gitarr) har all anledning att hålla liv i denna vitala bandupplaga. Och keyboardisten Tom Brislin ska de se till att hålla hårt i – han kan verkligen spela!

Personligen saknar jag inte en enda av de originalmedlemmar som inte längre är med i matchen.

Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt att, så här långt in i karriären, få till en skiva som är hack i häl på diskografitopparna. Om inte det här är en pallplatsskiva när skivåret 2020 ska summeras så blir jag rejält överraskad.

Magnus Bergström

Asgard ”Ragnarøkkr” (Pride & Joy Music)

Välkommen till en värld fylld av illusionister, myter och ritualer som utspelas i en anda av medeltida progressiv metal. Med ursprung från Italien, men numera verksamma i Tyskland öppnar Asgard en dörr till en minst sagt sällsamt gästabud.

Osannolika 20 år har förflutet sedan förra skivan Drachenblut. Efter den rekordlånga betänketiden är det nu äntligen dags att tränga in i den nordiska mytologin och gudarnas undergång – Ragnarøkkr. Musiken är baserad på den progressiva rocken från sjuttiotalet, men med teatralisk, ibland rent av trubadurliknande sång.

I den initiala Trance-Preparation banar klaviatur och tvärflöjt vägen ända tills den påträngande gitarren sätter kraft bakom ceremonin. Handlingen utspelar sig i ett kargt landskap där en blond ungmö söker efter sin älskade medans olyckskorparna kraxar ödesmättat.

Det är lätt att låta sig slussas tillbaka i tider med krigsherrar och vapenfejder. Titlar som Battle och Kali-Yuga tillgodoser det behovet. Folk metal är en smal nisch och en stig som inte många beträder. Det mytomspunna är lockande, så varför inte låta sig omslutas av det övernaturliga och se hur långt det räcker.

The Night Of The Wild-Boar är ett ansträngt stycke som varken hittar vildsvin eller något annat spännande i skogen. Det mynnar i stället ut i ett enda utsträckt monotont malande som inte får till någon knorr på svansen.

Shaman är så pass omstörtande att intresset hålls vid liv under de dryga 11 minuter som hänryckningen varar. Med det inledande stämningsfulla arrangemanget manar den utvalde själavårdaren fram rösterna i sitt inre. Efter otaliga passager och temposkiftningar fördrivs till slut andar och demoner tack vare den infernaliska gitarren.

Efter en trippel av låtar som sjungs på tyska vilket inte gör någon människa vare sig klokare eller gladare avslutas återblicken med titellåten Ragnarøkkr och dimman verkar lätta i den utsträckningen att konturerna kan skönjas. En någorlunda trovärdig tolkning av jordens undergång och uppståndelse, som åtminstone räddar hedern och om inte annat bidrar till den kulturella mångfalden.

Thomas Claesson

Firewind ”Firewind” (AFM/Sound Pollution)

Det grekiska power metal-bandet Firewind tar över arvet efter Zeus, Poseidon och Hades. Att regera över himmel, hav och underjord inger respekt, men nu sveper en vind fylld av eldslågor fram som bara har till uppgift att utveckla konstartens exceptionella status.

Den självbetitlade nionde skivan har förkovrats med nya sångaren Herbie Langhans (ex. Avantasia), vars kraftfulla stämma spänner över de 11 låtarna med en mogen och upplyftande karaktär. Hans variabla röstfärg passar perfekt med den melodiska och lekfulla, men ganska kraftfulla ljuddräkten som Firewind är iklädd.

Högt över den grekiska treenigheten kretsar som alltid Gus G vars ekvilibristiska gitarrskolning konstant tillför vederhäftigt bränsle till soundet. Efter sitt genombrott på Dream Evils debutskiva Dragonslayer och som sidekick på Ozzy Osbournes Golgata-vandring nu tillbaka där han hör hemma.

Albumet öppnar med en falsk känsla av trygghet när den akustiska gitarren introducerar Welcome To The Empire. Aggressiva attacker med tunga riff blir sedan allenarådande och essensen för gott hantverk får sin prägel. Ursprungligen ämnad som ett instrumentalt stycke men lyriken föll så småningom in naturligt. En skrämmande odyssé där de artificiella maskinerna har tagit över och den mänskliga kontakten är förlorad.

Vad händer om gitarren har stått i inspelningsstudion i Thessaloniki med rätt luftfuktighet över natten och gitarrteknikern har lagt strängarna exakt 2 mm över greppbrädan? Jo, i händerna på Gus G och med ett 1:a solo i C-dur arpeggio så förvandlas Rising Fire till högoktanig heavy metal. Svårare än så är det inte (för en gitarrvirtuos).

