nyaskivor.se

Mezzrow ”Summon Thy Demons” (Fireflash Records) Release 21 april

Metallica och deras nya alster får ursäkta; för någon som var ”torsk” på thrash metal 1990 och dyrkade Mezzrow-debuten Then Came The Killing är uppföljaren 33 år senare en stor händelse. På papperet i alla fall.

När omslagsplasten avlägsnats och Summon Thy Demons snurrat några gånger på skivspelaren har jag mitt eget lyssnarfacit. Det är glädjande nog omöjligt att bli besviken på den minst sagt senkomna uppföljaren.

Produktionen är en blandning av old school och new school. Det enda jag kan klaga på vad gäller det är att jag är så svag för hur de flesta thrash metal-skivor lät när det begav sig och därmed har svårare för ett mer modernt sound. Men det går verkligen inte att neka till att den mer uppstyrda ljudbilden är till låtmaterialets och musikernas fördel.

Redan sisådär 30 sekunder in i öppningslåten King Of The Infinite Void hörs det att Mezzrow är i farten. Det är fartfylld thrash metal med en refräng som sitter direkt. Men det är inte bara det att låten hade platsat på Then Came The Killing som gör att den funkar. Uffe Pettersson må ha influerats av Chuck Billy (Testament) och James Hetfield (Metallica) men det finns bara ett ”exemplar” av just hans röst och det är en ren fröjd att få höra honom igen.

Ganska omgående blir titellåten min favorit. Det går bara inte att motstå tunggunget i riffandet kombinerat med en refräng som gjord för att skråla med i. Skulle du fråga mig är det här det bästa enskilda exemplet på hur bandet kombinerar dåtid och nutid.

What Is Dead May Never Die har en för att vara Mezzrow ovanligt melodiös gitarr- och sångmelodi i refrängen och banne mig om det inte går att höra en liten gnutta Accept. Det låter inspirerat och fräscht och visar också vad som i ärlighetens namn är svårhittat på Then Came The Killing; variation i låtskrivandet.

Mer än en gång kommer jag på mig själv med att tycka att det känns som att tiden har stått stilla. Det är faktiskt smått otroligt att Mezzrow legat i dvala så otroligt länge.

Det är på sin plats att poängtera att skivans vinner på upprepad lyssning och framför allt är det ovanligt viktigt att lyssna från början till slut eftersom låtmaterialet inte slokar på slutet utan det är hög kvalitet rakt igenom som gäller.

Mitt thrash metal-hjärta får ny näring av Summon Thy Semons och det vore tjänstefel att utdela ett lägre betyg än fyra. De som letar efter ”fel” kan säkert säga att vi inte får något som helst nytt under solen, men varför justera något som inte är trasigt… Det kan aldrig gå fel med Bay Area thrash metal som ledstjärna och ett slutresultat i form av en korsbefruktning av de första Testament-skivorna och de senaste Exodus-skivorna samt en liten skvätt av den obligatoriska Metallica-kryddan.

Dessutom har ju bandet som sådant förnyat sig en smula (med ovan nämnda What Is Dead May Never Die som det bästa exemplet) och viktigast av allt; det låter helt enkelt riktigt rackarns bra.

Magnus Bergström

Paul Gilbert ”The Dio Album” (Music Theories/Mascot Label Group)

Att som icke-musiker bedöma en skiva av en gitarrhjälte är inte direkt vardagsmat och kanske inget att rekommendera heller… Men jag älskar musik och det är det viktigaste.

Som en parentes kan nämnas att jag i min ungdom provade på olika instrument i kommunala musikskolans regi och inte klarade av att ta mig igenom Smoke On The Water…

Nog om detta och raskt till det viktigaste: The Dio Album som är en speciell instrumental skiva eftersom Pauls gitarrspel ersätter Ronnie James Dios ikoniska röst.

Om det fungerar? Absolut!

För egen del är det en ren njutning att bara koppla bort precis allt annat och gå all in i lyssnarupplevelsen.

