nyaskivor.se

Texas Hippie Coalition ”High in The Saddle” (Entertainment One)

Texas Hippie Coalition slår upp saloondörrarna och stampar med bootsen så att sporrarna går i spinn. Med understöd av styvnackad stadga och en stapel full av Marshall blottläggs ett praktfullt kackalorum av rustika klichéer. Precis som det anstår ett band från Grayson County, Denison, Texas.

Flower Power – rörelsen med blommor i håret har blivit ersatt av sydstatsfriterad metal med destillerade drycker, kokta cajunkräftor, ett och annat skott i luften och ett sjuhelsikes hullabaloo. Kalla dem laglösa hillbillies eller bara laglösa i största allmänhet.

Om du någonsin beslutar dig för att bli en galenpanna på motorcykel så är Tell It From The Ground helt säkert det ultimata temat för farlig, benknäckande dårskap med rytande motor. En sång för en sann hjälte eller i alla fall en påstådd sådan.

Å andra sidan låter Dirty Finger precis som du tror att det skall låta. Speciellt om du är en version av dig själv som har löst hängande byxor, ovårdad frisyr och en tro på att det går att brotta ner en åsna med bara händerna.

Blue Lights On är ljudet av fruktan som dyker upp som något du varken sett eller hört tidigare, men det är bara en skenande pickup som flyr undan från ett polisuppbåd i ett moln av damm.

Tongue Like A Devil kan uppfattas som om djävulen själv är i bandet eller åtminstone är dess manager. Big Dad Rich’s bisonröst bidrar i allra högsta grad till den diaboliska känslan.

Tillhör du dem som bär en Clint Eastwood-poncho och är försedd med en Smith & Wesson, men ändå missar en silverdollar i luften på 15 yards så ger Bullseye många värdefulla tips i att utvecklas vidare. En pedagogisk countryinfluerad ballad i medelsakta gemak som drar i de rätta trådarna.

Att slå i albumets tio 2-tums elförzinkade ankarspikar utan att kröka en enda en är en bedrift. Kanske är det för att titlarna är självförklarande, kanske på grund av uppväxt, tradition och musikalisk begåvning, kanske är det tack vare slägghammaren på 1,5 kg.

High In The Saddle är en magnifik skiva i all sin enkelhet. Den utstrålar en varm, familjär och positiv stämning. Med alla sinnesintrycken fortfarande i behåll så framstår det som om den siste tappre mohikanen hade fullständigt rätt. Vilda västern är ej som förut.

Thomas Claesson

Red. Anm. Alla ord är sanna här. Mer eller mindre.

Waterboys ”Where the action is” (Cooking Vinyl/Playground)

Mike Scott har rösten, den musikaliska känslan och när han får till det i låtskrivandet kan det uppstå magi. Mike Scott som är Waterboys anfader har även gjort det rent motsatta. Han har flirtat med amerikansk radiorock och testat både det ena och det andra. På detta album får vi uthärda ett rapförsök som inte gör någon glad, varken rapälskare eller trogna Waterboysvänner.

Men när Mick Scott gräver i den anglosaxiska rockhistorien och mixar detta med myter och historier från Irland och Skottland vet vi att magi kan uppstå. Han har också under stunder av kreativitet en osviklig känsla för melodislingor som på albumspåren On my time on earth, Out of this blue och Right side of heartbreak.

Albumets definitiva höjdpunkt är 9 minuter Piper at the gates of dawn, där mr Waterboy mässar sin keltiska soulmässa i samma divison som Van the man.

London Mick är en trevlig Clashpastisch och titelspåret Where the action is bygger på en soullåt får sextiotalet.

Som helhet ett avslappnat och skönt album från Waterboys, med några få undantag som rapförsöket.

Bengt Berglind

Bruce Springsteen ”Western Stars” (Columbia/Sony)

Precis som flera andra av de åldrande digniteterna inom poulärmusiken som t.ex. Bob Dylan, Rod Stewart m.fl. har nu Bruce Springsteen på nya egna plattan ”Western Stars” också gjort en påtaglig resa tillbaka till den musiken han hörde på radion i barndomen/ungdomen och sådant som spelades hemma av modern.

