nyaskivor.se

Wizdoom ”Trolldoom” (Bangover Records)

Ärligt talat var jag efter första lyssningen lite ”ljummen” om vad jag egentligen skulle tycka om värmländska Wizdooms debut-ep. Så här i efterhand skulle jag tro att det berodde på att jag förväntade mig domedagstongångar rakt av, vilket det verkligen inte handlar om.

Och som så många gånger förr öppnade upprepad lyssning ett förtrollande musiklandskap; denna gång i form av kraftigt mersmakande doom metal.

Chris David ((Majestica, Therion live, ex-Captain Crimson) är mannen bakom Wizdoom och det hörs sannerligen att det här projektet ligger honom varmt om hjärtat. A labour of love.

Candlemass är en uppenbar inspirationskälla och det finns spår av klassisk 70-talshårdrock liksom blues. Bland annat. Textmässigt har mycket inspiration hämtats från de värmländska skogarna och estetiskt anar jag att John Bauer agerat ledstjärna.

Till sin hjälp har Chris (sång och bas) haft Gloom Crew som står för trummor, gitarr och hammondorgel. Till en början handlade det om ett projekt men i dagsläget är Wizdoom ett band som hoppas på konserter framöver.

För att visa bredden på mångfasetterade Trolldoom väljer jag att delge några av mina anteckningar om de fem låtarna:

Gott om doom men också lugna och rejält avskalade partier med skönt baslir, gitarrplock och soft sång. Det känns som att befinna sig i  en ”flummig” dröm.

Det är ganska gott om snabbare partier som smyger lite utanför doomgenren och livar upp ”in the name of variation”.

Chris har så att säga verkligen många strängar på sina stämband. Det är pratsång och det morras och det skriks (tänk King Diamond light) och det är soft. Oftast i en och samma låt! Jag plussar extra för de mycket väl placerade ljusa skriken som ger en smarrig kontrast till det mestadels närvarande skogsmörkret. Faktum är att Chris har en röst med en helt egen karaktär som i alla fall inte jag kan motstå.

Det bjuds på flera fina små delikatesser som till exempel hammondorgel; ett par gånger går mina tankar till Jon Lord (Deep Purple). Riktigt läckert!

De fem låtarna har var för sig en egen inriktning, även om de samlas under doomparaplyet. Tungt, snabbt och mjukt i en go’ blandning.

Doomed Fleet och The Half Living Realm är båda riktigt bra låtar med plus för den förstnämnda som också var första singellåten.

Way of the Lost är den tyngsta ballad du kan tänka dig. Samtidigt vägs tyngden upp av undersköna melodislingor och stämningsfull sång.

Engrave med Tommy Johansson (Majestica, Sabaton) på gitarr är den mest medryckande låten och den som gör det lättast att föreställa sig en publik som skrålar med.

Trolldoom är den perfekta titellåten; skivans tyngsta inslag och den låt som är närmast klassisk doom metal. Chris sång i slutet låter som att han är besatt av hin håle.

Se där; det var mina tankar det och nu är det upp till dig om du pallar musik som är raka motsatsen till bakgrundsmusik.

För egen del vill jag bara höra mer – jag kan inte få nog. Så kan det gå!

Magnus Bergström

Transatlantic ”The Final Flight: Live at L’Olympia” (InsideOut)

Hur skicklig går det egentligen att bli på ”sitt” instrument? Det är givetvis omöjligt att svara på den frågan, inte minst i fallet Transatlantic eftersom samtliga inblandade är skickliga som få andra. Jag kan bara inte låta bli att ställa mig själv den frågan gång på gång, när jag plockar upp min tappade haka…

Med tanke på Neal Morse, Mike Portnoy, Roine Stolt och Pete Trewavas nuvarande och/eller tidigare roller i band som Marillion, Dream Theater, Spock’s Beard och The Flower Kings är det förstås ingen skräll att det som ”kommer ut” inte liknar något annat.

Låtarna krumbuktar sig mer än gärna åt alla möjliga håll och kanter. Alltså precis vad progressivt musikskapande handlar om.

Konserterna på deras senaste turné varade i ungefär tre timmar (!) och de två versionerna av den senaste skivan The Absolute Universe, The Breath Of Life och Forevermore, bakades ihop till en helhet av bandet kallad The Ultimate Edition.