Det är förstås inte heller någon lek att tolka riff och melodier som skapats av några av de förnämsta gitarristerna i hårdrockens historia: Ritchie Blackmore och Tony Iommi. Låt oss heller inte glömma Vivian Campbell.

Paul fixar detta även om jag inte ska sticka under stol med att ”originalets charm” saknas vid några få tillfällen.

Balansgången att få gamla klassiker och aningens mer sentida låtar att passa i samma ljudbild lyckas fullt ut. Det låter retro och fräscht på en och samma gång.

Givetvis dominerar gitarrspelet ljudbilden men även trumspelet av Bill Ray får emellanåt chansen att blixtra till.

För övrigt spelar Paul alla instrument utom trummorna. Inte illa!

Låtvalet är i det närmaste klockrent – vi har väl alla säkert en och annan personlig favorit som saknas – och låtordningen känns noggrant genomtänkt.

Det börjar rivigt med Kill The King och avslutas pampigt med The Last In Line. Däremellan bjuds det på såväl givna låtar (Man On The Silver Mountain och Holy Diver) som något mer otippade val (Lady Evil och Country Girl).

Min personliga favorit blir Don’t Talk To Strangers i en gåshudsframkallande tolkning.

The Dio Album är något ganska ovanligt; en instrumental skiva som det går att lyssna på från första till sista sekunden utan att vilja missa en endaste sekund. Det är sannerligen bra jobbat.

Med det sagt: Rösten med stort R är givetvis saknad och oersättlig.

Vila i frid Ronnie. Din röst lever vidare…

Magnus Bergström

Lordi ”Screem Writers Guild” (Atomic Fire Records) Release 31 mars

Dagens sanning är att det finns människor som inte kan se bortom maskerna på band som ”showar till det”. Det är deras förlust. Så till att börja med uppmärksammar jag dessa personer på att det kan vara en god idé att sluta läsa här…

Och vi andra kan istället ge oss i kast med det finska monstergänget Lordi och deras nya giv med den finurliga titeln Screem Writers Guild*.

Det är lika bra att redan från början ”avslöja” att inte en enda låt faller ur ramen. Möjligtvis går det efter en minutiös granskning att sätta In The Castle Of Dracoolove på avbytarbänken men den är ändå inte dålig så varför leta fel.

Nej istället konstaterar jag att det är som att lyssna på en greatest hits-samling vilket egentligen säger allt.

Starten kan inte bli så mycket bättre, eftersom inledande Dead Again Jayne är själva essensen av melodiös hårdrock med melodikrokar och en refräng som fastnar på stubinen.

Och i en förhållandevis mallad genre får Mr. Lordi (sång) och hans kumpaner till fina kontraster, med till exempel en spröd ballad som Bride kontra svänget i en rockare som Lucyfer Prime Evil.

The SCG Awards är ett av flera av skivans ”mellanspel”, det vill säga sådant som mer ofta än sällan resulterar i störningar i musikflödet. Men inte här inte för den här parodin på valfri filmgala är smått briljant.

Jag måste också lyfta småsvulstiga End Credits som verkligen lever upp till titeln; det är lätt att tänka sig eftertexterna rulla på skärmen efter en skön filmupplevelse. Visst skulle en mer skolad sångröst antagligen lyfta låten till högre höjder, men jag köper rakt av att känsla går före perfektion. En höjdarlåt!

Som synes av låttitlarna duggar ordlekarna tätt och få kan konsten att som mr Lordi få smått bisarra ämnen att locka till det ena lyssnarleendet efter det andra. Alltså inget nytt på den fronten sedan bandet bildades 1992.

Det är också – med tanke på merparten av låttitlarna – lätt att tro att det rör sig om en konceptskiva, men så är faktiskt inte fallet om vi ska tro Mr. Lordi.

Utöver ”huvudmonstret” bakom mikrofonen förtjänar Kone och Hella extra omnämnanden, för när de kliver fram och dominerar med snygga gitarr- respektive keyboardslingor lyfter låtmaterialet lite extra.

