nyaskivor.se

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

Dirkschneider & The Old Gang ”Arising” (AFM/Sound Pollution)

En god vän till mig har sagt:

U.D.O spelar i en egen division. Om lycka finns i en låda så har vi den paketerad  här.

Till ovanstående citat skulle jag vilja lägga till att underbart är eller åtminstone kan vara kort. För på en kvart säger Udo Dirkschneider (presentation överflödig) och ”det gamla gänget” allt som behöver sägas.

Face Of A Stranger, Every Heart Is Burning och Where The Angels Fly har en typisk ljudbild á la firma Kaufmann/Dirkschneider. Alltså med bett där det behövs och aningens softare när det är läge för det. Tänk framför allt U.D.O.-skivorna Faceless World och Mastercutor med tyngdpunkt på den förstnämnda.

Givetvis bjuds det på gott om så kallade hockeykörer att skråla med i; vi snackar ju tysk heavy metal och det är svårt att tänka sig bättre representanter för den genren än Udo & co.

Det ska dock sägas att jag hade föredragit mer tryck i bastongångarna; Peter Baltes (ex-Accept) är inte vem som helst och är värd att få ta mer plats. Nåja, han får ändå ”revansch” i och med hans sånginsatser.

Just sången imponerar rakt igenom på Arising och det är glädjande att höra hur väl Udo, Peter och Manuela Bibert (vilket ”fynd”) röster passar tillsammans. Ett mycket lyckat grepp

Vi får heller inte glömma de två andra ”gängmedlemmarna” tillika gitarristerna: Mathias Dieth (ex-U.D.O.) och Stefan Kaufmann (ex-Accept, ex-U.D.O.) vars respektive spelstilar kompletterar varandra finfint.

Mathias återkomst ger en extra clou eftersom han inte samarbetat med Udo på många år.

Every Heart Is Burning är det starkasta esset i den låttriss som ep:n bjuder på. På ett närmast övertydligt sätt (taktfast och hockeykörer) är den en varudeklaration för ovan nämnda tyska heavy metal.

Om vi inte hade fått ”besök” av en viss pandemi så är det högst tveksamt om detta överraskande samarbete hade blivit verklighet – om vi tänker på framför allt Udos fulltecknade kalender. Med andra ord; inget ont som inte har något gott med sig…

Det här projektet får gärna bli permanent och leverera en hel skiva framöver, den saken är klar.

Magnus Bergström

Yngwie Malmsteen ”Parabellum” (Music Theories/Mascot/Warner)

   Släpps 27 juli

Det sägs att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, vilket i musikvärlden kan översättas till att gränsen mellan lagom och för mycket är hårfin. Och nog har den gamle vikingen Yngwie blivit så pass amerikaniserad efter alla år over there att det så typiskt svenska ordet lagom har glömts bort.
Totalt kompromisslös i sitt musikskapade borrar han ner huvudet och blickar bara rakt fram – dit han och bara han vill. Den inställningen är på sätt och vis beundransvärd men… Nog borde alla människor på jordklotet veta att det åtminstone någon enstaka gång finns en eller flera andra personer som har rätt?

Inledande Wolves At The Door har på pluskontot gitarrsolospelet (knappast överraskande!) i vilket Yngwie lånar friskt från den klassiska musikvärlden. På minuskontot finns en annan sak som heller inte överraskar; att vår blågula gitarrhjälte behöver hjälp med låtsnickrandets ABC (vers, brygga, refräng). Här har vi nämligen ett typexempel på hur det kan bli när olika idéer klipps och klistras ihop till ett inte rakt igenom välsmakande hopkok.
Jämför med Presto Vivace in C# Minor eller varför inte (Si Vis Pacem) Parabellum, vilka är skivans stora utropstecken. Snacka om instrumentala fartfläktar! Just detta är den väg som jag hoppas att Yngwie väljer att gå all in på nästa gång det är dags för skivsläpp. Fram till idag har ju mannen som gav neoklassisk hårdrock i höghastighetsfart ett ansikte enbart släppt en instrumental skiva med klassisk musik och en akustisk balladskiva med covers på egna låtar – och ingen av dom släpptes igår, om jag säger så.
Eternal Bliss är en ballad som gör Yngwies röst rättvisa. Faktum är att det är en riktig godbit till ballad som bär starka spår av I’m My Own Enemy (Fire And Ice, 1992). Det där akustiska ”plocket” har shredmästaren alltid varit bra på men det är ett fullkomligt glödande elektriskt gitarrsolo som är låtens clou.
(Fight) The Good Fight har en bra refräng men för ovanlighetens skull är det allt gitarrsolospel som helt enkelt blir för mycket. More is more… Eller… I detta fall är det bara för mycket eftersom vi har hört precis allt förut. Det är liksom full fart framåt utan tanke som gäller, ungefär som delar av låttexten säger: ”Never look up, charging ahead…”
Det börjar lugnt med akustiskt gitarrspel i Sea Of Tranquility, ja nästan som ett meditationssoundtrack, innan Yngwie går loss ordentligt på elgitarren. Här får han till det på precis det sätt som gör honom till den han är. Faktum är att det går att se detta åttaminutersepos som Yngwies ”innehållsdeklaration”.

