Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Tysk heavy metal med extra sting från U.D.O.-fabriken

U.D.O. ”Touchdown” (Atomic Fire Records)

Liksom musiken går jag rakt på sak och beskriver en stor del av låtarna som levererats från U.D.O.-fabriken denna gång. För vem behöver bakgrundsinfo om Udo Dirkschneider och hans manskap? Nej, exakt, jag ser inga händer uppe så here we go.

Det blir inte mer U.D.O. än Isolation Man som sparkar igång heavy metal-festen med plattan i mattan. Men handen på hjärtat är det – med undantag för det instrumentala partiet innan gitarrsolot – en typ av skivöppnare vi hört på alla tidigare U.D.O.-skivor. Med andra ord en bra låt men långt ifrån en kioskvältare.

Fight For The Right ger oss visdomsord i form av att tro på det goda för att det goda alltid vinner och Udo ska vi förstås lyssna på. Skivans bästa gitarrsolo glänser med finfina klassiska inslag i stil med vad som hörts i en och annan Accept-låt och det är välförtjänt att sexsträngsgodiset får en rejäl bit av speltiden att breda ut sig på.

Herr Dirkschneider fortsätter att komma med goda råd i Forever Free som handlar om att tro på sig själv och leva livet fullt ut på det sätt som passar var och en bäst. Låter det självklart? Ja förvisso men en och annan kan nog behöva en påminnelse om att det är du själv och inte någon annan som har nyckeln till ditt liv.

En textrad som ”acting like a fool don’t make you cool” balanserar på gränsen till det banala men eftersom Punchline stånkar på i tyskt marschtempo hamnar den på rätt sida av kvalitetsstrecket.

Sad Sad Man’s Show har ett för genren ovanligt lekfullt trumspel och det är tydligare än någonsin att Sven Dirkschneider vet vad han pysslar med och låten är hans show.

The Betrayer är ett litet guldkorn med en fantasifull sånginsats av Udo som kryddar sin fina insats med en ovanligt demonisk röst vilket passar den lite mörkare låtstilen. Refrängen är ”U.D.O. goes modern metal” utan att gå i upptrampade fotspår; de hittar istället på en egen metalknorr med sting. Det skulle verkligen vara intressant att höra en hel skiva med den här typen av låtar. Dirkschneider junior är åter igen på hugget och det är far och sons insatser som ger låten det lilla extra. Mersmakande!

En av de bästa U.D.O.-låtar jag hört på senare år är Heroes Of Freedom och den största orsaken till det är skivans bästa refräng som är oemotståndlig.

God tvåa i ”refrängmatchen” kommer Living In Hell men dess vinnande recept är ändå kombinationen av tuggande riff och melodiösa gitarrslingor. Gitarrsolot är grädden på moset i en mycket välskriven låt.

Tretton låtar kan tyckas vara ett par för mycket och jag är böjd att hålla med om det. Men… För de som tycker att det blir för mycket av ”det gamla vanliga” vill jag tipsa om att det är en god idé att lyssna till den allra sista tonen klingat ut. Varför? Jo i mina öron är det nämligen för ovanlighetens skull skivans andra halva som är klart starkast.

Vi har inte att göra med en karriärtopp och det kan knappast någon räkna med vid det här laget. Hur som helst att bjuds det på roliga idéer och bra refränger i en handfull låtar och just där och då rör det sig banne mig om det piggaste U.D.O. har fått till på många år.

Vad vi som lyssnar och skriver om Touchdown än tycker är en sak lika glasklar som alltid; fortsättning följer så länge Udo får fram ljud ur metalstrupen.

Magnus Bergström

05

09 2023

Gitarrhjälte imponerar med allsång och mellodödsgodis

Nita Strauss ”The Call Of The Void” (Sumerian Records)

Vroooooooooom! Summer Storm och The Wolf You Feed rivstartar och det är omedelbart glasklart att The Call Of The Void inte är någon tillbakalutad historia.

Även om låtduon delar samma dna är det en viktig detalj som skiljer; den ena är instrumental och den andra är det inte. För till skillnad från den helt instrumentala solodebuten Controlled Chaos (2018) har Nita den här gången bjudit in gästsångare och det är inte vilka som helst.