Det blev också väl utvalda godisbitar från tidigare alster och eftersom ingen hade eller har en aning om eller när de får tillfälle att turnera tillsammans igen valde de att spela in det sista stoppet i Paris. Ett klokt beslut.

Att låtar med speltid på sju-tio minuter känns normallånga är inte vardagsmat men så är fallet här när de ställs mot de störtsköna mastodonterna The Whirlwind Suite (34:56 minuter) och The Final Medley (28:19 minuter).

Vi kan alla behöva något upplyftande som ger hopp mot ondskan i vår värld. Då finns innerliga balladen We All Need Some Light till hjälp med några minuter av upplyftande melodier och ett vackert textbudskap.

Som framgår av ovanstående är ”den sista flygturen” inget för den otålige och tilltalar först och främst de redan frälsta. Vilket väl egentligen är precis som det ska vara när det handlar om Transatlantics allt annat än lättnavigerade ljudlandskap.

Den tålmodige belönas med tongångar som går rakt in i hjärtat och lär stanna där resten av livet.

The Final Flight: Live at L’Olympia är inget annat än ett mäktigt livedokument.

Magnus Bergström

Fotnot: Det här livedokumentet finns utöver på cd/vinyl även på Blu-ray/dvd och recensionen avhandlar cd-varianten.

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

Chez Kane ”Powerzone” (Frontiers/Playground)

Den självbetitlade debuten var mycket bra och redan ett år senare är uppföljaren här. Med en väsentlig skillnad. Powerzone är nämligen inte mycket bra; den är kanon!

Chez Kane är sannerligen en frisk fläkt med rakt igenom välskrivna melodiösa hårdrockslåtar och en röst som är så rätt.

Med hjälp av skickligt låtsnickrande av Crazy Lixx-sångaren Danny ”Sveriges svar på Desmond Child” Rexon förförs öronen av en smarrig melodiös hårdrocksmix som ofta gränsar till AOR.

Jag kommer att tänka på kanske framför allt Lee Aaron, Pat Benatar och Lita Ford. Kanske har jag glömt något namn men det spelar ingen roll, för även om ”alla” ideligen vill ha jämförelser med andra artister stannar jag där.

Chez förtjänar efter denna sin andra skiva att bara jämföras med sig själv. Punkt slut.

På Powerzone är det titellåten och I’m Ready (For Your Love) som utgör det allra renaste guldet. Vi snackar melodiös hårdrock av den klass som tog band som till exempel Bon Jovi och Europe till toppen på 80-talet.

Lite udda förresten att skivans starkaste låtduo är placerad i låtordningens mitt och inte i början, vilket oavsett genre är standard för att uppnå ”bästa effekt”. Å andra sidan säger det allt om skivans styrka; alla låtar är bra och några av dom är hur suveräna som helst.

Jag väljer även att nämna Streets Of Gold. En powerballad av ädlaste valör och som bäst av alla låtar visar vilken pipa Chez begåvats med.

Det måste vara hur roligt som helst för Danny – som utöver låtskrivandet spelar alla instrument (!) och har lagt körsång – att kunna skriva i princip vad som helst och veta att det kommer att förvaltas på bästa sätt.

Crazy Lixx i all ära men det här är enligt mig det bästa som Danny har varit inblandad i.

Lika roligt måste det vara för Chez att ha fått kontakt med denna musikerklippa att luta sig mot och ha i ryggen när hårdrocksvärlden ska tas med storm.

Men hur Chez (och Danny) om gissningsvis sisådär ett år ska klara av att följa upp en bra debut och en kanonbra uppföljare det fattar jag bara inte. Jaja, den som lever får höra… Spännande!

Jag är golvad och nere för räkning… Chez rocks, det är ett som är säkert.

Magnus Bergström

U.D.O. ”The Legacy 1987-2021” (AFM/Sound Pollution)

För alla heavy metal-diggare är förstås en karriärsammanfattning med hela 33 U.D.O.-låtar lilla julafton. Att fyra av låtarna inte bara är outgivna/svårhittade är inte bara extra lullull; de är riktigt bra.

Skivans upplägg är aningens annorlunda mot ”branschstandard” eftersom låtarna presenteras i omvänd kronologisk ordning, det vill säga det börjar med smakprov från senaste skivan för att sluta med några sköna metalsmockor från debuten.

Istället för att börja med ett gammalt säkert kort är det alltså istället en låt från senast skivan Game Over som visar vägen. Uppiggande!

