nyaskivor.se

Dream Child ”Until Death Do We Meet Again” (Frontiers/Playground)

Plötsligt händer det! Ett mirakel! Ronnie James Dio lever!

Eller njaenej… Rättare sagt; Ronnies ikoniska röst lever på sätt och vis vidare i form av suveräne Diego Valdez (Helker).

Känns namnet igen? Gissningsvis svarar många nej, men Dream Child kan se till att det blir ändring på den saken.

Manskapet som samlats kring den huvudsaklige låtskrivaren Craig Goldy (gitarr), som i projektet inspirerats av sin mentor och vän RJD, är ett synnerligen välmeriterat ”all star band”: Simon Wright (trummor), Rudy Sarzo (bas) och Wayne Findlay (gitarr och keyboards).

För den som har tillbringat många år under en sten kan jag berätta att denna fyrling har spelat med kända namn som AC/DC, Dio, Giuffria, MSG, Operation: Mindcrime, Ozzy Osbourne, Quiet Riot och Whitesnake. För att bara nämna några.

Halvvägs in i öppningslåten Under The Wire slår det mig att det här är så nära Ronnie James Dio det går att komma, men ändå ha en gnutta egen pesonlighet. Bra melodiös hårdrockslåt dessutom!

You Can’t Take Me Down fortsätter på den inslagna vägen och tar lyssnaren med på äventyr i ett ljudlandskap som bär spår av Heaven And Hell, Dehumanizer (båda Black Sabbath), The Last In Line och Magica (båda Dio). Framför allt den sistnämnda har ett starkt släktskap med Until Death Do We Meet Again och det är bara att tacka och ta emot, för vi fick ju aldrig någon Dio-uppföljare till den finfina temaskivan.

Det finns också spår av Rainbow och i viss mån Deep Purple i det Ritchie Blackmore-färgade gitarrspelet som Craig Goldy visar prov på lite här och där.

Mångbottnat och ödesmättat blir det i Game Of Shadows och det går faktiskt till och med att känna små vibbar av Led Zeppelin. Gitarrsolot är bäst på skivan!

Until Death Do We Meet Again är en ganska mörk och stämningsfull skapelse och det är lätt att tänka sig Ronnie i sitt esse på scenen med ”hornen” i högsta hugg.

Annorlunda uppbyggda Weird World både flyter smidigt och krumbuktar sig fram och har ett sväng som bryter av mot allt annat på skivan. Och vilken oemotståndlig refräng! Det ”mjuka” sångpartiet ungefär halvvägs som följs av inspirerat gitarrsolospel är snillrikt konstruerat och det är bara att applådera uppfinningsrikedomen och njuta.

One Step Beyond The Grave är småepisk och lätt att tycka om och passar därför givetvis utmärkt som avslutning.

Låtskrivandet är välbalanserat; en del är direkta och går mer eller mindre rakt på sak och andra är mer djupgående och historieberättande. Gemensamt för alla är att låtlängderna är väl eller mycket väl tilltagna.

Skivan känns genomtänkt och är underhållande från början till slut. Spelglädjen är påtaglig och det känns inte som en skivbolagsprodukt – något som annars är lätt hänt, inte minst när skivbolaget Frontiers står bakom.

Jag tror helt enkelt att Craig & co har haft roligt när de har spelat in musik som de bevisligen tycker om och är som gjorda för att skapa. Samtidigt som de utan tvekan hyllar Ronnie James Dio (vila i frid) och hans livsverk.

Dream Child har fått till en mersmakande betygsfyra som garanterat kommer att vara med på min årsbästalista. Hur högt upp återstår att se…

Anledningen till att min – efter första lyssningen – spontana fullpoängare dras in är att det hade räckt med nio eller tio låtar istället för tolv. Några är helt enkelt för likartade (läs mellantempo) för sitt eget bästa.

Men när det handlar om så pass hög kvalitet och lägstanivå är det ändå lätt att blunda för det lilla klavertrampet.

Gör dig själv en stor tjänst; lyssna och njut av underhållningen.