Det är roligt att lyssna på Lordi och det är aldrig för sent att upptäcka det vilket undertecknad är ett bevis på. Jag erkänner nämligen att jag varit sen med att fatta grejen och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle ge en Lordiskiva en stark betygsfyra.

Det är bara att gratulera pigga skivbolaget Atomic Fire Records till att de har lyckats fånga den tidigare eurovisionsflugan** i sitt nät, för på studioskiva nummer 18 är bandet starkare än någonsin.

Screem Writers Guild är rysligt underhållande.

Magnus Bergström

*Screen Writers Guild var en organisation av manusförfattare som var aktiva i Hollywood cirka 1920-1950.

**Lordi vann Eurovision Song Contest 2006 med Hard Rock Hallelujah.

Wizdoom ”Trolldoom” (Bangover Records)

Ärligt talat var jag efter första lyssningen lite ”ljummen” om vad jag egentligen skulle tycka om värmländska Wizdooms debut-ep. Så här i efterhand skulle jag tro att det berodde på att jag förväntade mig domedagstongångar rakt av, vilket det verkligen inte handlar om.

Och som så många gånger förr öppnade upprepad lyssning ett förtrollande musiklandskap; denna gång i form av kraftigt mersmakande doom metal.

Chris David ((Majestica, Therion live, ex-Captain Crimson) är mannen bakom Wizdoom och det hörs sannerligen att det här projektet ligger honom varmt om hjärtat. A labour of love.

Candlemass är en uppenbar inspirationskälla och det finns spår av klassisk 70-talshårdrock liksom blues. Bland annat. Textmässigt har mycket inspiration hämtats från de värmländska skogarna och estetiskt anar jag att John Bauer agerat ledstjärna.

Till sin hjälp har Chris (sång och bas) haft Gloom Crew som står för trummor, gitarr och hammondorgel. Till en början handlade det om ett projekt men i dagsläget är Wizdoom ett band som hoppas på konserter framöver.

För att visa bredden på mångfasetterade Trolldoom väljer jag att delge några av mina anteckningar om de fem låtarna:

Gott om doom men också lugna och rejält avskalade partier med skönt baslir, gitarrplock och soft sång. Det känns som att befinna sig i  en ”flummig” dröm.

Det är ganska gott om snabbare partier som smyger lite utanför doomgenren och livar upp ”in the name of variation”.

Chris har så att säga verkligen många strängar på sina stämband. Det är pratsång och det morras och det skriks (tänk King Diamond light) och det är soft. Oftast i en och samma låt! Jag plussar extra för de mycket väl placerade ljusa skriken som ger en smarrig kontrast till det mestadels närvarande skogsmörkret. Faktum är att Chris har en röst med en helt egen karaktär som i alla fall inte jag kan motstå.

Det bjuds på flera fina små delikatesser som till exempel hammondorgel; ett par gånger går mina tankar till Jon Lord (Deep Purple). Riktigt läckert!

De fem låtarna har var för sig en egen inriktning, även om de samlas under doomparaplyet. Tungt, snabbt och mjukt i en go’ blandning.

Doomed Fleet och The Half Living Realm är båda riktigt bra låtar med plus för den förstnämnda som också var första singellåten.

Way of the Lost är den tyngsta ballad du kan tänka dig. Samtidigt vägs tyngden upp av undersköna melodislingor och stämningsfull sång.

Engrave med Tommy Johansson (Majestica, Sabaton) på gitarr är den mest medryckande låten och den som gör det lättast att föreställa sig en publik som skrålar med.

Trolldoom är den perfekta titellåten; skivans tyngsta inslag och den låt som är närmast klassisk doom metal. Chris sång i slutet låter som att han är besatt av hin håle.

Se där; det var mina tankar det och nu är det upp till dig om du pallar musik som är raka motsatsen till bakgrundsmusik.

För egen del vill jag bara höra mer – jag kan inte få nog. Så kan det gå!

