Överproducerat på gränsen till straffbart
- Amy Macdonald ”A Curious Thing” (Mercury/Universal)
Amy Macdonalds andra album A Curious Thing är tragiskt nog överproducerat. Att gömma denna genuina skottska turboröst och en handfull bra poplåtar i bombastiska orkestermattor är på gränsen till straffbart.
Även förra albumet This is the life var på var på väg mot katastrof som detta album stundtals är, men räddades av charmen i musiken och texterna. Producenten vem det nu är, tänker nog så här att med den här häftiga rösten som Amy har ska det rockas så inihelsefyr så det hörs över hela de brittiska öarna och lite till. Men så blir nu inte fallet. Alla påhittiga pålägg och det flåshurtiga tempot tar udden av allting och öronen vägrar att vara lyhörda och ta emot Amy Macdonalds popmelodier.
Amy gästade nyligen Landet vi lever i och hyllades i storstadspressen för sitt musicerande med en tight liten rock- och popcombo i sitt sällskap. Så skulle jag vilja att det lät på platta också. Exempel på detta är My One Love och This Pretty Face, lättfotat popmusik utan större åthävor och utan ton av studiofläsk i ryggen. Allra, allra bäst och rent av magiskt blir det i plattans sista spår. En helakustisk liveversion av Springsteens Dancing in the dark.
Bengt Berglind