Och det han framförallt lyfter fram är poporienterad country och elegant Californiapop i stil med Glen Campbells älskansvärda låtskatt och Jimmy Webbs utsökta låtskriveri. Med andra ord inte den 50-talsrock eller episka soul som man annars vanligtvis kanske tenderar att förknippa Springsteen med. Och allt materialet är egenskrivet

Det här är soft, drömskt och svävande somrigt, till en del en slags nattmusik, med en melankolisk bitterljuva känsla av svunna tider – lite som ett gammalt patinerat vykort från en fin minnesvärd resa för länge sedan. Eleganta stråkarrangemang parat med akustiska gitarrer. Genomgående strålande sånginsatser.

Det blir inga direkta hitbetonade låtar som sticker ut, men sammantaget bjuder Springsteen med ”Western Stars” ändå faktiskt på en av sina främsta lyssningar sedan storhetstiden på 1980-talet. Albumet har en magnifik förtjusande karaktär och passar alltså inte minst perfekt att spela nu under denna säsongen.

Henric Ahlgren

Môra-Per ”Hopp om liv” (Egen release)

På sitt sjunde album Hopp Om Liv fortsätter det Arvikabaserade bandet att mixa visa, folk och rockmusik med en varm värmländsk touch.

Det som bandet själv kallar ”Môra-Perdängor” och som är mer lyckade under livespelningar, blandas utmärkt med det lite mer lugna och eftertänksamma låtmaterialet där för mig texterna står i fokus.

Kärleken bad oss stanna, En bön för en far, Tystnaden och Stillheten och Tihola är några av albumets höjdpunkter där text och melodi är i en ren harmoni.

Vägen ut, Fin tid, Ett jävla år och Hopp om liv är låtar som i sommar  kommer att ha både allsångs- och sommarplågapotential på Möra-Pergiggen.

Hopp Om Liv är mer välproducerat än tidigare med hjälp av Johan Johansson. Gitarrer och trummor ligger längre fram i mixen. Stråkarna får nu spela andra fiolen. Om detta kan man tycka olika.

Fortfarande är vi tacksamma att bröderna Eriksson och bandet har sina rötter djupt i den lokalt färgade värmländska myllan och storskogen där vemod, melankoli och en lätt svartkantad humor får fritt spelrum. Så här kan de hålla på ett bra tag till. Kanske inte till man ”bär dom ut med fötter först ” men ett bra tag till.

Som ett sidoprojekt undrar man stilla hur det skulle låta om Möra-Per skulle ge sig på att tolka andra värmländska låtskrivare och poeter. Det finns en del att välja på. Som det är nu ger oss Möra-Per Hopp Om Liv – det är inte så dåligt !

Bengt Berglind

Bruce Hornsby ”Absolute Zero” (Thirty Tiger/Border)

Bruce Hornby slog igenom med en jättehiten Thats the way it is på åttiotalet. En låt med bländande pianospel och en melodi som klistrade sig fast och fortfarande kan dyka upp på till exempel den eminenta sportradion.

Bruce vandrade vidare med ytterligare några melodiösa radiohits tills han värvades till Greatful Dead där han spelade under ett stort antal år. Sedan dess har han utforskat både jazz och den amerikanska folkmusiken.

Absolute Zero är ett album där Hornsby tar ytterligare steg ut i ett musikaliskt outforskat landskap. Visserligen finns hans klassiska och jazziga pianobakgrund där som en garant, sången likaså.

Han använder Jack de Johnettes trumrytmer, skriver musik med Bon Iver och samverkar med kammarsextetten yMusics intrikata stråkarrangemang.

Absolute Zero är ett album som kräver att du lyssnar koncentrerat. Gör du det kommer du att finna en musiker som prövar och testar sina gränser. Gör du detta som lyssnare kommer det att ge dig ett rikare musikliv, Thats the way it is !

Bengt Berglind

Lykantropi ”Spirituosa” (Lightning Records/Sound Pollution)

Debutskivan hyllades och uppföljaren Spirituosa visar att värmlänningarnas musikskapande är fortsatt formtoppat.