Magnus Bergström

Transatlantic ”The Final Flight: Live at L’Olympia” (InsideOut)

Hur skicklig går det egentligen att bli på ”sitt” instrument? Det är givetvis omöjligt att svara på den frågan, inte minst i fallet Transatlantic eftersom samtliga inblandade är skickliga som få andra. Jag kan bara inte låta bli att ställa mig själv den frågan gång på gång, när jag plockar upp min tappade haka…

Med tanke på Neal Morse, Mike Portnoy, Roine Stolt och Pete Trewavas nuvarande och/eller tidigare roller i band som Marillion, Dream Theater, Spock’s Beard och The Flower Kings är det förstås ingen skräll att det som ”kommer ut” inte liknar något annat.

Låtarna krumbuktar sig mer än gärna åt alla möjliga håll och kanter. Alltså precis vad progressivt musikskapande handlar om.

Konserterna på deras senaste turné varade i ungefär tre timmar (!) och de två versionerna av den senaste skivan The Absolute Universe, The Breath Of Life och Forevermore, bakades ihop till en helhet av bandet kallad The Ultimate Edition.

Det blev också väl utvalda godisbitar från tidigare alster och eftersom ingen hade eller har en aning om eller när de får tillfälle att turnera tillsammans igen valde de att spela in det sista stoppet i Paris. Ett klokt beslut.

Att låtar med speltid på sju-tio minuter känns normallånga är inte vardagsmat men så är fallet här när de ställs mot de störtsköna mastodonterna The Whirlwind Suite (34:56 minuter) och The Final Medley (28:19 minuter).

Vi kan alla behöva något upplyftande som ger hopp mot ondskan i vår värld. Då finns innerliga balladen We All Need Some Light till hjälp med några minuter av upplyftande melodier och ett vackert textbudskap.

Som framgår av ovanstående är ”den sista flygturen” inget för den otålige och tilltalar först och främst de redan frälsta. Vilket väl egentligen är precis som det ska vara när det handlar om Transatlantics allt annat än lättnavigerade ljudlandskap.

Den tålmodige belönas med tongångar som går rakt in i hjärtat och lär stanna där resten av livet.

The Final Flight: Live at L’Olympia är inget annat än ett mäktigt livedokument.

Magnus Bergström

Fotnot: Det här livedokumentet finns utöver på cd/vinyl även på Blu-ray/dvd och recensionen avhandlar cd-varianten.

In Flames ”Foregone” (Nuclear Blast/Warner) Release 10 februari

Världen och i synnerhet den digitala är full av ”poliser” som ryter till om inte nya skivsläpp faller i smaken och låter som de ”ska” göra.

In Flames kärnduo Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) vet hur det kan vara och lär vid det här laget vara rejält härdade.

Att som IF ha populära låtar och framgångsrika skivor i bagaget är förstås hur bra som helst. Men det kan också vara en tung ryggsäck att bära. Tänk bara på till exempel Motörhead som efter dundersuccélåten Ace Of Spades fick leva med den som måttstock i resten av karriären.

Men nog om det, för nu är det Foregone och nuet som det ska handla om och hur undertecknads ”dom” lyder framgår av betygssiffran ovan och texten under.

Jag gillar kontrasten mellan den lugna ”gitarrplocksinledningen” The Beginning Of All Things That Will End följd av pungsparken tillika singellåten State Of Slow Decay som i refrängen är en av två låtar på skivan som ger mig starkast vibbar av min IF-favoritskiva A Sense Of Purpose.

Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2 visar båda sidorna av IF-myntet; ettan hårdare och mer ”gamla” IF och tvåan mjukare och mer ”nya” IF. En go’ kombo och frågan är om inte tvåan är det melodiskönaste som bandet någonsin presterat när Anders klockrena sånginsats möter smakfulla gitarrslingor. Måste också puffa för trumspelet av Tanner Wayne, som även om det inte är placerat i förgrunden är av det innovativa slaget.