The Wolf You Feed med Alissa White-Gluz (Arch Enemy) är knäckande bra i verserna och gitarrspelet är superläckert. Synd bara att rensångspartiet i refrängen ”bara” är bra och inte har det lilla extra för annars hade det här kunnat bli rena rama monsterlåten. Ta bara den oerhört läckra detaljen att ta ner tempot till nästan krypkasino innan det smakfulla gitarrsolot höjer tempot igen.

Från skivbolagets håll hoppas det säkert på att Digital Bullets med Chris Motionless ska få rejäl rotation på diverse radiostationer i USA och nog är det en klart vettig ”modern” hårdrockslåt. Textmässigt är den mycket stark när den tar upp hur lätt det är att i dagens digitala samhälle ”göra ner” någon eller något med bara några få knapptryck.

Mellodödsgodisbiten The Golden Trail med Anders Fridén (In Flames) i bästa form tar hem förstaplatsen i mina öron (jag säger bara breaket drygt halvvägs – gåshud) i tuff konkurrens med snärtiga allsångsdängan Victorious med Dorothy. Det krävdes uppförstorat målfoto innan det visade sig att gammal är äldst.

Tidigare nämnda käftsmällen till låt kallad The Wolf You Feed får nöja sig med att agera outsider.

Att det är hög klass på låtmaterialet och gästsånginsatserna bevisas av att Through the Noise med röststarka Lzzy Hale (Halestorm) och Winner Takes All med Nitas ”boss” Alice Cooper inte mäktar med att ta sig in på den övre halvan.

Kanske hade jag för stora förhoppningar i och med att de två sångarna är stora personliga favoriter, men sådant är (musik)livet.

Det märks att Nita har haft de olika gästsångarna i åtanke när låtarna har snickrats ihop och det som är lika uppenbart är att låtskrivandet har utvecklats rejält sedan solodebuten, som Nita själv har beskrivit som en orkan av idéer som bara skulle ut.

Den här gången känns allting mer kontrollerat och välbalanserat. Gitarrsolon är förstås flitigt förekommande men det sker aldrig på bekostnad av låten och det blir aldrig för mycket av någonting. Det är bra fördelning av låtarna; flödet känns helrätt och de olika låtstilarna flyter ihop förvånansvärt bra.

Gästsångarna ger skivan variation och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir en smula spretigt med olika sångare istället för en enda rakt igenom.

Apropå låtskivande är Victorious ett typexempel på hur det låter när ingredienserna är de rätta. En medryckande melodi, stark sång med ett bra budskap och ett stekhett gitarrsolo.

Vad mer kan en hårdrockare önska sig? Knappast något…

De instrumentala låtarna då?

Summer Storm inleder förtjänstfullt med en full frontal attack och den liksom Surfacing med Marty Friedman (ex-Megadeth) är instrumentalgodis deluxe för alla som uppskattar sexsträngsuppvisningar i den högre skolan.

Bäst i denna låtkategori är ändå Kintsugi som lustigt nog utan problem hade platsat på någon av just Martys soloskivor. Kul grepp av Nita att låta honom gästspela på en annan låt och inte denna.

Som lyssnare är det bara att tacka och ta emot när Nita och hennes vänner i sommarhettan levererat vad som i skrivande stund är undertecknads favorit till förstaplatsen på årsbästalistan. Starkt jobbat!

Magnus Bergström

28

07 2023

En uppryckning i den melodiösa hårdrockens namn

Sweet & Lynch ”Heart & Sacrifice” (Frontiers/Playground)

Den dynamiska duon är tillbaka. Ja det är onekligen något speciellt med samarbetet mellan Michael Sweet (Stryper) och George Lynch (Lynch Mob, ex-Dokken) och deras mix av sisådär 60 procent nutida Stryper, 30 procent Lynch Mob när de är som bäst och som extra krydda tio procent av Michael när han är på solokvist. Och nog går det att spåra en och annan ”blinkning” till Van Halen?

Heart & Sacrifice är duons tredje skivsamarbete och är en uppryckning efter den ärligt talat ganska svaga föregångaren. Ordningen är därmed återställd eftersom debuten var riktigt bra, men utan tvivel är det nykomlingen som är bäst i klassen.

