nyaskivor.se

Millpond Moon ”Broke In Brooklyn” (Tikopia/Hemifrån)

När jag på nytt återvänder till skivfloden och musikforsen så fiskar jag efter nya bekantskaper. Jag fiskar aldrig i ”the mainstream” för den är alldeles för smal, grund och förutsägbar. Denna gång fick jag glädjande nog napp.

Man har hunnit med att lyssna på en hel del musik genom åren men jag är alltid nyfiken på vad musikerna kan göra med de olika genrerna och här har denna duo lyckats med att ta countryn vidare till något så intressant att det känns som en helt ny country.

Om det finns något liknande att jämföra med skulle det vara Buddy & Julie Miller när de är som bäst, för bra låter det både på sången och även arrangemanget fungerar utmärkt.
Skall man nämna några särskilda låtar så tycker jag Life Is A Ride och Haywire är värda att belysa lite extra.
Det som drar ner betyget från en fempoängare är den instrumentala Tikopia och den slätstrukna versionen av Blowin’ In The Wind på en i övrigt mycket bra skiva.

Börje Holmén

Doug Paisley ”Strong Feelings” (No Quarter/Border)

För något år sedan påstod jag som nu att jag redan har hört ett av årets bästa album. Då var Decemberists, nu gäller det kanadensaren Doug Paisley. Då hade jag rätt. Det kommer jag att ha denna gång också.
Hans namn har bläddrats förbi i glansiga musikmagasin utan att jag vet vilken guldgruva jag hoppat över.
Men bättre sent än aldrig. Nu är det dags att slå ett vinylslag för denna otroligt sympatiske musikant. Strong Feelings är ett genomsympatiskt album med hög musikalisk kvalité. Det är starka melodier. Det är välspelat i minsta detalj utan att perfektionismen tar över musikkänslan. Är det countrypop eller americana? Eller är det bara behagligt och skönt att lyssna till i soffhörnet.
Med sig i studion har Doug Garth Hudson från legendariska Band, vilket bidrar till ett varmt orgel- och saxofonsound. Mary Margret O´Hara också hon en mindre legend i Kanada gör tillsammans med Doug Paisley några varma innerliga duetter som ligger hjärteroten nära.
Detta är musik som inte sticker ut eller har plats i media. Detta är musik du får leta upp och när du lyssnat igenom och umgåtts med detta album hela det kommande året kommer du fortfarande att nicka lyckligt åt ditt goda val och smak.

Bengt Berglind

Damien Jurado ”Brothers and sisters of the eternal son” (Secretly Canadian/Border)

Hans namn har jag stött på tidigare i glansiga musikmagasin men inte tagit mig an.
Sen är det en vansinnig tur att jag gör det nu för det här kommer att bli ett av årets album. Det kanske är att sticka ut hakan i onödan men jag är tämligen säker.
Damien Jurado och producenten Richard Swift bygger upp en drömsk ljudbild som bjuder på beståndsdelarna psykedelica, singer-songwriter pop och vemod så det står härliga till.
På denna magiska ljudmatta glider Damiens röst runt ibland klar som en vårbäck, ibland lätt förvrängd men ständigt i rörelse som en albatross, seglande på musikaliska uppvindar.
Ska vi plocka fram referenser så är det som när Nick Drake möter Fleet Foxes .
I över hälften av låttitlarna på albumet finns ordet silver med. Silver Donna, Silver Malcom och Silver Kathrine med flera. Man kan ju undra vad detta betyder eller om det är brist på fantasi.
Som tur är finns fantasin och uppfinningsrikedomen i komponerandet och produktionen och det räcker långt, mycket långt.
Damien Jurado är årets stora överraskning för mig. Det kommer mer snart,- Doug Paisley.
Musikåret 2014 börjar bra!