The Great Deceiver hade med lätthet platsat på A Sense Of Purpose och då förstår alla att den här rökaren är av bästa märke, inte minst med tanke på den go’a refrängen som fastnar på direkten. Mums vilken godbit!

A Dialogue In b Flat Minor är nu en av mina IF-favoritlåtar. Alltså inräknat hela diskografin. Jag skojar inte! Den kombinerar helt enkelt både melodi och aggression på just det sätt som jag vill ha mitt IF.

Cynosure är ovanligt basdriven för att vara IF och låter alltså Bryce Paul ställa lite skåp. Det kombinerat med en refräng ”att dö för” ger oss en riktigt smaskig liten låt.

Synd bara att musikpartyt efter den minst sagt starka slutdelen avslutas med parentesen End The Transmission. Det är en okej låt men kraven är höga…

Första och andra genomlyssningen gav mig vibbar av en betygstrea men efter att ha ökat på med minst tiotalet lyssningar konstaterar jag att Foregone är en växarskiva. Med det sagt landar jag istället på en stark betygsfyra, vilket är helt logiskt i mina öron, då inte mindre än tio av elva låtar (jag räkna inte introt) är bra till riktigt j-la bra.

Min känsla är att tillskottet av gitarristen Chris Broderick har fått Björn att tagga till lite extra både vad gäller låtskrivande och det egna gitarrspelet. Med andra ord en mänsklig vitamininjektion.

Anders texter bjuder som vanligt på en hel del åsikter om det nuvarande världsläget och det är glädjande uppenbart att mycket tankearbete ligger bakom orden.

Mitt In Flames-metalhjärta har klappat sedan jag för sisådär tjugo år sedan hörde de första sekunderna av Reroute To Remain i ett radioprogram (!) och bara hoppade till av kicken jag kände då. Foregone ser till att det fortsätter att slå.

45 minuter modern metal med en extra knorr och en egen omedelbart igenkänningsbar personlighet, med ett tungt sväng och läckra melodier i massor. Jo, jag tackar!

Chansen är stor att bandet nu har fått till min favorit i diskografin, men tiden och upprepad lyssning får visa om någon i topptrion* får ge vika.

In. Flames. I. Trust.

Magnus Bergström

* Come Clarity (2006), A Sense Of Purpose (2008), Sounds Of A Playground Fading (2011)

Heroes and Monsters ”Heroes and Monsters” (Frontiers/Playground)

Det må vara albumdebut för Heroes & Monsters men det är inga nykomlingar utan ”grovjobbare” hos stora artister som kokat ihop innehållet. Vi snackar melodiös hårdrock med rötterna i dåtid kryddat med en stor portion nutid inte minst ljudmässigt.

Todd Kerns står för bas och sång och denne multiinstrumentalist är utan tvekan mest känd som medlem i Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators, men han är bland mycket annat även en viktig pusselbit i ex-Kissgitarristen Bruce Kulicks populära soloband. Gitarristen Stef Burns har spelat med stora artister i vitt skilda genrer som å ena sidan Sheila E och å andra sidan Alice Cooper, för att bara nämna några. Trummisen Will Hunt är sedan 2007 med i Evanescence och har tidigare varit med i bland andra Black Label Society och Slaughter.

Nog för att det är fart och för genren rejält med bett i inledande låtduon Locked And Loaded och Raw Power, men det är först med tredje låten Let’s Ride It som mina öron hajar till i positiv bemärkelse. Det sköna breaket drygt halvvägs in i låten följt av ett kort och smakfullt gitarrsolo smakar verkligen julmumma.

Angels Never Sleep är skivans kronjuvel och är något av melodiös hårdrockspärla. Todd tar med sin röst rejält med plats i rampljuset och det låter verkligen hur bra som helst om hans stämband.

Break Me (I’m Yours) doftar rejält av 70-talshårdrock med starka vibbar av Starz och Kiss och här får vi ett extra smaskigt gitarrsolo.

Trion får till och med den i mitt tycke normalt uttjatade coverlåten Set Me Free (Sweet) att funka riktigt bra.