Första skivhalvan är starkast och där återfinns också de tre enskilt starkaste låtarna:

Det lilla skriket av Michael precis innan refrängen i inledande titellåten Heart & Sacrifice säger om inte allt så i alla fall något väldigt viktigt; rösten håller fortfarande och det är glasklart att Georges flinka gitarrfingrar lockar fram det bästa ur stämbanden.

Miracle börjar i fin Lynch Mob-stil och framstår tidigt som en personlig favorit och det intrycket kvarstår när dessa recensionsrader skrivs.

Vassast refrängmässigt är You’ll Never Be Alone. En låt som genomgående fokuserar på den melodiösa grenen av hårdrocksträdet; ett intryck som förstärks av det öronsmekande gitarrsolot av George.

Skivan har snurrat åtskilliga gånger i min skivspelare och lär luftas även efter att det här recensionsjobbet är avslutat.

Jag har dock två invändningar och det är att ett par låtar kunde ha plockats bort för ett snärtigare intryck, men framför allt är jag inte förtjust i det ”lätta” och maskinsterila trumljudet.

Som helhet höjer inte Heart & Sacrifice ribban i genren melodiös hårdrock men nog hettar det till lite extra emellanåt och ingen seriös hårdrockare kan blunda för det gedigna hantverket.

Och låt oss hoppas på ett fortsatt samarbete mellan två veteraner som fortfarande har ”det”.

Magnus Bergström

08

06 2023

Svärtad industrirock av kött och blod

Deathstars ”Everything Destroys You” (Nuclear Blast/Warner)

Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.

Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.

Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.

Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.

This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.

Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.

Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.

An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.

Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.

Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.

Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.

Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.

Magnus Bergström

05

05 2023

Metalgiganter som inte lever på gamla meriter

Metallica ”72 Seasons” (Blackened/Universal)

betyg 3

Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.

Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.

Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.

Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.

Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.

Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…

Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.

Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.

Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”

72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.

Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.

Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.

If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).

Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.

Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.

Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.

You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.

Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.

När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.

Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.

Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…

För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.

Okej, ja men vi får väl se framöver då…

Magnus Bergström

24

04 2023

Thrash metal-comeback som blandar dåtid och nutid

Mezzrow ”Summon Thy Demons” (Fireflash Records) Release 21 april

Metallica och deras nya alster får ursäkta; för någon som var ”torsk” på thrash metal 1990 och dyrkade Mezzrow-debuten Then Came The Killing är uppföljaren 33 år senare en stor händelse. På papperet i alla fall.

När omslagsplasten avlägsnats och Summon Thy Demons snurrat några gånger på skivspelaren har jag mitt eget lyssnarfacit. Det är glädjande nog omöjligt att bli besviken på den minst sagt senkomna uppföljaren.

Produktionen är en blandning av old school och new school. Det enda jag kan klaga på vad gäller det är att jag är så svag för hur de flesta thrash metal-skivor lät när det begav sig och därmed har svårare för ett mer modernt sound. Men det går verkligen inte att neka till att den mer uppstyrda ljudbilden är till låtmaterialets och musikernas fördel.

Redan sisådär 30 sekunder in i öppningslåten King Of The Infinite Void hörs det att Mezzrow är i farten. Det är fartfylld thrash metal med en refräng som sitter direkt. Men det är inte bara det att låten hade platsat på Then Came The Killing som gör att den funkar. Uffe Pettersson må ha influerats av Chuck Billy (Testament) och James Hetfield (Metallica) men det finns bara ett ”exemplar” av just hans röst och det är en ren fröjd att få höra honom igen.

Ganska omgående blir titellåten min favorit. Det går bara inte att motstå tunggunget i riffandet kombinerat med en refräng som gjord för att skråla med i. Skulle du fråga mig är det här det bästa enskilda exemplet på hur bandet kombinerar dåtid och nutid.

What Is Dead May Never Die har en för att vara Mezzrow ovanligt melodiös gitarr- och sångmelodi i refrängen och banne mig om det inte går att höra en liten gnutta Accept. Det låter inspirerat och fräscht och visar också vad som i ärlighetens namn är svårhittat på Then Came The Killing; variation i låtskrivandet.

