nyaskivor.se

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours – Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

Calle Karlsson ”Pappa” / ”Ett Stilla Regn” (Paraply Records/hemifrån)

Calle Karlsson har har släppt fem cd tidigare och har nu givit ut en singel. Calle kommer från Träslövsläge i Halland. Föräldrarna var kyrkliga och musicerande vilket påverkade Calle och hans bröder i unga år. I vuxen ålder har han intresserat sig för folkmål och då för Läjemål hans hemtrakter.

Pappa är en låt som påminner mig om Olle Ljungströms Jag Och Min Far – en låt som Magnus Uggla fick stora framgångar med efter att de båda medverkat i Så mycket bättre 2012. När man kommit upp i åren finns inte föräldrarna kvar, bara som minnen. Det är det som denna låt handlar om och det kan bli ganska så känslosamt.

Börje Holmén

Keegan McInroe ”A Good Old Fashioned Protest” (hemifrån)

Keegan McInore är född och uppvuxen i Texas och han har nu släppt sin femte cd. Som titeln visar är det här en skiva med protestsånger av gammal tradition såsom Pete Seeger och Woody Guthrie har skapat. Bob Dylan följde sedan upp traditionen med sina tidiga så suveräna texter. Keegan McInore har ”delat scener med” Leon Russel, Randall Bramblett och Carolyn Wonderland och många, många fler.

När jag hör Keegan McInore flyttas jag tillbaka till min ungdom och de gamla protestsångarna och den då unga Bob Dylan. Det var en kick att lyssna på de frispråkiga texterna och det engagemang som de framfördes med. Den musikstilen har jag inte hört så mycket av sedan dess men nu är den här igen med ett sprudlande språk. Keegan är oerhört verbal och mycket fyndig i sina texter där han gisslar etablissemanget.

Börje Holmén

Karl Blau ”Out Her Space” (Bella Union/Border)

Ibland dyker det musik som väcker nytt liv i de ganska uttråkade och utnötta hörselgångarna, som tycker att de hört det mesta och det bästa. Inte för att Karl Blau bryter ny mark inom popmusiken – vem gjorde det sist? Men det var ett bra tag sedan man fann både bra låtar, fräscha arrangemang och en helt lyckad ljudbild på ett och samma album.

Någon större koll på Karl Blau har jag inte utan att hans förra album innehöll en lång radda bra countrycovers. På Out Her Space är det bara orginallåtar som bär influenser av funk, afro, jazz, blues och egen Karl-pop. Allt serverat med en lätthet och uppfinningsrikedom som för mina tankar till tidiga Talking Heads eller till och med till en lättillgänglig Frank Zappa.

Karl Blau sjunger med en rak popröst utan manér men med en naiv övertygelse. Allehanda trevliga och fyndiga blåsarrangemang kantar detta lekfulla och kreativa album som är så nära en femma det kan komma.

Bengt Berglind

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren

Blandade artister ”Won’t Be Home For Christmas” (Paraply Records/hemifrån)

Won’t Be Home For Christmas är producerad av den svenske skivbolagsveteranen Peter Holmstedt och hans skivbolag Paraply Records. Peter hörde av sig till ett antal singer-songwriters runt om i världen med önskemål om att skriva och spela in en låt som på något sätt handlar som julen. Han fick respons från 18 artister bla Elliot Murphy, Bob Cheevers, Mikael Persson, The Refugees och Citizen K.

Som en ganska erfaren lyssnare av (hemifrån) artister känner man igen ett antal av de arton som förekommer på skivan, varav några har jag recenserat på denna hemsida. Peter har fått ihop en fin samling artister med bra sånger som håller över jul och även långt efter skulle jag tro. Det brukar förekomma ett antal gamla julsånger varje jul med etablerade artister men det här är något annat. Det håller en hög nivå och är som sagt nyskrivet vilket gör det spännande. Det finns ett antal guldkorn på skivan som kommer att överleva många jular framöver.