Avslutningen med ganska återhållsamma And You’ll Remain lämnar en god eftersmak och ett hopp om en framtida refrängstarkare andra skiva.

Heroes & Monsters är som bäst när de inte tar i för allt vad de är värda och det gäller i synnerhet Todds röst, som om jag ska vara kritisk gör sig klart bäst när det inte är fullt ställ. Att ge lyssnaren möjlighet att andas är viktigt och ger automatiskt musik och text mer dynamik.

Allt sammantaget ger de tio låtarna fördelade på 40 minuters speltid en trivsam mjukstart på musikåret 2023.

Men det ska sägas att skivan lider ganska rejäl brist på minnesvärda refränger som fastnar, vilket märks inte minst när de ger sig på nyss nämnda coverlåt för den är som alla vet rena rama tuggummit.

Just denna detalj är huvudanledningen till att Heroes & Monsters inte kommer att ha en chans att ta sig in på årsbästalistan om sisådär elva månader.

En trivsam mjukstart är dock inte det sämsta… Så ge för allt i världen bandet och skivan chansen. Smaken är ju dessutom som baken!

NMB ”Innocence & Danger” (Inside Out/Sony)

Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Den här skivan ska jag ha.

Ja för precis som ”talangscouterna” känner för tjuren Ferdinand i den tecknade sagan är det exakt så jag känner för Innocence & Danger.

Innocence & Danger bjuder på den ena högtidsstunden efter den andra och levererar allt och lite till.

The Neal Morse Band är från och med denna skiva förkortat till det enklare NMB men det betyder inte på något sätt att musiken har blivit enklare.

Neal Morse, Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette är virtuoser. Inget snack om den saken. Och de är så skickliga att till och med när de brassar på med allt vad de har av tekniska finesser känns det välbalanserat. En konst om något.

Att dessutom fyra av bandmedlemmarna delar på sången ger en svårslagen bredd och variation.

Av de tolv låtarna på de båda skivorna (jadå det blev en dubbelskiva igen) har jag valt att tycka till lite extra om…

Do It All Again öppnar skivan starkt och när jag hörde den första gången var min tanke något i stil med ”hur ska de kunna toppa den?” och svaret lät inte vänta på sig (se nedan). Det en typisk NMB-låt med extra allt och med de skönaste av sångmelodier. Och att öppna med en låt med nästan nio minuters speltid är inte direkt vardagsmat – förutom i just genren progressiv hårdrock. Mäktigt värre.

Bird On A Wire. Ja vad ska jag säga? Det finns medryckande melodier och så finns keyboardtrudelutten i den här låten. Den knäcker nämligen om inte allt så i alla fall det mesta på den fronten. Och den som kan motstå känslan i det återkommande ”I have a fire”–sångpartiet av Eric är knappast född än. Missa heller inte hur Mike kör ett minimalistiskt men ändå framträdande trumsolo i bakgrunden i just det partiet. Mike är för övrigt på hugget låten igenom och utöver hans överraskande fina sånginsats (se nedan) är det hans största stund på skivan.

Videon till låten är förresten hur underhållande som helst; Neal Morse är på gränsen till överladdad och spexar och studsar och ser ut som att han där och då upplever sitt livs mest glädjefyllda minuter. Den känslan smittar av sig och jag är frestad att påstå att det här är en av de allra, allra bästa lättprogressiva låtar jag någonsin hört.

Your Place In The Sun visar att Mike Portnoy har en sångröst som det inte går att skoja bort (om nu någon har gjort det tidigare) och det är inte så lite kul att det emellanåt går att spåra lite reggaekänsla i denna lätt tillbakalutade pärla till låt som växer med upprepad lyssning.

Se där; det är inte bara NMB som sysslar med extra allt utan även undertecknad med den rekordlånga meningen ovan.

Another Story To Tell har ett skönt gung och bjuder på många aaaaaaaaaa-körer och som grädde på moset ett gitarrsolo som kittlar på det rätta stället. Näst efter Bird On A Wire – som alla har förstått är i en klass för sig – är det i skrivande stund min favoritlåt .