Break Away är den mest tekniska låten med övernaturliga övergångar och passager. Lyssna bara på de återkommande galopperande insticken under uppbyggnaden. Texten handlar om soldater i meningslösa krig som inget annat önskar än att bryta sig loss. Ett gitarrsolo på över minuten ger extra krydda.

Det finns ett minikoncept inbyggt som inkluderar tre låtar och handlar om en astronaut i omloppsbana och hans tankar när han blickar ner på jorden. Vi har Orbitual Sunrise som känns som om Michael Schenker ligger i en annan rymdkapsel med identisk omloppsbana. Longing To Know You som är den enda balladen på skivan och astronauten drömmer om hustrun och den nyfödda sonen på jorden. Symfoniskt arrangerad och utförd av Adam Wakeman. I Space Cowboy rider han barbacka med stjärnornas glitter vid sidan och fångar in influenser från 80-talets ljuva dagar, men det finns ett sting av Scorpions här som om än inte är dödligt, så fjärran från metal.

Av de enskilda låtarna ger jag All My Life högst poäng tack vare bytet av skepnad från heavy metal via progressive metal till neoclassical metal på ett sätt som är synnerligen sofistikerat.

Att power metal skänker en outgrundlig glädje är ingen hemlighet. Det ska gudarna veta. Till vardags är det de tyska banden som uppfyller de betingelser som krävs, men med den här utgåvan verkar planeterna ha kommit i så nära fas med varandra som det är möjligt.

När Gus G var nio år gammal spelade hans far upp en vinyl med Frampton Comes Alive! Det var ett tecken i skyn och Gus G förstod att han var den utvalde. Med mycket talang och övning förgyller han nu våran tillvaro med heta riff och bländande solon placerade högt upp på den magiska skalan. Det är precis vad vi behöver. Ta till vara och njut för det är vi värda.

Thomas Claesson

Pretty Maids ”Maid in Japan – Future world live 30th anniversary” (Frontiers/Playground)

När danskarnas genombrottsskiva Future world 30-årsjubilerade firades det med att den spelades i sin helhet på ett antal specialkonserter. Det var lapp på luckan som gällde i land efter land och det kom inte som någon sensation när nyheten släpptes om att turnékalaset skulle resultera i en liveskiva/dvd.

Redan en liten bit in i öppningslåten är det lätt att konstatera att Maid in Japan glädjande nog har den rätta livekänslan. Något som långt ifrån alla liveskivor kan skryta med… Jag förmodar ändå att det har putsats en del i studion, men det är i så fall inget som märks. Bra inspelat och producerat med andra ord.

Men alltså… 73 minuters speltid känns snålt! Av de 21 låtar som spelades i Tokyo i november 2018 får vi nu 15. Okej, visst är det hyfsat många låtar, men varför inte slå till med en dubbel-cd så att rubbet fick plats?

Å andra sidan… Som det är nu hamnar verkligen fokus på Future world i sin helhet, med lite plockgodis som efterrätt.

Liksom på studioversionen är följande låtduo i en klass för sig jämfört med det övriga låtmaterialet:

Future world är den ultimata öppningslåten som tokfastnar hos lyssnaren redan i första riffet. Den är i genren melodiös hårdrock något av ett fartmonster och utan tvekan en av Pretty Maids allra bästa låtar någonsin!

Eye of the storm är en ”lättprogressiv” powerballad som är snillrikt uppbyggd med variation som ledstjärna. Låtskrivande av bästa märke!

Vad gäller individuella prestationer utmärker sig som vanligt sångaren Ronnie Atkins. Hans röstomfång är naturligtvis inte likadant som för drygt 30 år sedan, men det är ingen nackdel för numera låter han mindre ansträngd när han inte ens försöker att pressa sig över gränsen för vad som är möjligt. Det hörs att det är en människa av kött och blod som håller i mikrofonen och som lyssnare blir jag då genast mer mottaglig.

Jag vill också puffa lite extra för Chris Laney som bidrar med tre viktiga ingredienser (keyboards, kompgitarr och körsång) och i mina öron har växt till en viktig kugge i maskineriet.

Det är inget snack om att Maid in Japan är ett solklart köp för de som har smak för hårdrock som både smeker och klöser.

Magnus Bergström

Fotnot: Den här recensionen avser cd-utgåvan och inte cd/dvd-varianten (som utöver konserten i ljud och bild innehåller extramaterial).