Bengt Berglind

Metallica ”Through the never”  DVD/Blue-Ray (EMI/Universal)

Efter alla år tillsammans förfogar Metallica – världens största hårdrocksband – över en låtskattkista modell deluxe och ett härligt scensamspel med fokus på att ha roligt på jobbet.
Through the never visar en konsert och Trip (Dane DeHaan) som är en ung roadie skickas på ett enkelt men viktigt uppdrag. Det är början på ett äventyr som utvecklar sig till något utöver det vanliga. Trudelutterna bandet spelar (fantastisk konsert!) påverkar Trip vars handlingar i sin tur påverkar scenframträdandet.
Regissören Nimród Antal (Predators, No Vacancy) har gjort ett bra jobb med att sy ihop live- och filmklipp på ett sätt som gör att upplägget inte känns det minsta rörigt. Lägg till de maffigaste sceneffekter som någonsin skådats och Through the never är obligatorisk för all världens hårdrockare.
Vid en närmare granskning av dvd-utgåvan är det glasklart att det väl tilltagna extramaterialet är alldeles utmärkt både vad gäller innehåll och längd. Att filmen som sådan inte får mer än knappt godkänt (handlingen är lövtunn) är det enda som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare.

Magnus Bergström

Extramaterial: filmdokumentär, trailer, making of, klipp, band- och crewintervjuer, Metallica- och regissörfrågestund, Orion-tälthöjdpunkter med Lars Ulrich, Master of puppets musikvideo.

Eleni Mandell ”Let’s fly a kite” (Yeproc/Border) 

Eddi Reader ”Vagabond” (Reveal/Border)  

Att slå ihop två album kanske i någons öga är ett lättvindigt sätt att slippa skriva två recensioner.
Det kan så vara men i dessa två fall så är det lite underligt att två så närbesläktade album av två kvinnliga artister som inte är de mest kända ramlar ner just nu i halvmörka februari.
Musiken som dominerar dessa båda utmärkta album är kanske lite gammaldags .
Både Eleni och Eddi hämtar inspiration och ljudbild från folkmusiken, här vimlar det av instrument som vi inte hör så ofta i dagens musikutbud. Klarinetter som drillar, mandoliner och dragspel rullar runt och ger en varm och genommänsklig ljudbild.
När det jazzar till sig är det fyrtio- och femtiotal som dominerar, småsvängigt och kul.
Eddi Reader som har England och Irland i musikbagen lätt folkmusikinspirerat. Eleni Mandell från USA har en del countryfeeling men också popmusiken i bagaget.

Det här är vuxenmusik för en söndagsmorgon eller sommarkväll, och tyvärr ingen musik som kommer att nå ut eftersom det inte kommer att ligga på någon spellista i någon radio.
Att det finns en publik råder ingen tvekan om men de kommer inte att få veta om dessa båda njutbara vuxna kvinnliga vokalister och musiker. För nu är det mellotider som kväver allt annat.

Bengt Berglind

Supersuckers ”Get The Hell” (SPV/Border)

Öltillverkaren Carlsberg hävdar lite småkaxigt i sina reklamfilmer att de antagligen gör världens bästa öl, det amerikanska rockbandet Supersuckers har tagit en liknande tes ännu lite längre och har sedan åtminstone 1999 hävdat att de är världens bästa rock band. Och det är tämligen svårt att inte älska ett band som går in med den attityden. På vissa av bandets rockskivor (de har även gett ut några med outlaw-country) lever man verkligen upp till sitt eget epitet. Men hur är det på den nya skivan ”Get the Hell”?

”Get the Hell” är Supersuckers tioende studioplatta, de har sedan starten i skarven av 80- och 90-tal även hunnit med att släppa ungefär lika många livealbum. Om man vill förtydliga vad Supersuckers egentligen handlar om så är det rå men ur simpel rock-n-roll med punkattityd, eller för att precisera det ännu mer så ungefär som ett sleazigt Motörhead. Supersuckers stavas även attityd, arrogans, humor, ironi, berusningsmedel, sex, självdistans, turneliv och rock-n-roll.