För övrigt är det något av en prestation i sig att få något som – förmodar jag – är inspelat med dagens teknik att i mångt och mycket låta som en demoinspelning från 1980-talet. Men okej, lite skit under naglarna bidrar bara till en ruffigare känsla och ärligt talat blir det ljudmässigt som en tillbakablick till Yngwies första skivinspelningar som inte var de knivskarpaste.
Å andra sidan går det inte att blunda för att produktionen är märklig, inte minst för att volymen måste skruvas upp rejält jämfört med andra skivor som jag spelat före och efter Parabellum.

Min snabbrecension lyder kort och gott:
Låtarna med sång landar mestadels kring en betygstvåa (Eternal Bliss högre än så) medan de instrumentala oftast landar kring en betygsfyra.

Magnus Bergström

Motörhead ”No Sleep ’til Hammersmith – Expanded Anniversary Edition”  (Sanctuary)

Fast Eddie. Lemmy. Philthy Animal. Rå. Råare. Råast.

De var Motörhead och de spelade rock and roll. På högsta volym.

Sommaren 1981 såg en av alla tiders liveskivklassiker inom hårdrocken* dagens ljus och blev Motörheads första och enda listetta i England.

Som alla förstår är det alltså öppet mål för management och skivbolag att ge sig på en nyrelease. En vettig sådan är värt att tillägga.

Utöver originalskivan innehåller den stilrena boxen en hel del extragodis, både att lyssna och att hålla i som till exempel en 48-sidig bok med text och bild samt diverse ”minnessaker”.

No Sleep ’til Hammersmith känns äkta rakt igenom; lyssnaren får ta del av det som hände där och då. Med andra ord ett bra producentjobb med tanke på att det vid närmare lyssning är uppenbart att det putsats på några ställen.

Sida vid sida med bonuslivematerialet, som utgörs av kompletta soundboardinspelningar från Leeds och Newcastle (två stycken) våren 1981, märks en klar skillnad i ljudbilden. På dessa låter det nämligen rått och smutsigt rakt igenom; med andra ord oputsat och helt rätt i fallet Motörhead.

Ovan nämnda konserter var också de som utgjorde No Sleep ’til Hammersmith så nu är cirkeln sluten.

Full pott är snubblande nära; både för musiken och inte minst för det historiska värdet. Fattas bara annat med en låtlista som utgörs av två låtar från debuten, fem låtar från Overkill, en låt från Bomber och tre låtar från Ace Of Spades.

Och det bjuds på mer; två singelbaksidor och tre soundchecklåtar fullbordar detta minst sagt maffiga livedokument från en tid då hårdrocken fortfarande var ”farlig”.

Men… Eftersom undertecknad alltid har ansett att Iron Horse inte passar särskilt bra i sällskap med övriga benknäckarlåtar kan jag bara inte blunda för det nu heller. Tiden har nämligen inte gjort att jag ändrat åsikt utan den känslan är fortfarande stark och en halv ”pinne” ryker.

För övrigt handlade inte allt om själva musiken när Motörhead eller rättare sagt Lemmy stod på scen; hans mellansnack är som rena rama drömmen för skrattmusklerna.

Genom åren har det inte sällan ifrågasatts varför det bara släpptes en enkel- och inte en dubbelskiva. En berättigad fråga som även kan ställas om Nö Sleep At All (1988).

I båda fallen är svaret att konserterna inte var tillräckligt långa och det är alltså som det är med den saken.

Motörhead kom alltid bäst till sin rätt live, så bara njut av det vi har här och nu och ja, givetvis på högsta möjliga volym. No Sleep ’til Hammersmith är rena rama dynamiten.

