nyaskivor.se

Haddock ”Captain Wolfe’s Journey to the Center of the Sea” (Ozium Records)

Skivtiteln. Så mystisk att den skriker efter att granskas närmare.
Den rätta fuzziga gitarrtonen är på plats och riffen är många och oftast monotona, med enstaka melodislingor som bryter av. Rytmsektionen driver på enligt stonerregelboken, men kryddas också med ett och annat trumfill. Sången är av det starkare slaget och texterna överraskande intressanta. Glättighet lyser med sin frånvaro.
För de som inte är helt sålda på genren (läs ovana öron) är måhända allt riffande en bromskloss, då hela upplägget bygger på att det ska traskas på i samma fotspår om och om igen.
Givetvis är Haddock ett band att kolla upp för inbitna stonerfans, som inte lär ångra den dag de åker med på kaptenens riffstarka musikresa.
En låt som Henry the Regicide kan mäta sig med de flesta i genren och det smakfulla gitarrsolot i Danse Macabre pt.2 går bara inte att motstå.
Att det handlar om ännu en lovande ep från karlstadbandet råder det ingen som helst tvekan om. Det här kan bära långt.

Magnus Bergström

Robert Pehrsson’s Humbucker ”Long way to the light” (High Roller Records/Sound Pollution)

Korta och snärtiga rocklåtar. Träffsäkra fotstamparriff och svängiga gitarrsolon á la sjuttiotalets gitarrhjältar; tänk en inte lika hafsig variant av Ace Frehleys (ex-Kiss) bästa stunder.
Japp, det är alltså hård rock i nostalgisk tappning vi har att göra med. Ett proffsigt hantverk med störtskön fingertoppskänsla och stor kärlek till genren.
Något för alla som är svaga för Imperial State Electric, The Hellacopters melodiösare stunder, större delen av Kiss sjuttiotal och… Listan kan göras oändligt lång! Men det handlar verkligen inte om rena plagiat, nej då. Robert vet bättre. Han har helt enkelt, liksom på föregångaren, lånat lite här och där i sjuttiotalsmusikfloran och toppat med en rejäl portion av sig själv.
Skivans starkaste vapen är nämligen sexsträngsmästaren själv; Robert spelar med en sådan glöd att varenda soloton känns i kroppen.
Sånginsatserna är klart bra och passar alldeles utmärkt för ändamålet. Men emellanåt kan jag ändå inte låta bli att tänka på hur fantastiskt slutresultatet antagligen hade varit med Paul Stanleys röst (innan den tog slut).
Trumspelet är som en rockigare variant av Peter Criss (ex-Kiss) men av basen hörs ärligt talat inte så mycket.
Bästa låten är utan tvekan smått Thin Lizzy-doftande Distant bound, som fastnar som det effektivaste av klister.
En petig granskning under den största av luppar resulterar i ett litet minus; att inte alla låtar har en refräng som fastnar.
30 minuters musik är ibland allt som behövs. Long way to the light ger mersmak – och träningsvärk i vaderna efter allt fotstampande.

Magnus Bergström

Suicidal Tendencies ”World Gone Mad” (Suicidal Rec/Border)

Av texterna att döma har skatemetalveteranen Mike Muir (sång) lika mycket att säga som alltid. Om allt i vår herres hage. Stort som smått. Hela tiden på sitt patenterat personliga sätt och ofta med glimten (?) i ögat.
Trumliret svänger mer än vanligt. Inte så konstigt med Dave Lombardo (ex-Slayer med flera) på pallen. Han behärskar ju till och med konsten att skaka liv i låtar som egentligen inte är bra.
Ett aningens festare gitarrljud hade inte skadat. Tänk något i stil med vad Andy Sneap rattar in åt Testament med flera.
Låtmässigt finns enstaka blinkningar till de allra första åren, men mest handlar det om en mix av Lights Camera Revolution och The Art Of Rebellion.
De vassaste spåren på dessa är dock inget på World Gone Mad i närheten av. Ibland bränner det ändå till och då via plattan-i-mattan-stänkaren The New Degeneration, innehållsrika Living For Life och gitarrsolofyllda Happy Never After.
Allra bäst är Still Dying To Live som med sina mastiga 7:38 i speltid måhända inte är något för svenssonhårdrockaren. De som orkar med metal som kräver lite mer kan hugga in på en halvepisk godbit. Till en början och en bra bit in lugn och nästan sövande innan den eskalerar och tar rejäl fart för att till sist avslutas i samma lugna stil som den började. Intressant och bra.
Däremot är inledande Clap Like Ozzy (stilpoäng för knäpp låttitel) bara enerverande, med alldeles för mycket aggressivitet som helt enkelt svämmar över och blir smått enerverande. Likaså är den ganska intetsägande och småtjatiga titellåten ett sänke även om den delvis räddas av refrängen.
Utan tvekan är det ändå så att World Gone Mad är ett säkert köp för vänner av skatemetal som (oftast) nobbar raka vägar.