Magnus Bergström

Fotnot: Albumtiteln är hämtad från en text skriven av RJD.

Ace Frehley ”Spaceman” (eOne/Border)

  Release: 19 oktober

Ace är tillbaka. Igen!

För den som är sugen på stekt falukorv och stuvade makaroner är Spaceman att rekommendera. De ganska enkla rakt på sak-riffen (stekt falukorv är enkelt att laga) och det för Ace typiskt avslappnade gitarrsolospelet (stuvade makaroner kan vara kniviga att få till) mättar tillsammans enligt dagens lunch-mallen. Men någon Michelinguide-stjärna delas inte ut.

Kommer du ihåg Into the Void? Ja alltså Ace-låten som enligt uppgift behövde första hjälpen av bland andra Paul Stanley (Kiss) för att slutföras, allt för att ”rymdmannen” skulle få med en låt på Kiss-återföreningsskivan Psycho Circus (1998).

Att just Into the Void, som är så långt ifrån en publikfavorit som det går att komma, är lika bra eller bättre än i stort sett allt på Spaceman säger en hel del. Men inte allt…

De 37 minuterna Spaceman börjar ärligt talat ganska illa med Without You I’m Nothing, som har en mer än lovligt ”såsig” vers. Refrängen är glädjande nog desto starkare och banne mig om inte gitarrsolot glöder en smula. Men snacka om konstigt val av öppningslåt i och med att den aldrig riktigt lyfter.

Det är heller inte så lite ironiskt att Ace sång här är sävligare än någonsin tidigare när han småsluddrar som det lokala kvartersfyllot. Trots att rymdmannen har varit nykter i tolv år…

Hur som helst; med facit i hand (?) efter tiotalet lyssningar måste jag ändå säga att det är en klart godkänd låt.

Rockin’ With The Boys är en av två låtar som släppts som digital singel innan skivsläppet och även om låttiteln känns sisådär för en 67-åring rockar den på riktigt bra. Refrängen är dock rejält tjatig och drar ner helhetsintrycket en smula.

Kiss-fans lär inte undgå att texten bär ett mycket starkt släktskap med Kiss stora hitlåt Beth. Båda beskriver hur det är att ha musiken som sitt jobb och att ofta vara bortrest för att ”rocka med pojkarna” och den hemlängtan det för med sig. Se där; det går alltså att skriva en rockig kärlekslåt istället för en traditionell balladdito.

Och visst är det väl någon mer än undertecknad som musikmässigt får vibbar av de två första Frehley’s Comet-skivorna?

Apropå ”gamla goda tider” så har Mission To Mars glädjande nog starka vibbar av hur det skulle ha kunnat låta om Richie ”The Emperor Of Rock And Roll” Scarlet varit inblandad. Tänk något i stil med Shot Full Of Rock på Truble Walkin’ (1989) med en gitarrsoloduell som alternerar mellan högtalarna.

Att parhästen Richie inte medverkar på Spaceman framstår för undertecknad som det största av frågetecken. Den petningen är en rejäl tabbe eftersom det alltid slagit gnistor om deras samarbeten.

Med enbart enstaka glöd här och där är Spaceman istället en ganska ljummen historia. Helt i onödan, kan tyckas

Ace tycker om att göra covers och denna gång har han tacklat I Wanna Go Back (Eddie Money) som görs i stort sett som originalet. Förvisso passar den ganska bra ihop med övriga låtar men är i mina öron både tråkig och överflödig.

Quantum Flux heter den traditionsenligt instrumentala avslutningen. Den har klart längst speltid med sina sex och en halv minuter vilket är helt logiskt; det är nämligen skivans juvel med ett påhittigt gitarrspel.

I producentstolen i Ace In The Hole Studios har Ace själv suttit med resultatet att allt låter precis som det ska med en lagom dos av gammalt möter nytt.