Magnus Bergström

*Jag väljer att kalla Motörheads musik hårdrock, även om Lemmy hävdade att de spelade rock and roll.

Fotnot: Recensionen avser 4-cd deluxeutgåvan.

Helloween ”Helloween” (Nuclear Blast/Warner)

   Release 18 juni

Helloween är tillbaka och är på ett sätt starkare än någonsin; medlemsantalet uppgår ju som bekant numera till hela sju personer. Att samtliga inblandade i Pumpkins United-återföreningen har fått förnyat förtroende är ingen skräll utan fullt logiskt.

Det gör att bandet å ena sidan sitter i en bekvämare sits än på många, många år i och med det stora intresset för den nygamla sättningen.

Men å andra sidan är det svårt ja rentav omöjligt för artister att mäta sig med klassiska låt- och skivsläpp från en tidigare storhetstid.

I marknadsföringen av det nya alstret har det pratats mycket om att inspelningen varit old school, med samma helt analoga (!) inspelningsutrustning i HOME Studios där Helloween-skivorna Master Of The Rings, The Time Of The Oath och Better Than Raw spelades in.

Rullband från ”den gamla goda tiden” har använts och till och med originaltrumslagaren Ingo Schwichtenbergs (R.I.P.) begagnade trumset. Om det märks i ljudbilden? Omöjligt att säga, måste jag säga. Men samtidigt är det lätt att konstatera att allt på skivan låter fräscht och inte överdrivet digitaliserat som så mycket numera.

I producentstolen hittar vi minst sagt välmeriterade Charlie Bauerfeind, med Dennis Ward som medproducent. Det första samarbetet mellan dessa herrar kan utan tvekan anses som klart lyckat; ljudmässigt talar slutresultatet för sig sjäv.

Det är bra klös i öppningslåten Out For The Glory och givetvis missar inte power metal-giganterna, som bildades i Hamburg 1984, chansen att låta Michael Kiske ta huvudgreppet om mikrofonen i första delen av denna mersmakande power metal-dänga. Refrängen klistrar sig fast trots att det inte är någon lek för lyssnaren att hålla jämna steg med herr Kiske. Men det handlar inte bara om honom – även om just det faktum att han är tillbaka (för gott?) är en starkt bidragande orsak till intresse från många hårdrockares håll – utan även Andi Deris och Kai Hansen får vara med och visa sina röstresurser och tar för sig på bästa sätt när de får chansen.

Starka refränger är skivans signum vilket står klart redan efter de två första låtarna och redan i den andra, Fear Of The Fallen, återfinns skivans klart starkaste dito. Ett klockrent skolboksexempel på klassiskt Helloween-låtsnickrande av absolut högsta kvalitet. Gåshud!

När vi kommer till Best Time och Mass Pollution pekar formkurvan en aning nedåt. Visst, det är bra låtar i ”modern Helloween-stil” men båda saknar det lilla extra. Kraven är onekligen högt ställda på dagens upplaga av Helloween när låtar som på tidigare skivor hade fått ganska rejält med ros nu passerar med om inte en axelryckning så ett ”bra men…”

Angels är en mäktig ballad med lite extra tryck i. Deris och Kiskes röster samspelar så fint; lyssna bara på ”sångbreaket” efter sisådär två minuter. Och det smakfulla gitarrsolospelet ställer alla kroppens hårstrån i givakt.

Rise Without Chains är en låt i Kiske-stil som sjungs av… Deris! Det rör sig om fart och finess i ett nätt litet låtpaket och det är förstås aldrig fel när det handlar om Helloween. Det ska sägas att till en början tyckte jag att det ”bara” rörde sig om en bra låt och inget mer, men efter ett gäng lyssningar växte den till sig och blev hastigt och lustigt en het kandidat till skivans topp tre. Det går bara inte att motstå refränger av den här kalibern.

Indestructable är ett skolboksexempel på hur två starka röster kan samarbeta för låtens bästa istället för att konkurrera om utrymmet; Deris tar hand om versarbetet och Kiske ställer skåp i refrängen.

Förlåt mig för att jag tjatar om refränger men jag skyller på… Helloween!  Robot King är en stark utmanare i kampen om skivans mest klibbiga refräng. Den kryddas dessutom av ett sanslöst gitarrspel som når sitt klimax i en utdragen sexsträngsduell i stämmor. Läckert värre!