Mer än en gång kommer jag på mig själv med att tycka att det känns som att tiden har stått stilla. Det är faktiskt smått otroligt att Mezzrow legat i dvala så otroligt länge.

Det är på sin plats att poängtera att skivans vinner på upprepad lyssning och framför allt är det ovanligt viktigt att lyssna från början till slut eftersom låtmaterialet inte slokar på slutet utan det är hög kvalitet rakt igenom som gäller.

Mitt thrash metal-hjärta får ny näring av Summon Thy Semons och det vore tjänstefel att utdela ett lägre betyg än fyra. De som letar efter ”fel” kan säkert säga att vi inte får något som helst nytt under solen, men varför justera något som inte är trasigt… Det kan aldrig gå fel med Bay Area thrash metal som ledstjärna och ett slutresultat i form av en korsbefruktning av de första Testament-skivorna och de senaste Exodus-skivorna samt en liten skvätt av den obligatoriska Metallica-kryddan.

Dessutom har ju bandet som sådant förnyat sig en smula (med ovan nämnda What Is Dead May Never Die som det bästa exemplet) och viktigast av allt; det låter helt enkelt riktigt rackarns bra.

Magnus Bergström

17

04 2023

Ett sjungande gitarrspel som hyllar ikonisk sångare

Paul Gilbert ”The Dio Album” (Music Theories/Mascot Label Group)

Att som icke-musiker bedöma en skiva av en gitarrhjälte är inte direkt vardagsmat och kanske inget att rekommendera heller… Men jag älskar musik och det är det viktigaste.

Som en parentes kan nämnas att jag i min ungdom provade på olika instrument i kommunala musikskolans regi och inte klarade av att ta mig igenom Smoke On The Water…

Nog om detta och raskt till det viktigaste: The Dio Album som är en speciell instrumental skiva eftersom Pauls gitarrspel ersätter Ronnie James Dios ikoniska röst.

Om det fungerar? Absolut!

För egen del är det en ren njutning att bara koppla bort precis allt annat och gå all in i lyssnarupplevelsen.

Det är förstås inte heller någon lek att tolka riff och melodier som skapats av några av de förnämsta gitarristerna i hårdrockens historia: Ritchie Blackmore och Tony Iommi. Låt oss heller inte glömma Vivian Campbell.

Paul fixar detta även om jag inte ska sticka under stol med att ”originalets charm” saknas vid några få tillfällen.

Balansgången att få gamla klassiker och aningens mer sentida låtar att passa i samma ljudbild lyckas fullt ut. Det låter retro och fräscht på en och samma gång.

Givetvis dominerar gitarrspelet ljudbilden men även trumspelet av Bill Ray får emellanåt chansen att blixtra till.

För övrigt spelar Paul alla instrument utom trummorna. Inte illa!

Låtvalet är i det närmaste klockrent – vi har väl alla säkert en och annan personlig favorit som saknas – och låtordningen känns noggrant genomtänkt.

Det börjar rivigt med Kill The King och avslutas pampigt med The Last In Line. Däremellan bjuds det på såväl givna låtar (Man On The Silver Mountain och Holy Diver) som något mer otippade val (Lady Evil och Country Girl).

Min personliga favorit blir Don’t Talk To Strangers i en gåshudsframkallande tolkning.

The Dio Album är något ganska ovanligt; en instrumental skiva som det går att lyssna på från första till sista sekunden utan att vilja missa en endaste sekund. Det är sannerligen bra jobbat.

Med det sagt: Rösten med stort R är givetvis saknad och oersättlig.

Vila i frid Ronnie. Din röst lever vidare…

Magnus Bergström

06

04 2023

Rysligt underhållande

Lordi ”Screem Writers Guild” (Atomic Fire Records) Release 31 mars

Dagens sanning är att det finns människor som inte kan se bortom maskerna på band som ”showar till det”. Det är deras förlust. Så till att börja med uppmärksammar jag dessa personer på att det kan vara en god idé att sluta läsa här…

Och vi andra kan istället ge oss i kast med det finska monstergänget Lordi och deras nya giv med den finurliga titeln Screem Writers Guild*.