Fear Detector är en smaskig inledningslåt och visar direkt att U.D.O. är lika relevanta idag som när sångaren Udo Dirkschneider lämnade Accept 1987 och släppte sin första soloskiva Animal House.

Vendetta må vara en ”basic” kött och potatis heavy metal-låt men alltså… Den har alltid kittlat mina hörselgångar på rätt sätt. I love it loud!

Blind Eyes kan med lite god vilja kallas en powerballad och jisses så bra Udos röst passar i den här typen av låtar. Han låter inlevelsefull och känslosam nästan utan spår av det vanliga ”rivet”.

Blitz Of Lightning och Break The Rules är en duo som ger uttrycket stark refräng två ansikten. Makalöst bra och på alla punkter formgjutna i enlighet med den tyska heavy metal-skolan.

Det är egentligen bara en enda låt som jag gärna hoppar över: Man And Machine. En del skulle påstå att det är en broderlåt till ovan nämnda Vendetta eftersom den är stöpt i ungefär samma stil. Personligen har jag aldrig hajat ”grejen” med Man And Machine som bara känns tjatig.

In alles; ett metalhjärta kan inte annat än älska The Legacy 1987-2021.

Magnus Bergström

Arch Enemy ”Deceivers” (Century Media)

Snacka om ett smörgåsbord av melodiös (death) metal. Ja jag sätter death inom parentes för Arch Enemy har i mina öron skapat sig ett eget fack och är i mina öron inget ”extremband”. Melodic aggressive metal? Njaenej, jag tror att vi skippar det där med ingående genrebeteckning och kallar det som Michael Amott (gitarr) och hans bandkamrater kokat ihop för metal, kort och mycket gott.
Det varvas friskt mellan olika tempon och sången av Alissa White-Gluz varieras numera friskt mellan growl, rensång och mitt emellan. Vilken tillgång hon är!

Deceivers är essensen, ja som en best of av Arch Enemy 2022 med en och annan blinkning till de hårdare rötterna: 45 minuter med extra allt.
De bjuds på en minst sagt maffig bredd med högklassig individuell spetskompetens, vilket inte minst Michael och Jeff Loomis sexsträngade riff- och sologitarrspel visar med eftertryck gång på gång.

Ingen låt är sämre än bra vilket egentligen säger allt men jag väljer ändå att lyfta fram en låtduo som får mig att gå bananas mer än en gång: Deceiver, Deceiver och House Of Mirrors.
Det var inte för inte som jag vid årsskiftet – när jag summerade 2021 – skrev att just dessa två singelsläpp skvallrade om att det vankas stordåd på nästa skiva.

Apropå låtarna är jag ändå lite förvånad över att Handshake With Hell (också den en singellåt tillika skivans öppningsslåt) som med Arch Enemys mått mätt innehåller ovanligt mycket rensång, är en av två-tre låtar som inte kan sorteras under ”fastnar omedelbart”. I fallet med just denna låt handlar det i och för sig om ett låtbygge som blandar både stil och tempo fram och tillbaka och nog växer den för varje lyssning.

Textmässigt är det allt som ofta intressant att hänga med i tankegångarna, oavsett om det är verklighetsbaserat eller fantasi.

En grej som poppat upp i mitt huvud är att Arch Enemy kommer att få det svettigt värre med att snickra ihop en vettig låtlista på den kommande turnén. Jag tänker då på att de i och med Deceivers är uppe i ett så galet stort antal starka låtar totalt, att det lär handla om världsrekord i ”kill your darlings”. I och för sig ett angenämnt problem men ändå…

Jag vill passa på att rikta ett tack direkt till Michael & co. Undertecknad har nämligen på en och samma gång hårda och melodiösa metalband som Arch Enemy att tacka för att jag fick upp öronen för en värld bortom mjuk hårdrock. För att tycka om två sidor av samma mynt är sannerligen en musikgåva att glädjas åt.

Arch Enemy har tillhört eliten inom metal i många år nu och med Deceivers talar allt för att det kommer att fortsätta så. Att leverera på den här höga nivån på elfte studioskivan är inte så lite imponerande.
Skåpet står stabilt där det ska vara, så att säga.

Magnus Bergström

Amon Amarth ”The Great Heathen Army” (Metal Blade)

Välkommen till recensionen som inte skulle skrivas.
Vad då?
Jo i tider av ”det är mycket nu” fanns det egentligen inte på kartan att jag skulle sätta tänderna i viking metal-veteranernas nya skapelse.
Men så hörde jag det ena styrkebeviset (läs låtarna) efter det andra och jag var bara tvungen att skriva av mig.