Ingen kan beskylla Ace för att ge ut skivor ofta även om nuvarande utgivningstakt är en rejäl och välkommen uppryckning. Stress är alltså inte orsaken till den bristande kvaliteten i låtskrivandet. Det handlar helt enkelt om att jobbet inte utförts på bästa sätt. Eller också har det funnits bättre låtar som av en eller annan anledning gallrats bort. Vad vet jag…

Att de låtar som Gene Simmons (Kiss) varit med och skrivit inte höjer sig över mängden utan snarare tillhör de sämre är kanske ett bevis på att Ace ska lita mer på sin egen förmåga, istället för att ta den enkla utvägen och dela på arbetsbördan och samtidigt få ett välkänt namn att använda sig av i marknadsföringen.

Betyget är satt med nostalgiska öron men inte utan verklighetsförankring. Att lyssna på hela skivan om och om igen är inte att rekommendera. Välj istället ut de personliga favoriterna till en spellista och resultatet blir ett helt annat. Det handlar dock ändå om årets hittills klenaste betygstrea.

Jag vill att ”min” Ace Frehley ska ha åtminstone ett uns av farlighet, som den före detta gatuligist han är. 2018 känns gitarresset alldeles för tillrättalagd och välputsad.

Magnus Bergström

Running Wild ”Pieces Of Eight” (Noise/Warner)

Tysk heavy metal från ”de ljuva åren” i form av Ready For Boarding (dubbel-lp), The First Years Of Piracy (cd-samling), sex cd-maxisinglar, en poster och ett guldmynt som bor i en liten läckert lila tygpåse. Allting förpackat i en fin box.

Vad kan en hårdrockare mer behöva? Inte mycket.

Med andra ord är det bara att hissa piratflaggan, skåla i rom och leva sig in i låttexternas piratäventyr.

Pieces Of Eight har undertiteln The singles, live and rare 1984-1994 vilket betyder högkvalitativ heavy metal i typisk tysk stil.

Alla cd-singlar släppta på Noise Records återfinns och deras styrka ligger i att flera av b-sidorna är minst lika starka som a-sidorna.

Vi får också samlingsskivan The First Years Of Piracy (1991 års nyinspelningar av klassiker) och är samtliga huvudet högre än originalinspelningarna både spel- och sångmässigt och inte minst produktionen.

Den största skatten i boxen är liveskivan Ready For Boarding nu utökad till en dubbel i läcker guldvinyl. Det som tillkommit sedan originalet släpptes 1988 är en konsert inspelad 1989 och som tidigare endast funnits utgiven på VHS-kassett.

Det genomgående temat i låtskatten är mr. Running Wild: Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) står stadigt i rampljuset. Ja övriga bandmedlemmar genom åren får faktiskt ursäkta, för Rolf sticker ut med sin personliga sångröst och sitt precisa gitarriffande.

Men allt är inte guld som glimmar…

Postern och guldmyntet är mindre imponerande – musik väger bra mycket tyngre än lullull.

Jag ställer mig frågande till varför inte all musik i boxen pressats på vinyl istället för det halvt om halvt utdöende cd-formatet. Svaret är antagligen att det blev billigare så.

Dessutom hade det varit ett stort plus med någon form av historikhäfte eller varför inte till och med en informativ bok om Noise-åren.

Sett enbart till musikinnehållet är Pieces Of Eight så nära en fullpoängare som det går att komma, men nämnda svagheter resulterar utan tvekan i betygsavdrag.

Magnus Bergström

Nazareth ”Loud & Proud! Anthology” (BMG/Warner)

50-årsjubilerande Nazareth har sammanställt 24 låtar som representerar alla jubilarens skivor. Ett flertal klassiker återfinns givetvis, som till exempel Witchdoctor Woman, Love Hurts och Hair Of The Dog, och uppfriskande nog även ett par-tre lite mer otippade låtval.

För den läsintresserade går det att ta del av en lagom informativ historik skriven av Dave Ling (Classic Rock, Rock Candy).

Men omslaget? Alldeles för digitalmodernt för att passa ett band med så många tjänsteår. Tummen ner för det.

Slutsatsen blir ändå att samlingsskivor aldrig kan förmedla det som enskilda skivor kan. Den där känslan av ett tidsdokument som speglar var artisten befinner sig i utvecklingen just där och då. Betyget ska ses som en spegling av just denna invändning.