Magnus Bergström

Testament ”Brotherhood of the snake” (Nuclear Blast)

   Release: 28 oktober

Tyckte du om Demonic och The Gathering? Grattis! Brotherhood of the snake är som ett melodiösare syskon till dessa.
Tyckte du om The formation of damnation och Dark roots of earth? Inte lika mycket grattis.

Gitarristen Eric Peterson har stått för musiken och sångaren Chuck Billy för texterna (mer om dessa nedan). Resultatet är aggressivt biffig thrash med en mix av growl, rensång och en del däremellan.
Övriga bandmedlemmar tillfrågades om låtskrivardeltagande, men var enligt uppgift inte intresserade. Synd för det hade garanterat bidragit till större variation. Nästa gång kanske…

Men varför inte gå rakt på sak, en låt i taget:

Brotherhood of the snake
Snabb men lite småtrist, men ungefär halvvägs händer någnting. Först ett blixtrande gitarrsolo följt av flera tempoväxlingar och fortsatt intressant gitarrspel. Synd bara att det inte finns någon riktig refräng att skråla med i.

The pale king
Också snabb, nästan hela tiden. Som låt betraktad kommer den och går, utan några bestående minnen.

Stronghold
Först här i låt tre kommer det en rejäl refräng – något som alltid varit Testaments styrka – och då är det en rackabajsare till sådan. Gitarrsolospelet är dessutom skivans vassaste. Övriga låtdelar är bra men inte mer.

Seven seals
En ganska långt låt för att vara Testament; cirka fem och en halv minut). I huvudsak åt det tyngre hållet och ganska variationsrik. Bäst hittills!

Born in a rut
Gungar på men trots en medryckande grundmelodi vill det sig inte riktigt och den fastnar inte.

Centuries of suffering
Åter till ”fullt-ös-läge” i stil med inledningslåten. Med en väsentlig skillnad; den här är bättre och jag hade utan tvekan bytt plats på dessa alla dagar i veckan. Men smaken är som baken…

Neptune’s spear
Först som sjunde låt återfinns den klart bästa låten, vars vassaste vapen är de finfina tvillinggitarrmelodislingorna som är maffiga värre. Vill höra den om och om igen och förhoppningsvis finns den med i det kommande livesetet.

Black Jack
Följer den nu inslagna låtvägen med hög standard och vi har hux flux tre mycket bra låtar på raken. Rensång och bra refräng på pluskontot.

Canna business
Lika ösig som titellåten och Centuries of Suffering och placerar sig kvalitetsmässigt mellan dem. Alltså en bra låt men utan det lilla extra.

The number game
”Maskintrumslagaren” Gene Hoglans stora stund i rampljuset kommer i en låt med svårslaget driv och en hel del melodi (inte minst vad gäller just trumspelet). Det tunga partiet ungefär halvvägs är en ren njutning att lyssna på. En finfin avslutning!

Textmässigt är det väck med det personliga och in med fantasy. Mycket fantasy. Hemligt broderskap. Drakliknande aliens. Ja du hajar… Normalt är det attribut som passar bra in i hårdrockens värld. Med tanke på textinnehållet på de andra skivorna efter återföreningen, som handlar om människor av kött och blod och deras känslor, så är jag lite smått besviken. Det är heller ingen hemlighet att Chuck är en stor anhängare av cannabis och rätten att få röka på i medicinskt syfte, men att döpa en låt till Canna business (fyndig titel ska sägas) är bara för mycket.