Cyanide är inte fullt så giftig som titeln antyder; kort och snärtig javisst men snickrad helt enligt den många gånger genom åren använda modulen 1A och är alltså i avsaknad av ”det”.

Down In The Dumps återställer omedelbart ordningen med sång i höga register och ett maffigt trumspel som resulterar i skivans stora stund för Dani Löbe. Han får nämligen lattja loss ordentligt med trumstockarna och visar med eftertryck att han är en av vår tids absolut bästa power metal-trumslagare.

Den korta instrumentala Orbit är inte mycket att orda om. Dess jobb är enbart att ”bygga upp” skivans stora låt tillika första singelsläpp.

Skyfall valdes som första singellåt och det är lätt att förstå varför, även om den rejält tilltagna speltiden på drygt tolv minuter knappast är en PR-persons våta dröm. På detta miniepos pluskonto återfinns mer än en passning till de båda klassiska Keeper Of The Seven Keys-skivorna och det finns faktiskt enstaka spår så långt tillbaka som till Walls Of Jericho. Det är en välskriven låt som symboliserar allt det som alla (?) bandets fans vill ha. Att den är tämligen ensam på skivan om att vara just en sådan låt är en annan femma…

Helloween ska ha all heder av att de har gått in i ”projektet” med ambitionen att återkoppla till framför allt Keeper of the Seven Keys-skivorna men ändå inte låtsas som att åren från dess fram till nu aldrig har existerat. Detta nya alster omfamnar nämligen på en och samma gång hela karriären – möjligtvis med Chameleon och Keeper of the Seven Keys: The Legacy undantagna – vilket undertecknad applåderar och det rejält. Om något är det faktiskt mer av ”nya” än ”gamla” Helloween, vilket framgår av låt för låt-genomgången ovan.

Och nu är stunden kommen för betyget… Ena stunden vill jag dra till med en betygsfyra  – med plus i kanten dessutom – men i och med att det låtmässigt handlar om allt ifrån tvåor till femmor ja då har jag inget annat val än att besluta mig för något av ett medelbetyg. Men jag vill samtidigt poängtera att det till största delen är en rackarns stark skiva vi har att göra med.

Det går inte att vara besviken på Helloween anno 2021. Tvärtom.

Magnus Bergström

U.D.O. ”Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show” (AFM/Sound Pollution)

 Release 19 mars

Mannen med den helt unika sångrösten är numera i det närmaste unik även när det gäller att släppa liveskivor. Live in Bulgaria 2020 – Pandemic Survival Show är den sjunde i ordningen och oddsen är låga på att det inte är den sista.

Men vem är jag att klaga på det när det handlar om en så stark giv som den här som dessutom får extra relevans i och med att den är ett dokument från en av ytterst få, eller kanske till och med den enda, hårdrockskonserten som genomfördes inför publik pandemihösten 2020.

Givetvis är inte Udo Dirkschneiders röst vad den en gång varit men den fungerar precis som den ska för ändamålet; det vill säga resan fram till de mäktiga körrefrängerna i klassisk tysk metalstil.

Livemaskinen U.D.O. är lika väloljad som alltid och ljudet är finemang; när stereons volymreglage dras upp mot max får jag känslan av ett vettigt substitut för ”the real deal”.

Men alltså… Jag förstår att det här kändes som en unik konsert för bandet och publiken och att skälen för att lufta några Accept-låtar var tunga. Jag säger inte emot. Med det sagt; varför inte bjuda på några sällan eller aldrig spelade istället för de gamla vanliga?

Desto mer glädjande på låtfronten att det grävts rejält i U.D.O.-diskografin och fiskats fram inte bara en utan två låtar från underskattade Mastercutor (ja det är en av undertecknads ”tyska favoriter”).

Prost, Herr Dirkschneider!

Magnus Bergström

Alice Cooper ”Detroit Stories” (Ear/Playground)

I en perfekt värld skulle Alice ägna sig åt 70- och 80-talshårdrock med enstaka inslag av metal. Men nu är det inte så. Uppenbarligen måste prästsonen, som såg dagens ljus första gången i Detroit för 73 år sedan, med ojämna mellanrum leka av sig och då handlar det oftast om garagerock. En genre som även om den passar honom bra inte är den som han gör bäst.

Från första till sista sekunden löper en röd tråd genom skivan; både de egenskrivna och coverlåtarna har kopplingar till Alice födelsestad. Nostalgikänslor är nästan garanterat tanken bakom det hela.