Börje Holmén

Shelby Lynne & Allison Moorer ”Not Dark Yet” (Silver Cross/Border)

Systrarna Allison och Shelby har återförenats på ett album med coverlåtar från när och fjärran. Här hittar du både Nirvana, Killers, Dylan, Townes Van Zandt, Nick Cave och Mearl Haggard.

Det kanske låter i det spretigaste laget men det är deras eminenta röster och stämsång som håller ihop albumet. Röster har de i bagaget från flera egna solalbum inom countrymusiken, plus att de sjungit med gräddan i Nashville under en lång tid.

Förutom rösterna så är kompet föredömligt sparsamt vilket är skönt. Det är en musik som verkligen andas i motsats till mycket av dagens listmusik där man ängsligt tränger in så mycket datoriserat ljud som möjligt, plus lite till.

Albumet är en hyllning till den tradition som finns inom amerikansk folk- och countrymusik med sång i stämmor, men det är gjort med moderna förtecken.

Bästa spår: Not Dark Yet , Silver Wings och The Color Of A Clody Day

Bengt Berglind

Sharon Goldman ”KOL ISHA (A Woman’s Voice)”  (hemifrån)

New Jersey-boende Sharon Goldman är en singer-songwriter av Israelskt ursprung och hon hämtar sin inspiration från sin ortodoxa judiskt präglade uppväxt där minnen av böner och ritualer tar form i ett feministiskt perspektiv. Sharon har skrivit all text och musik själv förutom Rose Of Sharon som har skrivits av den inte helt okända Eliza Gilkyson.

Sharons texter är en intressant upplevelse som skiljer sig från vad jag brukar lyssna på, dock inte så lång bort från Leonard Cohens mystik. Hon har en spännande och vacker röst med en passande och elegant frasering som det är svårt att värja sig från. Produktionen är mycket välklingande med skickliga musiker i studion vilket naturligtvis gör det hela ännu bättre.

Låtar att lyssna in sig på: In My Bones, KOL ISHA (A Woman’s Voice) och The Tribe.

Börje Holmén

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson

Lucinda Williams ”This Sweet Old World” (Highway 20/Border) 
Leon Russell ”On The Distant Shore” (Palmetto/Border) 

Två ikoner och veteraner i den amerikanska rockhistorien här med sina senaste album. I Lucindas fall har hon återinspelat hela Sweet Old World från 1993. Leon Russells skiva som blev hans sista är inte så bra jag hade hoppats.

Lucinda Williams som tillhör en av husgudinnorna i sin branch har många utmärkta albumsläpp bakom sig i sin långa karriär. Sweet Old World är ett av dem men difinitivt inte det bästa. Car Wheels On A Gravel Road och Essence går före på den interna Lucindalistan men det går inte att komma ifrån att det är kul att höra skillnaden på hennes röst på tjugofem år. Då var den nästan flickaktig om man jämför med dagens patinerade lätt skrovliga röst, så full av livserfarenhet. Visst är det bra, men heller inte en uppföljare på det utmärkta Ghost on Highway 20 som kom för två år sedan om jag kommer ihåg rätt.

Leon Russell är en av många rockmusiker som lämnat jordelivet under året. Albumet ger inte en rättvis bild av denna säregna rockartist som huspianist och arrangör åt Joe Cocker, Gerorge Harrison och många fler.
Visserligen är hans egna knarriga röst intakt men för det mesta är den inbäddad i Mantovaniliknande stråkarrangemang. Det hade varit på sin plats att para ihop Leon Russel med ett hungrigt yngre rockcombo och till exempel Joe Henry eller Jeff Tweedy i producentrollen. Förutom nya låtar finner du några av hans mest kända spår som till exempel A Song For You. Vill du lyssna på den riktige Leon Russel så kolla in hans sjuttiotalsskivor The Shelter people och Carney.

Bengt Berglind