Önskas hård rock (observera särskrivningen) med svängig partykänsla är Loud & Proud! Anthology istället något av den perfekta skivan.

Magnus Bergström

Suicidal Tendencies ”Still Cyco Punk After All These Years” (Suicidal Records/Border)

Mike Muir bakom mikrofonen är en garanti för att åsikter står som spön i backen och givetvis backar han inte för någon eller något. Låttexternas mix av allvar och humor är mumma för lyssnare som inte bangar för hjärngympa.

I Love Destruction och F.U.B.A.R. sparkar igång Still Cyco Punk After All These Years och är båda typexempel på klassisk Suicidal Tendencies pang-på-rödbetan-punkiga hårdrock/metal med ett konstant sväng. Tänk att något som låter så mycket amerikanskt 80- och 90-tal fortfarande känns helt rätt.

All Kinda Crazy har en så skön rytm och klockren refräng att det inte går att sitta stilla och det är bara att ge efter för känslan och skråla med. Ja faktum är att det är nästan så att jag delar ut ett högre betyg tack vare denna låtpärla. Nästan.

Sippin’ From the Insanitea är ohotad som roligast låttitel. Låten som sådan är tyvärr bara okej och infriar inte de, med tanke på det smått geniala namnet, höga förväntningarna.

It’s Always Something är ett fräscht energipiller och är näst efter ohotade All Kinda Crazy skivans höjdpunkt.

Vi får heller inte glömma att det är självaste Dave Lombardo (ex-Slayer) som bankar skinn. Nothin’ To Lose är utöver ett förväntat högt tempo kryddad med smått galna tempoväxlingar här och där. Med andra ord det perfekta skyltfönstret för Daves avslappnade och finessrika trumspel.

Still Cyco Punk After All These Years tappar lite fart mot slutet. Jag vet att det kan låta osannolikt med tanke på att fart är något av bandets och inte minst just denna skivas signum. Men för mycket av samma vara under 40 minuters speltid sliter till slut på både öron och tålamod.

Och en annan sak; en gitarrist i all ära men två sexsträngare hade gett anrättningen mer svung.

Hur som helst visas det prov på ett inte så lite imponerande adrenalinpåslag efter hela 35 år (!) i branschen. Mosh it up!

Magnus Bergström

Fotnot: Still Cyco Punk After All These Years släpptes som Mike Muirs soloskiva 1995, då med titeln Lost My Brain! (Once Again) och med en annan låtordning.

Primal Fear ”Apocalypse” (Frontiers/Playground)

Tyska Primal Fear bildades 1997 och på Apocalypse låter det i mångt och mycket som om tiden stått stilla. Vilket i detta fall ska tolkas som något mycket positivt. De två-tre närmast föregående skivorna har på sina håll och kanter varit av trampa vatten-typ, men nu känns det istället som en mer genomarbetad och sammanhängande helhet.

Följande fem låtar sticker ut:
New Rise är som vanligt när det handlar om startskottet på en Primal Fear-skiva fartfylld och refrängstark och alltså rena rama innehållsdeklarationen.
King Of Madness har en härlig refräng med ”upplyftande” känsla tack vare Ralf Scheepers höga sångtoner och just dessa är det glädjande nog mer av på denna skiva än på de närmast föregående.
Blood, Sweat & Fear bjuder på rappa verser och ett superläckert gitarrsololir. Synd bara att tempot sänks en aning i refrängen, för det funkar inte klockrent i just detta fall.
The Beast är så enkel och samtidigt så bra. Rakt på sak-heavy metal med en enkel refräng som gjord för allsång av en lyckorusig publik.
Eye Of The Storm är en glädjande återkomst till det mer progressiva stuket på New Religion (2007) med lite längre instrumentala partier. Åtta minuters tyskt stål av bästa märke.

Bristen på originalitet är påtaglig men faktum är ändå att heavy metal och power metal sällan har förenats på ett bättre sätt. Dessutom stjäl de mest från sig själva och vem kan då låta bli att dra på munnen och fortsätta att digga? Inte undertecknad i alla fall.