Det är lika bra att redan från början ”avslöja” att inte en enda låt faller ur ramen. Möjligtvis går det efter en minutiös granskning att sätta In The Castle Of Dracoolove på avbytarbänken men den är ändå inte dålig så varför leta fel.

Nej istället konstaterar jag att det är som att lyssna på en greatest hits-samling vilket egentligen säger allt.

Starten kan inte bli så mycket bättre, eftersom inledande Dead Again Jayne är själva essensen av melodiös hårdrock med melodikrokar och en refräng som fastnar på stubinen.

Och i en förhållandevis mallad genre får Mr. Lordi (sång) och hans kumpaner till fina kontraster, med till exempel en spröd ballad som Bride kontra svänget i en rockare som Lucyfer Prime Evil.

The SCG Awards är ett av flera av skivans ”mellanspel”, det vill säga sådant som mer ofta än sällan resulterar i störningar i musikflödet. Men inte här inte för den här parodin på valfri filmgala är smått briljant.

Jag måste också lyfta småsvulstiga End Credits som verkligen lever upp till titeln; det är lätt att tänka sig eftertexterna rulla på skärmen efter en skön filmupplevelse. Visst skulle en mer skolad sångröst antagligen lyfta låten till högre höjder, men jag köper rakt av att känsla går före perfektion. En höjdarlåt!

Som synes av låttitlarna duggar ordlekarna tätt och få kan konsten att som mr Lordi få smått bisarra ämnen att locka till det ena lyssnarleendet efter det andra. Alltså inget nytt på den fronten sedan bandet bildades 1992.

Det är också – med tanke på merparten av låttitlarna – lätt att tro att det rör sig om en konceptskiva, men så är faktiskt inte fallet om vi ska tro Mr. Lordi.

Utöver ”huvudmonstret” bakom mikrofonen förtjänar Kone och Hella extra omnämnanden, för när de kliver fram och dominerar med snygga gitarr- respektive keyboardslingor lyfter låtmaterialet lite extra.

Det är roligt att lyssna på Lordi och det är aldrig för sent att upptäcka det vilket undertecknad är ett bevis på. Jag erkänner nämligen att jag varit sen med att fatta grejen och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle ge en Lordiskiva en stark betygsfyra.

Det är bara att gratulera pigga skivbolaget Atomic Fire Records till att de har lyckats fånga den tidigare eurovisionsflugan** i sitt nät, för på studioskiva nummer 18 är bandet starkare än någonsin.

Screem Writers Guild är rysligt underhållande.

Magnus Bergström

*Screen Writers Guild var en organisation av manusförfattare som var aktiva i Hollywood cirka 1920-1950.

**Lordi vann Eurovision Song Contest 2006 med Hard Rock Hallelujah.

30

03 2023

En trollbindande doom metal-saga

Wizdoom ”Trolldoom” (Bangover Records)

Ärligt talat var jag efter första lyssningen lite ”ljummen” om vad jag egentligen skulle tycka om värmländska Wizdooms debut-ep. Så här i efterhand skulle jag tro att det berodde på att jag förväntade mig domedagstongångar rakt av, vilket det verkligen inte handlar om.

Och som så många gånger förr öppnade upprepad lyssning ett förtrollande musiklandskap; denna gång i form av kraftigt mersmakande doom metal.

Chris David ((Majestica, Therion live, ex-Captain Crimson) är mannen bakom Wizdoom och det hörs sannerligen att det här projektet ligger honom varmt om hjärtat. A labour of love.

Candlemass är en uppenbar inspirationskälla och det finns spår av klassisk 70-talshårdrock liksom blues. Bland annat. Textmässigt har mycket inspiration hämtats från de värmländska skogarna och estetiskt anar jag att John Bauer agerat ledstjärna.

Till sin hjälp har Chris (sång och bas) haft Gloom Crew som står för trummor, gitarr och hammondorgel. Till en början handlade det om ett projekt men i dagsläget är Wizdoom ett band som hoppas på konserter framöver.

För att visa bredden på mångfasetterade Trolldoom väljer jag att delge några av mina anteckningar om de fem låtarna:

Gott om doom men också lugna och rejält avskalade partier med skönt baslir, gitarrplock och soft sång. Det känns som att befinna sig i  en ”flummig” dröm.