Till att börja med får vi ett ”call to arms” kallat Get In The Ring och redan här är det omöjligt att värja sig. Amon Amarth är nämligen tillbaka med besked.
Det är bara för öronen, hjärnan och hjärtat att likt en svamp suga i sig allt det goda som bjuds på The Great Heathen Army.
För saken är den att det bara fortsätter på den från start inslagna vägen, som när monstret till titellåt tar vid. Lyssna bara på de melodiska gitarrslingorna som ackompanjerar sången i refrängen.
Heidrun är i knivskarp konkurrens skivans bästa låt, ja rentav sisådär topp tre av alla låtar de spelat in. Inslagen av folkmusik i gitarrslingorna golvar mig totalt. Att refrängen är som klippt och skuren för allsång behöver knappast tilläggas.

Och sedan… Ja det är helt enkelt så att den ena slagkraftiga dängan efter den andra avlöser varandra och levereras med imponerande kraft och svårslagen pondus.

Ja just det, jag höll på att glömma att nämna att Biff Byford från Saxon – liksom bandkollegan Paul Quinn som fixar gitarrsolot – gästar i Saxons And Vikings (givetvis). När den första överraskningen över att höra Biff i detta sammanhang har lagt sig är det bara att konstatera att hans stämband passar alldeles utmärkt som komplement till Johan Heggs growl- och pratsång. Men trots de vassa gästinsatserna hamnar den ändå en bit utanför skivans pallplats, vilket säger en hel del om låtskrivandets höga standard.

Apropå Johan är det knappast någon som slår honom när det gäller att growla som en grizzlybjörn och samtidigt artikulera klart och tydligt. Det sistnämnda ser jag som ett stort plus så att det går att hänga med i historieberättandet.

Enligt mig är The Great Heathen Army viking metal-veteranernas starkaste giv. Säkerligen kommer en del lyssnare att skrika högt över att det är för lättillgängligt, men låt skriken fastna i halsen när Amon Amarth drar på turnésegertåg världen över.

Alla pusselbitar från bandets tidigare skivor och låtar passar 2022 helt klockrent tillsammans.
Det här är helt enkelt mäktigt och oemotståndligt.

Magnus Bergström

James LaBrie ”Beautiful Shade Of Grey” (InsideOut)

Efter den inledande besvikelsen är jag med i matchen.

Vad då besvikelse?

Jo jag är barnsligt förtjust i James två föregående soloskivor – Static Impulse och Impermanent Resonance – på vilka Peter Wildoer (Darkane) spelar en stor roll med både intensivt trumspel och growlsång.

Det nya upplägget med en mer tillbakalutad stil var inte vad jag räknat medBeautiful Shade Of Grey bjuder utöver en skivitel att älska på en tillbakalutad typ av hårdrock med fokus på akustiska stränginstrument istället för elektriska.

Det sätter James röst mer eller mindre i totalt fokus med hörbara in- och utandningar som ger en känsla av närhet.

Devil In Drag inleder och avslutar skivan. Det som skiljer versionerna åt är att den andra varianten har fått elektrisk skjuts. Båda är bra, med stort fokus på melodin och sången, och delar förstaplatsen som bäst på skivan.

Det drar rejält mot pophållet med Supernova Girl och låtens smakfulla arrangemang gör den till rena rama örongodiset.

Hit Me Like A Rock är en aning åt det bluesiga hållet vilket bidrar till lite mer bredd och inte minst aningens mer drag under galoscherna.

Ett intressant val av coverlåt är Ramble On (Led Zeppelin). De brittiska legendarernas That’s The Way var det ursprungliga och på papperet mer givna valet, men med facit i hand är det bara att konstatera att James & co ror låten i hamn utan minsta ansträngning.

Paul Logue (Eden’s Curse) utgör tillsammans med James projektets kärnduo. Efter att ha pratat om att göra något tillsammans sedan 2010 har de gjort slag i saken. Rent krasst var det pandemin, det vill säga oväntad ledig tid, som gjorde att de äntligen fick till det.

Bakom trummorna hör vi James son Chance LaBrie och det finns inte ett dugg att anmärka på hand insats, vilket inte är det minsta förvånande eftersom han redan är något så när etablerad med Falset.