Vad gäller Alice insats väger sången tyngst. Han har aldrig varit någon skönsångare och på Detroit Stories är det mest pratsång som gäller och det hanterar han som få andra. Låttexterna är överlag kul att ta del av för som vanligt drar han sig inte för bitsk humor kryddat med en gnutta fräckhet. Lyssna bara på Hail Mary.

Musikaliskt blir det roligast när blåsinstrument får ta rejäl plats i $1000 High Heel Shoes men mest plussar jag för det oemotståndliga svänget i I Hate You.

Detroit Stories kan utan tvekan ses som en så kallad mellanskiva, alltså något som artisten släpper mellan ”riktiga” skivor. I det här fallet rör det sig ändå om en bra sådan även om den inte kan mäta sig med merparten i diskografin.

Magnus Bergström

W.E.T. ”Retransmission” (Frontiers/Playground)

   Release: 22 januari

Julafton kommer rekordtidigt i år. Åtminstone för alla som tycker om melodiös hårdrock med klistriga refränger.

Föregångaren Earthrage (2018) imponerade stort och hamnade välförtjänt på undertecknads årsbästalista och glädjande nog är det nya alstret en naturlig fortsättning av samma höga klass.

Att W.E.T. är ihopsatt av bandnamnen Work of Art (Robert Säll) och Eclipse (Erik Mårtensson) och Talisman (Jeff Scott Soto) är en innehållsdeklaration som heter duga. Samtidigt skruvas förväntningarna upp rejält och musiken är precis så bra som förväntat.

En mycket stor del i det smaskiga slutresultatet har Jeff med sin karakteristiska och starka röst. Förutom att han har en av och på-solokarriär tjänstgör han i ”supergruppen” Sons Of Apollo och har tidigare sjungit med Yngwie Malmsteen och Talisman. För att bara nämna några av hans insatser i hårdrockens tjänst.

Bästa låten hittar vi på skivans andra halva och banne mig om inte You Better Believe It är den bästa låt W.E.T. har knåpat ihop hittills. Den har en skön rytm och en refräng som sitter direkt. Det är inte heller någon överraskning att den hade platsat på valfri Talismanskiva – vilket egentligen kan sägas om alla låtar.

Titeln ”bästa låt” är hur som helst inte lättvunnen när vi har att göra med välskrivet melodiöst hårdrocksgodis från första till sista sekunden. Ett bra exempel på det är Beautiful Game, som trots skivans bästa refräng ändå får se sig slagen på mållinjen.

Alla låtar är som sagt bra men utöver nyss nämnda duo är det fartfyllda och infallsrika The Call Of The Wild och rockiga powerballaden Got To Be About Love som förtjänar ett extra omnämnande.

Med en löjligt hög lägstanivå, som de flesta band i genren bara kan drömma om, är Retransmission mumma för öronen.

Magnus Bergström

Majestica ”A Christmas Carol” (Nuclear Blast/Warner)

Årets mest oväntade julskiva är en operabombastisk och sockersöt power metal-musikal. Tänk storslagen filmmusik till en episk sagoberättelse med obegränsade mängder av skumtomtar och glögg som tillbehör.
Med andra ord klockrent för de som sedan tidigare är förtjusta i hårdrockens okrönta kungar av julmusik: Trans-Siberian Orchestra. Det skadar heller inte att ha popikoner som Céline Dion och Michael Bolton och liknande artister som guilty pleasures.

Det är en lysande idé att göra julinspirerad power metal – en genre som av naturen nästan alltid är glad och uppåt.
Jag får vibbar av framför allt Rhapsody i deras bästa stunder men influenserna är många fler: Twilight Force, Sabaton och i viss mån Hammerfall. Hur som helst är summan av kardemumman att det låter Majestica.

Att hårdrockare ger sig på julmusik är ändå inget nytt; det finns både seriösa och plojiga partyvarianter. Majestica skiljer sig dock från de övriga tillfälliga julmusikerna med en högst egen tolkning, men också med en påtagligt stor kärlek till julen.
Som en jämförelse kan nämnas att Rob ”Metal God” Halford har släppt inte mindre än två julskivor, utan att vara i närheten av A Christmas Carol höga nivå.