The Way It Had To Be är en stillsam ballad men den är långt ifrån ”såsig” eftersom den hela tiden är engagerande tack vare den inlevelsefulla sången av Eric (igen) och ett gitarrspel som är en kombination av rutin, skicklighet och en skön känsla för hantverket. Det resulterar i att den får lite av rollen som skivans andningshål med plats för eftertanke.

Bridge Over Troubled Water. Det är ingen enkel match att ta denna  Simon & Garfunkel-klassiker och göra den till sin egen utan att tappa känslan i orginalet. Det räcker så. Bara lyssna och njut.

Skiva nummer två utgörs av två mastodontepos som är förtjänta av varsin lång recension. Det är nog egentligen bara en ”musikprofessor” som skulle kunna beskriva vad som händer på ett korrekt sätt. Jag väljer att säga att låtarna spretar åt alla möjliga håll och hela tiden med syftet att rycka med lyssnaren i en musikvåg att sköljas med i. Helt enkelt att bara vara i nuet där och då. Magi. Och mest magiskt är de olika solouppvisningarna cirka två tredjedelar in i låten; jag golvas fullständigt och vill att det aldrig ska ta slut.

Jag tror inte att jag är ute och cyklar när jag här och nu påstår att Innocence & Danger kommer att utses till årets skiva av undertecknad när 2021 ska summeras. Rätt av mig? Spelar Mike Portnoy i många band? Svar ja alltså.

Musiken är en vän som alltid finns till hands och ger oss möjlighet till lugn och ro – eller motsatsen om så önskas – och en gyllene möjlghet att rensa och sortera tankarna. Eller varför inte bara ”stänga av” och finnas till.

Vi människor må vara olika men det är många av oss som känner så här starkt för musik.

En god vän till mig har sagt:

Den progressiva rocken är känd för att ge tillfredsställelse. NMB är inget undantag.

Magnus Bergström

Dirkschneider & The Old Gang ”Arising” (AFM/Sound Pollution)

En god vän till mig har sagt:

U.D.O spelar i en egen division. Om lycka finns i en låda så har vi den paketerad  här.

Till ovanstående citat skulle jag vilja lägga till att underbart är eller åtminstone kan vara kort. För på en kvart säger Udo Dirkschneider (presentation överflödig) och ”det gamla gänget” allt som behöver sägas.

Face Of A Stranger, Every Heart Is Burning och Where The Angels Fly har en typisk ljudbild á la firma Kaufmann/Dirkschneider. Alltså med bett där det behövs och aningens softare när det är läge för det. Tänk framför allt U.D.O.-skivorna Faceless World och Mastercutor med tyngdpunkt på den förstnämnda.

Givetvis bjuds det på gott om så kallade hockeykörer att skråla med i; vi snackar ju tysk heavy metal och det är svårt att tänka sig bättre representanter för den genren än Udo & co.

Det ska dock sägas att jag hade föredragit mer tryck i bastongångarna; Peter Baltes (ex-Accept) är inte vem som helst och är värd att få ta mer plats. Nåja, han får ändå ”revansch” i och med hans sånginsatser.

Just sången imponerar rakt igenom på Arising och det är glädjande att höra hur väl Udo, Peter och Manuela Bibert (vilket ”fynd”) röster passar tillsammans. Ett mycket lyckat grepp

Vi får heller inte glömma de två andra ”gängmedlemmarna” tillika gitarristerna: Mathias Dieth (ex-U.D.O.) och Stefan Kaufmann (ex-Accept, ex-U.D.O.) vars respektive spelstilar kompletterar varandra finfint.

Mathias återkomst ger en extra clou eftersom han inte samarbetat med Udo på många år.

Every Heart Is Burning är det starkasta esset i den låttriss som ep:n bjuder på. På ett närmast övertydligt sätt (taktfast och hockeykörer) är den en varudeklaration för ovan nämnda tyska heavy metal.