Det känns fint att far och son fått chansen att samarbeta och det är ingen vågad gissning är det blir mer av den varan i framtiden.

För de som liksom undertecknad älskar James röst är det ingen tvekan om att Beautiful Shade Of Grey fyller sin plats i skivsamlingen. Och det utan att skämmas för sig det minsta sida vid sida med ”den gyllene röstens” tidigare solo- och Dream Theater-skivor.

Magnus Bergström

Anvil ”Impact Is Imminent” (AFM/Sound Pollution)

Det var en gång – närmare bestämt 1978 – två tonåringar vid namn Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner i Toronto, Kanada som bestämde sig för att göra det roligaste de visste. De bestämde sig för att heavy metal skulle bli deras ”allt” och att de aldrig skulle titta tillbaka.

44 år senare gör de bästa vännerna fortfarande det roligaste de vet tillsammans och är nu framme vid skiva nummer 19.

Vägen fram till 2022 har dock inte varit spikrak. Långt ifrån. Det räcker att se den utmärkta dokumentären Anvil: The Story Of Anvil* (2008) för att förstå att karriären aldrig har handlat om någon räkmacka för Lips och Rob.

Efter dokumentären har Anvil haft ordet kultband hängande över sig, men de förtjänar mer än så. Impact Is Imminent är ett bra bevis på det.

I mina öron är det inget snack om att singellåten Ghost Shadow står sig väl mot allt annat Anvil spelat in genom åren. Den är allt som kanadensarna står för; ganska fartfylld heavy metal som är rakt på sak utan krusiduller.

Teabag är en instrumentallåt som det är en ren fröjd att hugga in på. Med en speltid på två minuter och 39 sekunder finns det igen tid för onödiga utsvävningar utan det är pang på rödbetan som gäller. Kul att ”Lips” (gitarr och sång), Robb (trummor) och Chris Robertson (bas, körsång) får visa upp sina färdigheter; de kan mer än att spela kött och potatis-heavy metal.

Kompriffandet i Wizard’s Wand lånar friskt från Coast To Coast (Scorpions) och det är aldrig fel med rätt sväng, men den blommar liksom ändå aldrig riktigt ut.

Explosive Energy är ironiskt nog trots titeln en ganska intetsägande låt. Men det finns hopp; än en gång är det refrängen i kombination med piggt gitarrsolospel, som lyfter låten en bit över godkänt. Ett exempel på att helheten är viktig och att det är detaljerna som gör det, liksom att det gäller att lyssna uppmärksamt både på enskilda låtar som hela skivor innan betygssummeringen.

Apropå influenser bär Shockwave spår av typiskt Black Sabbath-tunggung, men utan att nå ända fram. Boven i dramat är den smått parodiskt tjatiga refrängen som sänker vad som annars hade kunnat bli lite av en personlig favoritlåt. Synd.

Gomez (bonuslåt) är Teabag i ny kostym; blåsinstrument förstärker denna version. Nu snackar vi monumental överraskning, för ingen har väl i sin vildaste fantasi kunnat tro att Anvil och blåsinstrument någonsin skulle nämnas i samma mening. Ett kul grepp som visar sig fungera riktigt bra, även om originalversionen vinner i längden.

Produktionen står den pålitliga duon Martin ”Mattes” Pfeiffer och Jörg Uken på Uken’s Soundlodge studios för och de har än en gång rattat fram en luftig ljudbild med livekänsla, som visar att det är människor av kött och blod bakom instrumenten/mikrofonen.

Visst är det så att ”Lips” i vanlig ordning mer som regel än undantag sjunger hellre än bra, men det hörs att han brinner för det och då funkar det klart bra ändå.

Apropå sång måste jag lyfta fram Chris körsång i refrängerna. Han kan utan tvekan hantera basgitarren felfritt men det är rösten som är hans största bidrag till Anvil. Lyssna till exempel på Bad Side Of Town.

Individuellt är det Robb som imponerar mest på mig, med sitt uppfinningsrika trumspel som blandar finesser och tunga slag kors och tvärs.

Jag kan inte säga annat än att jag är positivt överraskad över att att Impact Is Imminent både känns relevant och innehåller en handfull minnesvärda låtar. Old school möter en gnutta new school liksom.

Kommer jag att lyssna på skivan igen? Absolut!

Det hade jag verkligen inte räknat med från Anvil 2022.

Magnus Bergström

*Finns i skrivande stund att se på Netflix.