Det är ganska gott om snabbare partier som smyger lite utanför doomgenren och livar upp ”in the name of variation”.

Chris har så att säga verkligen många strängar på sina stämband. Det är pratsång och det morras och det skriks (tänk King Diamond light) och det är soft. Oftast i en och samma låt! Jag plussar extra för de mycket väl placerade ljusa skriken som ger en smarrig kontrast till det mestadels närvarande skogsmörkret. Faktum är att Chris har en röst med en helt egen karaktär som i alla fall inte jag kan motstå.

Det bjuds på flera fina små delikatesser som till exempel hammondorgel; ett par gånger går mina tankar till Jon Lord (Deep Purple). Riktigt läckert!

De fem låtarna har var för sig en egen inriktning, även om de samlas under doomparaplyet. Tungt, snabbt och mjukt i en go’ blandning.

Doomed Fleet och The Half Living Realm är båda riktigt bra låtar med plus för den förstnämnda som också var första singellåten.

Way of the Lost är den tyngsta ballad du kan tänka dig. Samtidigt vägs tyngden upp av undersköna melodislingor och stämningsfull sång.

Engrave med Tommy Johansson (Majestica, Sabaton) på gitarr är den mest medryckande låten och den som gör det lättast att föreställa sig en publik som skrålar med.

Trolldoom är den perfekta titellåten; skivans tyngsta inslag och den låt som är närmast klassisk doom metal. Chris sång i slutet låter som att han är besatt av hin håle.

Se där; det var mina tankar det och nu är det upp till dig om du pallar musik som är raka motsatsen till bakgrundsmusik.

För egen del vill jag bara höra mer – jag kan inte få nog. Så kan det gå!

Magnus Bergström

28

03 2023

Ett mäktigt livedokument

Transatlantic ”The Final Flight: Live at L’Olympia” (InsideOut)

Hur skicklig går det egentligen att bli på ”sitt” instrument? Det är givetvis omöjligt att svara på den frågan, inte minst i fallet Transatlantic eftersom samtliga inblandade är skickliga som få andra. Jag kan bara inte låta bli att ställa mig själv den frågan gång på gång, när jag plockar upp min tappade haka…

Med tanke på Neal Morse, Mike Portnoy, Roine Stolt och Pete Trewavas nuvarande och/eller tidigare roller i band som Marillion, Dream Theater, Spock’s Beard och The Flower Kings är det förstås ingen skräll att det som ”kommer ut” inte liknar något annat.

Låtarna krumbuktar sig mer än gärna åt alla möjliga håll och kanter. Alltså precis vad progressivt musikskapande handlar om.

Konserterna på deras senaste turné varade i ungefär tre timmar (!) och de två versionerna av den senaste skivan The Absolute Universe, The Breath Of Life och Forevermore, bakades ihop till en helhet av bandet kallad The Ultimate Edition.

Det blev också väl utvalda godisbitar från tidigare alster och eftersom ingen hade eller har en aning om eller när de får tillfälle att turnera tillsammans igen valde de att spela in det sista stoppet i Paris. Ett klokt beslut.

Att låtar med speltid på sju-tio minuter känns normallånga är inte vardagsmat men så är fallet här när de ställs mot de störtsköna mastodonterna The Whirlwind Suite (34:56 minuter) och The Final Medley (28:19 minuter).

Vi kan alla behöva något upplyftande som ger hopp mot ondskan i vår värld. Då finns innerliga balladen We All Need Some Light till hjälp med några minuter av upplyftande melodier och ett vackert textbudskap.

Som framgår av ovanstående är ”den sista flygturen” inget för den otålige och tilltalar först och främst de redan frälsta. Vilket väl egentligen är precis som det ska vara när det handlar om Transatlantics allt annat än lättnavigerade ljudlandskap.

Den tålmodige belönas med tongångar som går rakt in i hjärtat och lär stanna där resten av livet.

The Final Flight: Live at L’Olympia är inget annat än ett mäktigt livedokument.

Magnus Bergström

Fotnot: Det här livedokumentet finns utöver på cd/vinyl även på Blu-ray/dvd och recensionen avhandlar cd-varianten.

16

03 2023