Om vi inte hade fått ”besök” av en viss pandemi så är det högst tveksamt om detta överraskande samarbete hade blivit verklighet – om vi tänker på framför allt Udos fulltecknade kalender. Med andra ord; inget ont som inte har något gott med sig…

Det här projektet får gärna bli permanent och leverera en hel skiva framöver, den saken är klar.

Magnus Bergström

Yngwie Malmsteen ”Parabellum” (Music Theories/Mascot/Warner)

   Släpps 27 juli

Det sägs att gränsen mellan geni och galenskap är hårfin, vilket i musikvärlden kan översättas till att gränsen mellan lagom och för mycket är hårfin. Och nog har den gamle vikingen Yngwie blivit så pass amerikaniserad efter alla år over there att det så typiskt svenska ordet lagom har glömts bort.
Totalt kompromisslös i sitt musikskapade borrar han ner huvudet och blickar bara rakt fram – dit han och bara han vill. Den inställningen är på sätt och vis beundransvärd men… Nog borde alla människor på jordklotet veta att det åtminstone någon enstaka gång finns en eller flera andra personer som har rätt?

Inledande Wolves At The Door har på pluskontot gitarrsolospelet (knappast överraskande!) i vilket Yngwie lånar friskt från den klassiska musikvärlden. På minuskontot finns en annan sak som heller inte överraskar; att vår blågula gitarrhjälte behöver hjälp med låtsnickrandets ABC (vers, brygga, refräng). Här har vi nämligen ett typexempel på hur det kan bli när olika idéer klipps och klistras ihop till ett inte rakt igenom välsmakande hopkok.
Jämför med Presto Vivace in C# Minor eller varför inte (Si Vis Pacem) Parabellum, vilka är skivans stora utropstecken. Snacka om instrumentala fartfläktar! Just detta är den väg som jag hoppas att Yngwie väljer att gå all in på nästa gång det är dags för skivsläpp. Fram till idag har ju mannen som gav neoklassisk hårdrock i höghastighetsfart ett ansikte enbart släppt en instrumental skiva med klassisk musik och en akustisk balladskiva med covers på egna låtar – och ingen av dom släpptes igår, om jag säger så.
Eternal Bliss är en ballad som gör Yngwies röst rättvisa. Faktum är att det är en riktig godbit till ballad som bär starka spår av I’m My Own Enemy (Fire And Ice, 1992). Det där akustiska ”plocket” har shredmästaren alltid varit bra på men det är ett fullkomligt glödande elektriskt gitarrsolo som är låtens clou.
(Fight) The Good Fight har en bra refräng men för ovanlighetens skull är det allt gitarrsolospel som helt enkelt blir för mycket. More is more… Eller… I detta fall är det bara för mycket eftersom vi har hört precis allt förut. Det är liksom full fart framåt utan tanke som gäller, ungefär som delar av låttexten säger: ”Never look up, charging ahead…”
Det börjar lugnt med akustiskt gitarrspel i Sea Of Tranquility, ja nästan som ett meditationssoundtrack, innan Yngwie går loss ordentligt på elgitarren. Här får han till det på precis det sätt som gör honom till den han är. Faktum är att det går att se detta åttaminutersepos som Yngwies ”innehållsdeklaration”.

För övrigt är det något av en prestation i sig att få något som – förmodar jag – är inspelat med dagens teknik att i mångt och mycket låta som en demoinspelning från 1980-talet. Men okej, lite skit under naglarna bidrar bara till en ruffigare känsla och ärligt talat blir det ljudmässigt som en tillbakablick till Yngwies första skivinspelningar som inte var de knivskarpaste.
Å andra sidan går det inte att blunda för att produktionen är märklig, inte minst för att volymen måste skruvas upp rejält jämfört med andra skivor som jag spelat före och efter Parabellum.

Min snabbrecension lyder kort och gott:
Låtarna med sång landar mestadels kring en betygstvåa (Eternal Bliss högre än så) medan de instrumentala oftast landar kring en betygsfyra.

Magnus Bergström