Efter diverse medlemsbyten genom åren består Supersuckers idag av de två originalmedlemmarna frontmannen och basisten Eddie Spagetthi och gitarristen Dan ”Thunder” Bolton tillsammans med gitarristen ”Metal” Marty Chandler och trummisen ”Captain” Chris Von Streicher.

På Get The Hell är det precis som vanligt fullgas från första till sista ton av Supersuckers skitiga och kaxiga rocknroll. De av er som tidigare har hört bandet kommer känna igen er, för det är precis som vanligt – det finns inga ursäkter eller pardon, det är lite som ”it’s my way or the highway”-attityd. Men för att återknyta till tidigare ställda fråga om den nya skivan lever upp till det självsatta epitetet att Supersuckers är världens bästa rockband, så är svaret – nej ”Get The Hell” är även för Supersuckers-mått en ganska medelmåttig platta. Den funkar och känns definitivt bra för tillfället, men lever inte upp till några av bandets tidigare plattor så som exempelvis ”The Evil Powers of Rock-n-roll” och ”Motherfuckers Be Trippin’”.

Lars Svantesson

Primal Fear ”Delivering the Black” (Frontiers)

Man skulle kunna säga att purfärska sparken i baken kallad Delivering the Black är som en best of. Allt som är Primal Fear är representerat: solid produktion av ”bandpappan” Mat Sinner, modern och mycket passande mix av Jacob Hansen, makalöst bra sång av Ralf Scheepers och som vanligt stabilt lir bakom trummorna av Randy Black.

Att jämföra skivor är inte alltid det lättaste men jag törs nog påstå att det här är tyskarnas starkaste giv efter Devil’s Ground (2004) och New Religion (2007). Personligen tycker jag att de småprogressiva och till viss del episka inslag som för varje skiva tillåts mer och mer utrymme passar bandet alldeles utmärkt.
Av de tio låtarna kan hälften utan problem mäta sig med bandet klassiker, tre är bra och övriga två är okej (men med lite väl mycket ”skrivna-enligt-mallen-i-sömnen-känsla”).
One Night in December är i mina öron bandets magnum opus då dess 9:18 minuters speltid är själva essensen av Primal Fear.
Ja, det är onekligen lätt att konstatera att Delivering the Black handlar om prima heavy metal av veteraner i toppform. Ironiskt nog är det just kvalitetsstämpeln som gör att betygsfemman uteblir. Bitvis är det bara för perfekt och den organiska känslan uteblir.
Tyskarna kan det här med kvalitet och pålitlighet.

Magnus Bergström

Within Temptation ”Hydra” (BMG/Chrysalis/Sony)

Sharon den Adel. Snacka om stjärnröst! Tarja Turunen (ex-Nightwish) får finna sig i att spela andrafiolen i duetten Paradise (What About Us?). Sharons röst ska vara i fokus, så är det bara.
Produktionen formligen gnistrar världsklass rakt igenom, för efter 18 år av symfonisk hårdrock är Within Temptation genreledande och levererar därefter.
Hydra griper tag i lyssnarens öron och bjuder på en angenäm resa med storslagna melodier i fokus. Efter tiotalet genomlyssningar är det en låttrio som är snäppet vassare än låtkamraterna:
Let us burn är en albumöppnare med klassikerpotential som visar vart skåpet ska stå.
And we run är ett välkommet avbrott från standardmallen med rapgästsång av Xzibit.
Paradise (What About Us?) är ljuv musik för alla med smak för det bombastiska.
Bandmedlemmarna har beskrivit Hydra som en mix av allt som är Within Temptation och det är bara att instämma.
Men fullpoängaren uteblir för att gitarrerna får för lite utrymme; det blir helt enkelt för snällt. Att growlsången efter många år i malpåse är tillbaka och tuffar till det i Silver moonlight hjälper inte.
Måtte storfräsarna från Holland hitta tillbaka till våra breddgrader för att spela live, konserten på Getaway Rock 2013 var ju ett mersmakande utropstecken som heter duga.

Magnus Bergström