De många olika sångarna ger en rejäl bredd och det låter kompetent och teatraliskt lekfullt när de framför texter som bygger på Charles Dickens klassiska julsaga A christmas carol om Ebenezer Scrooge.
De olika sångrollerna i berättelsen är ett lagarbete; alla i bandet är inblandade liksom några gästsångare vilket ger en skön teaterkänsla. Ibland låter det som att Andi Deris i Helloween har tagit över mikrofonen (A Christmas Story) för att i nästa stund passa bollen vidare till King Diamond (Ghost Of Marley).

Välkända tongångar poppar finurligt upp lite här och där.
Är det till exempel inte Jul, jul strålande jul som hörs i Ghost Of Christmas Past och en oblyg Abba-flört i The Joy Of Christmas?
We wish you a merry christmas gästspelar också i några få sekunder – i ett höghastighetstempo utan dess like.
Ett mer oväntat inslag är det urläckra symfoniska partiet som börjar ungefär två minuter in i Ghost Of Christmas To Come och som skulle passa in på valfri Dimmu Borgir-skiva.
Det vore heller inte en julskiva värd namnet om det inte förekommer rikliga mängder av klockspel och slädklockor.

Ljudbilden är fräsch med en bra balans mellan bandmedlemmarnas instrument och sång och de många orkestrala tillbehören, så hatten av för Jonas Kjellgren (Scar Symmetrym Raubtier) på Black Lounge Studios.
Omslaget signerat ”fyndet” Madeleine Andersson är färgstarkt och stilrent på samma gång. Sällan har längtan efter en vinylutgåva varit större, men där blir det tji för den släpps enbart i cd-format. Å andra sidan; önska går ju alltid…

Jag tror att Yngwie ”More is more” Malmsteen skulle digga tongångarna (om chefen/frun ger honom tillåtelse) och att det är julskivan som Tobias Sammet önskar att han själv skrivit tvivlar jag inte en sekund på.

A Christmas Carol är ett helt julbord av smaskig hårdrock så långt ifrån mörker som det går att komma och står stadigt på egna ben som ”vanlig lyssning” eller som soundtrack till julstöket.

Magnus Bergström

Dark Tranquillity ”Moment” (Century Media)

Att efter 31 år och tolv studioskivor vara så här vitala är banne mig inte illa.
Först var min tanke att undvika modeuttrycket blackened thrash, men det finns framför allt en anledning till att det nämns här och där i snacket om Moment och det är Identical to None.
För min del fortsätter jag ändå att kalla DT:s väl genomtänkta och snyggt arrangerade tongångar för The Gothenburg Sound 2.0 – nu med extra mycket gothsvärta. Med andra ord melodiös death metal i bästa svenska västkuststil.

Mikael Stannes röst har nått sin fulla potential (?) och gång på gång får han växlandet mellan growl och rensång att låta som det mest självklara i världen. Men faktum är att få gör det så bra som han. Varenda stavelse går fram i growlandet och rensången – som får ta mer plats än tidigare – är personlig och med rätt gothkänsla som förstärks av Martn Brändströms melankoliska keyboardtongångar.
De två nya gitarristerna Christopher Amott (ex-Arch Enemy, ex-Armageddon) and Johan Reinholdz (Andromeda, Nonexist) har inte tagit sikte på något sidospår, utan har istället sett till att tåget tuffar på i den sedan tidigare utstakade färdriktningen. Det är lag före jag som gäller; här och där visar de prov på fingerfärdighet men utan att spela över.

Jämförelser med In Flames är oundvikliga (lyssna bara på Failstate) men nog är de snabbare partierna mer i stil med Mors Principium Est från Björneborg i Finland (inte Värmland).
När tempot sänks och Mikael växlar in på rensångsspåret utmärker de sig istället från – vågar jag påstå – samtliga genrekollegor och hittar en helt egen identitet. Två bra exempel på det är temposänkningen halvvägs in i Eyes of the World, som då lyfts från en stabil låt till något alldeles extra samt mäktiga avslutningen med ”balladen” In Truth Divided.

Betygsfyran är snubblande nära att höjas ett halvt eller ett helt steg, eftersom två tredjedelar av de tolv låtarna är rena rama guldet:
Transient, Identical to None, The Dark Unbroken, Standstill, Ego Deception, Eyes of the World, Empires Lost to Time och In Truth Divided.
Det är värt att notera att de bästa låtarna är jämnt fördelade över hela skivan, vilket ger en bra balans och hög lyssningsbarhet från start till mål.

Magnus Bergström