Bandet har en kärlek till mörkret och däri ligger nyckeln till deras intressanta och smått originella tongångar med starka drag av folkmusik.

Mötet mellan mörker i form av en allmänt vemodig stämning och pigga tvärflöjtslingor samt texter med poetiska drag blommar ut i ett lekfullt sagoberättande. Som lyssnare känner jag mig välkommen in i Lykantropivärlden.

Synd bara att ljudbilden är lite för snäll istället för att som på debuten dra lite mer åt det ruffiga hållet.

De välarrangerade sångslingorna har rötterna i 1960- och 70-talet och är bandets största tillgång. Men när de sjunger på svenska blir jag mest förvirrad och undrar om Fleetwood Mac, Jethro Tull och Kent rökt på tillsammans i trollskogen.

Låtpärlan heter Seven Blue. Snygga melodislingor, snillrika tempoväxlingar och en klistrig refräng som fastnar direkt är en svårslagen kombination. Instrumentala Spirituosa är ett annat starkt kort och här går mina tankar – på ett svårförklarligt sätt – till Kiss och deras ”bortglömda” Love Theme From Kiss. Den finfina balladen Songbird är inte bara vacker; namnet är extra passande eftersom Spirituosa som helhet har vibbar av ovan nämnda Fleetwood Mac som bekant har en låt med samma namn.

Till en början var jag inte överdrivet imponerad av Spirituosa, det ska erkännas. Men efter upprepad lyssning har jag insett att det berodde på att jag är och var väldigt förtjust i den självbetitlade debuten.

Spirituosa är ett skickligt hantverk som nästan garanterat växer med antalet lyssningar och spisa den gärna i lugn och ro.

Magnus Bergström

Vargen ”Tänk inte efter – Bob Dylan på svenska” (Vargen/Border)

De borde ha gjort just det, tänkt efter. Men det är nog så att det är varje Dylantolkares våta dröm att översätta, penetrera och tolka Dylans texter till svenska.

Många har försökt, få har lyckats. Mikael Wiehe är väl den som har gått i land med det på ett godkänt sätt.

Musikkollektivet Vargen med bland andra Raine Johansson, Mia  Rosengren och Anna Vild har plockat några av de mer välkända låtarna och försett dem med svenska texter.

Den musikaliska inramningen är helt ok. Men det vokala är förpackad i svensk lagomhet. Det smakar ljummen svensk folkvisa och är alldeles för präktigt och respektfullt i mina öron.

Dylantolkningar för lågstadiet har ingenting vi behöver. Inte blev det någon biljett till Dylan i Karlstad i sommar heller.

Bengt Berglind

Ulf Lundell ”Tranorna kommer” (Parlophone/Warner)

Ulf Lundell (f.1949) är aktuell med romanen ”Vardagar 2” (fortsättningen på förra årets kritikerhyllade ”Vardagar”), konstutställning, kommande sommarturné samt nysläppta plattan ”Tranorna kommer”. Lundell har dock även tyvärr figurerat i tidningarna senaste tiden på grund av att han nu även har en framtida rättegång hängande över sig, efter det rattfylleri han trist nog begick i april. ”No rest for the wicked”, skulle kanske en engelsman torrt konstatera angående allt detta.

Men hur står det då till med nya albumet? Efter förra akustiska och minimalistiska plattan ”Skisser” (2018) kör nu Lundell delvis på i den Springsteenrockiga stilen igen. Ja, det låter stundtals väldigt mycket Springsteen i rocktagen. Jag tänker musikaliskt även en del på Lundells platta ”Club Zebra” (2002). Textmässigt kretsar det lite kring samma teman som på akustiska plattan och i senaste romanerna; vardagsbetraktelser, naturlyrik, reflektioner kring politik och utvecklingen i Sverige och världen samt existentiella kontemplationer i allmänhet. Den forne romantikern Lundell som satte kvinnan och kärleken som tydligt huvudtema i musiken är inte lika påtaglig längre. Vilket känns befriande och logiskt.