Magnus Bergström

U.D.O. ”Steelfactory” (AFM/Sound Pollution)

    Release: 31 augusti

Det finns säkra kort och så finns U.D.O.

Udo Dirkschneider är efter 31 år (!) under U.D.O.-flagg konsekvent som få. I fokus är som vanligt den stålullsriviga rösten och låtreceptet är klart som korvspad: 13 taktfasta heavy metal-hymner med fläskiga riff, pumpande bas, taktfasta trummor och mäktiga allsångskörer som fastnar.

Stora förändringar är varken nödvändiga eller önskvärda och U.D.O. krånglar helt enkelt inte till det. Heavy metal för folket liksom. Oftast utan några som helst krusiduller. Men för den som vill gräva lite djupare så finns det en och annan ”specialare”, som till exempel en gitarrslinga som klingar orientaliskt eller när basgitarren får ta ut svängarna i en extra trudelutt.

Steelfactory står sig väl mot de 16 (!) tidigare U.D.O.-skivorna och är liksom Judas Priest och deras Firepower bra exempel på hårdrocksveteraner som är fortsatt relevanta.

Udos röst har redan avhandlats, men utan det mycket samspelta bandet skulle han stå sig slätt. Extra plus delas ut till Andrey Smirnov vars gitarrspel är av den vassare sorten. Sven Dirkschneider (ja han är son till Udo) är stabiliteten själv bakom trummorna och låter som om han inte gjort något annat i livet än att hålla takten åt pappa och hans band.

Rivstarten med Tongue reaper är en överkörning av bästa märke men ändå utan att vara den där riktigt klockrena öppningslåten som vi är bortskämda med när det gäller U.D.O. som oftast har bästa låten först ut ur startfållan.

Keeper of my soul är desto intressantare i och med att den är lite mörkare än det mesta i U.D.O.-diskografin och passar Udos röst alldeles utmärkt.

Smått arabiska tongångar (som bandet tidigare gett sig på i till exempel The wrong side of midnight) förgyller Raise the game och även här rör vi oss på lite mörkare territorium kryddat med en refräng som är en riktig allsångsdänga.

Blood on fire och Rising high är snabba rackare som inte så lite påminner om några av Accept-klassikerna på Restless and wild eller varför inte Russian roulette. Det flitiga Dirkschneider-turnerandet med enbart Accept-låtar har onekligen satt sina spår och det är lite ironiskt att vi nu bjuds på låtar som andas mer Accept än någonsin tidigare. Samtidigt är just dessa långt ifrån skivans bästa låtar då de egentligen inte sticker ut på något som helst sätt.

One heart one soul har en mäktig refräng med kraftig körsång som bara tyska band som U.D.O. och Accept och möjligtvis våra blågula krigare Sabaton fixar utan att det blir för mycket.

A bite of evil är det bra tryck i och den bjuder på några intressanta detaljer som inte alls är dumma. Men den lite fjantiga texten om en varulv får en varning och drar ned betyget.

Avslutande halvballaden The way känns helt rätt placerad. Lyssnaröronen får en lite lugnare avslutning och intrycken kan summeras i lugn och ro. Och visst fasen kan Udo sjunga ”på riktigt” när han sätter den sidan till.

Till sist ett tips till herr Dirkschneider och skivbolaget; varför inte göra en samlingsskiva med alla (halv)ballader och duetter som spelats in genom åren? Det skulle bli en bra mix, tror jag.

Magnus Bergström

Manticora ”To kill to live to kill” (ViciSolum/Sound Pollution)

Spänn fast dig och åk med! Danskarna är nämligen rejält gasglada och bjuder upp till ösig power metal i gammal god stil (farten, körrefrängerna och sången) kryddad med thrashiga taktbyten och låtuppbyggnader.

Vi får heller inte glömma en viktig ingrediens som i detta fall är av älska eller hata-karaktär. Jag tänker på sången av Lars F. Larsen, som rör sig kring mellanregister och därifrån till ganska höga toppar men långt ifrån till de högsta höjderna. Tänk lite som en mix av Warrell Dane (Nevermore), Russell Allen (Symphony X), Erik A.K. (Flotsam and Jetsam) och framför allt Hansi Kürsch (Blind Guardian).