Är det bra det här då? Lundell är aldrig dålig och gör sin grej. Han har en egen röst och ett eget berättande. Influenserna musikaliskt och författarmässigt har hämtats mycket ifrån staterna, men tillsammans med de nordiska rötterna har Ulf Lundell i detta blivit just – Ulf Lundell. Personligen har jag haft en längre period där jag varit borta från Lundell, men har nu de senaste åren gjort nya upptäcker i dennes musik och skrivande samt åter börjat ta till mig det nyproducerade. Det finns med andra ord liv och kraft i Ulf Gerhard Lundells produktiva skapande. Mannen tillhör i grunden de mest betydande inom den svenska populärmusiken. Och som så framgångsrik kombinerad författare och musikartist, under hela sin verksamma karriär, är han verkligen ett världsunikum.

Henric Ahlgren

Jordan Rudess ”Wired for madness” (Mascot Label Group/Warner)

Inte för att Jordan (eller rättare sagt skivbolaget) behöver framhålla gästartisterna på en skiva av en artist som står stabilt på egna ben. Men det går förstås inte att blunda för att Marco Minnemann, James LaBrie, Vinnie Moore, Joe Bonamassa och John Petrucci är namn som får det att vattnas i mungiporna hos musikälskare med smak för extra allt.

Fusion, symfonisk rock, jazz, space rock, en gnutta Dream Theater och mitt i all instrumental bonanza läggs ytterligare ett lager; sång av Jordan Rudess! Och banne mig om inte karln har en riktigt behaglig ”pratsångröst” som lämpar sig väl för mellantempopartier. James LaBrie behöver dock inte vara orolig över att bli av med jobbet som sångare i Dream Theater till Jordan, den saken är klar.

Det är både modigt och smart att börja Wired for madness med titellåtens två delar, som klockar in på 11:49 respektive 22:40. Modigt på grund av låtlängderna och smart för att det gallrar agnarna från vetet vad gäller lyssnarskaran.

För övrigt är skivans bästa låt den längre delen av titellåten. Tänk Dream Theater, Liquid Tension Experiment och Devin Townsend på steroider! Den enskilt häftigaste lyssnarupplevelsen på hela skivan är dock det jazziga partiet strax före mitten av den kortare titellåten.

En sak löper som en röd tråd från första till sista sekunden; Jordans lekfullhet och att han uppenbarligen inte har brytt sig om begränsningar utan har låtit så många idéer som möjligt vara med och leka – ofta samtidigt.

Ibland går musiken helt över mitt huvud – de inblandade är ju trots allt ”musikprofessorer” – men betydligt oftare träffar musiken rakt i mitt hjärta och/eller hjärna.

På minuskontot hamnar att det emellanåt är lite väl mycket blippbloppande syntljud, som i Drop Twist och Perpetual Shine, och då kryper det i mig en aning… Som tur är så har ändå Jordans flinka fingrar förmågan att hålla lyssnarintresset uppe.

Wired for madness är så långt ifrån bakgrundsskval som det går att komma – enligt min mening det största av plus.

Magnus Bergström

Steve Earle & The Dukes ”Guy” (New West/Border)

När det egna skrivandet på de senare albumen har falnat använder Steve Earle samma grepp som för tio år sedan när han hyllade Townes Van Zandt. Nu är det Guy Clark som ska hyllas och det är absolut inget fel i det, för hans eminenta sånger behöver höras av fler om och om igen.

Desperados Waiting for a train, LA Freeway, Texas 1947 och She ain’t going nowhere är bara några av Guy Clarks små mästerverk.

Steve Earles band låter fantastiskt genom hela albumet. Låtvalet är inget att klaga på men den kära Steve har inte den uttrycksfulla röst han en gång hade.  Nu ska det sägas med en gång att jag är en stor vän av så kallade ickesångare som ibland rosslar till det mer än vanligt, typ Dylan för att bara nämna en i raden.

Steve Earle lyckas här inte helt att mumla ur skägget och att ge Guy Clarks låtar den rättvisa de förtjänar.

Därför rekommenderar jag samlingen This one’s for him – A tribute to Guy Clark från 2011.

Bengt Berglind