Dessutom varieras det vokala emellanåt med growl och något som närmast kan beskrivas som pratsång.

To kill to live to kill baseras dessutom på en 334-sidig bok skriven av sångar-Lars. Ambitiöst är bara förnamet…

Det hela är förpackat i en lagom modern ljudbild (jag tänker framför allt på rytmsektionens Meshuggah-”tuggande”) signerad ingen mindre än Jacob Hansen som på meritlistan har bland andra Volbeat, Primal Fear, Pretty Maids, Doro, Destruction och Amaranthe.

För inspelningen av sången anlitades däremot Tommy Hansen; ett synnerligen passande val eftersom han har varit inblandad i ett stort antal Helloween-skivor och därmed vet hur viktigt det är med rätt ”presentation” av sången i fartfylld power metal.

Att hålla sig borta från strålkastarljuset i inte mindre än åtta år knappast en bra taktik karriärmässigt, men av olika anledningar har det blivit så för Manticora vars senast fullängdare Safe släpptes 2010.

Å andra sidan är det så mycket för lyssnaren att ta in när de är i farten, så det kanske ändå på något konstigt sätt har varit bra med en paus.

Through the eyes of the killer – Towering over you har bra och intressant sång, fart och sköna melodier. Ganska länge är det skivans bästa låt men ”vinnaren” hittas istället lite längre ner i låtlistan.

The Devil in Lisbon och Humiliation supreme är båda helt instrumentala och tillhör skivans absoluta toppskikt. Hur ofta händer det på en icke rakt igenom instrumental skiva? Aldrig vågar jag påstå – förrän nu alltså.

Growth är inbäddad mellan det instrumentala låtgodiset och det här är en imponerande progressiv sak, med mängder av olika ingredienser i bästa Dream Theater-stil. Ska jag peka på något utöver den urstarka sånginsatsen, ja då väljer jag den mäkta imponerande dansen på bas- och gitarrsträngarna drygt halvvägs in i låten. Wow! Inget snack om att det är skivans bästa låt.

Nothing lasts forever är en sentimental ballad (!) som trots en finfint arrangerad refräng, ändå på ett glasklart sätt ger prov på skivans akilleshäl. Spretigheten kan vara för mycket för en del lyssnare som inte pallar att hänga med i alla svängar. Är det någon som ropar efter en familjepizza med extra allt? Till en person. Ja, det är Yngwie ”More is more” Malmsteen… Skämt åsido; risk för mättnad förekommer, den saken är klar.

Through the eyes of the killer – Revival of the muse that is violence är en plattan i mattan-melodigoding och solklart näst bäst på skivan. När full fart och melodier kombineras på detta sätt golvas jag omedelbart.

Ena dagen känns betyget på To kill to live to kill som en trea, för att en annan dag kännas som en stark fyra. Sällan har lyssnarupplevelsen påverkats så mycket av den egna dagsformen som i detta fall. Intressant! Jag väljer till slut att dela ut en fyra eftersom skivan helt enkelt är inte så lite imponerande, sett till allt som förekommer.

På minuskontot är det bara att konstatera att det är en uppenbar brist på refränger som fastnar. Å andra sidan; det är inte många av oss som klarar av att sjunga på det sätt som krävs…

To kill to live to kill visar prov på ett kompromisslöst musikskapande på så sätt att ingen som helst hänsyn har tagits till rådande trender. Tack för det!

Magnus Bergström

Graham Bonnet Band ”Meanwhile, back in the garage” (Frontiers/Playground)

Den som önskar en nysläppt skiva som återskapar den melodiösa hårdrockens glansdagar på 80- och till viss del 70-talet behöver inte leta längre.

Så sent som 2016 släppte Graham Bonnet Band det finfina styrkebeskedet The Book och redan nu är uppföljaren Meanwhile, back in the garage här och det handlar om en naturlig fortsättningen. Den höga kvaliteten har inte sänkts – snarare tvärtom. Här snackar vi om toppform av ett band som är tätt sammansvetsat på det sätt som månader av turnerande resulterar i.

Sångaren Graham Bonnet behöver knappast en närmare presentation, men okej då… Han är född 1947 och har en bandmeritlista som inte är så lite imponerande: Alcatrazz, Michael Schenker Group och Rainbow. För att nämna några. Och så solokarriären förstås!

Åter till den nya given och några av låtarna:

Meanwhile, back in the garage är en fartfylld sak med flinkt gitarr- och keyboardspel. Och ja, givetvis, med sång som inte lämnar mycket att önska (med om den senare) och som allra bäst låter det i refrängen.

The Hotel fortsätter i samma hjulspår men har aningens klenare refräng

Livin’ in suspicion är versmässigt i segaste laget men det vägs upp av att refrängen är en av skivans allra bästa (vilket inte säger så lite i och med att starka refränger är något av skivans signum).

Incest outcest U.S.A. är en mellantemporockare med några snygga tempoväxlingar och även här får vi en refräng som sitter som en (gubb)keps.

Ungefär så här fortsätter det skivan igenom. Alltså med traditionella låtformler med melodi och sång i fokus. Varför uppfinna hjulet? tycks låtskrivarna ha resonerat. Gott så.

We don’t need another hero (Tina Turner) är ett mycket överraskande coverlåtval; jag blev faktiskt smått chockerad när jag såg den i låtlistan. Efter att ha lyssnat är jag även smått chockerad över att jag gillar det jag hör. Musiken är i mångt och mycket trogen originalet och Grahams röst kommer verkligen till sin rätt. Det är dessutom ett kul grepp att den är placerad som låt nummer nio och inte – som är så vanligt med just coverlåtar – som en form av bonuslåt allra sist.

Det allra bästa är ändå sparat till slutet:

Past lives (plattan i mattan!) och The crying chair (fin ballad och skivans bästa låt!) ger starkast vibbar av Grahams tidigare band samt lite Yngwie Malmsteen och pyttelite Deep Purple.

Produktionsmässigt låter det väldigt mycket ”live” och rösten är ovanligt långt fram i mixen, ja så till den grad att det nästan känns som att stå bredvid Graham när han sjunger. Snacka om ”in your face”.

Det är ett grepp som passar alldeles utmärkt i och med att Graham låter sensationellt välbevarad och vital. Okej, det förekommer ”åldersraspighet” mer än en gång men det är bara charmigt och helt naturligt efter ett liv i hårdrockens tjänst.

Nämnda livekänsla är dessutom som klippt och skuren för det flitiga duellerandet mellan gitarr och keyboard.

Men 14 låtar? Tio eller möjligtvis dussinet fullt hade räckt. Det står 2018 i almanackan och lyssnarnas tålamod är inte vad det en gång varit.

Magnus Bergström

Paul Rodgers ”Free spirit” (Quattro Valley/Border Music)

Royal Albert Hall i London, sångfantomen Paul Rodgers och 16 mer eller mindre klassiska Free-låtar. 77 minuter av den varan är ett må bra-recept som heter duga.
Hela härligheten förpackad i en trevlig digipack med ett mycket informativt häfte med historik etc.

Det luftades låtar som aldrig tidigare framförts live (!) och av dessa är känslofyllda Love you so det starkaste kortet.
All right now och Wishing well? Tja, de är med all rätt klassiker men just på grund av det känns de tyvärr aningen sönderspelade, även om de som här framförs alldeles ypperligt.
Nämnda låtar kan inte mäta sig med de urstarka rocknumren Little bit of love, Ride on a pony, My brother Jake (som inleds smakfullt med en liten dos Für Elise) och undertecknads personliga favorit Fire & water.
Småsega Woman ger däremot trots gitarrsolospel med klös inte direkt någon vitaminjektion, om jag säger så.

Free spirit får tankarna att vandra iväg till en ljum sommarkväll med något gott att äta och trevligt sällskap. Varför inte på Sweden Rock Festival?

Magnus Bergström