Produktionen är signerad Juan Urteaga och ljudet är rattat av Andy Sneap. Med andra ord är resultatet givet; kliniskt rent och rejält med kött på benen.

Sologitarristen Alex Skolnick utmärker sig med en varm och skön ton och hans solon har mer känsla än vad som är standard inom thrash metal. Han framstår som en mycket viktig kugge i maskineriet och bör få ta ännu mer plats.

Apropå bandmedlemmarnas olika insatser funderar jag på om det inte vore en god idé att låta Chuck Billy dra ner på den aggressiva sången på nästa skiva. Som det är nu är det svårt att skaka av sig känslan av att den brutalare sångstilen allt som oftast används för att det ska låta hårt. Äkthetskänslan är inte alltid hundraprocentig om jag säger så.
Sångstilen bidrar dessutom starkt till att öronen känns manglade efter många genomlyssningar. Och inte rakt igenom på ett positivt sätt. Tyvärr.

Vi har nog att göra med en tillvänjningsskiva; alltså en skiva som växer ju mer man lyssnar på den. Det faktum att plattan blir bättre från mitten och framåt är en intressant detalj. Betygstrean kan vara i snålaste laget, men det får helt enkelt framtiden utvisa. Jag har gärna fel i just det här fallet.

Magnus Bergström

Opeth ”Sorceress” (Nuclear Blast/Sony)

Magister Åkerfeldt med manskap visar med Sorceress vad som är grundbulten i all modern hård rock. Sväng.
För de som tvivlar på att det går att förena gammalt och nytt i musikvärlden, så är det bara att rekommendera den tredje given från ”nya” Opeth. Här återfinns organiskt sjuttiotalsretro i symbios med ett uppdaterat knivskarp ljudbild.
Ingen vän av elgitarrbaserad musik kan missa att lyssnaren får ta del av rockhistoria, serverad i en svängig blandning mellan det stillsamma och det hårt rockande. Hela tiden med undersköna melodier i fokus.
Deep Purple, Blue Öyster Cult, Pink Floyd, Cream, Gentle Giant, Rainbow, Led Zeppelin och de tidiga upplagorna av Genesis, Scorpions och Whitesnake. Det är bara att kasta pil i valfri (hård)rockälskares skivsamling, för att få ett hum om en bråkdel av de oräkneliga influenserna som numera huserar fritt i Opeths musikskapande.
Akustiska Persephone inleder i stillsam stil och förför öronen på ett smått listigt sätt, innan mysrockiga titellåten Sorceress (som saknar refräng!) ser till att festen kan börja på riktigt. Sedan rullar den angenäma musikresan på, fram till den smakfulla avslutningen med smått sköra Persephone (Slight return), som knyter ihop säcken på bästa sätt.
Det är svårt att välja, men de bästa låtarna är titellåten, The wilde flowers, The seventh sojourn och Era.
Sorceress är en ren njutning; speciellt för de som är vänligt inställda till progvärldens snirkliga värld. Men var lugn om du är en metallskalle; lite ettrigare riff dyker upp här och där – utan tvivel finns det en hel del hårdrock kvar i Åkerfeldtorkestern.
Det är med glädje jag konstaterar att Opeth efter några lovande men inte klockrena försök med Heritage och Pale communion, nu har vuxit i progrockkostymen. Fullt ut.
Men det är få skivor som är fullkomliga. För egen del undrar jag vart refrängerna tagit vägen? Jag hittar tyvärr nämligen inte mycket att sjunga med i. Å andra sidan är det här musik som bara kommer att fortsätta att växa, så det är antagligen ett minus som raderas bort med tiden.
Till sist kan jag inte släppa tanken på att Sorceress skulle passa utmärkt som Tim Burton-filmmusik; i ett sagoäventyr för vuxna som utspelar sig i en magisk trollskog med flummiga individer.

Magnus Bergström

Sodom ”Decision day” (Steamhammer/Border)

De tyska thrashveteranerna (bildades i Gelsenkirchen 1982) är tillbaka, tre år efter förra given Epitome of torture. Denna gång har sångaren/basisten Tom Angelripper och hans två bandkamrater knåpat ihop elva nya låtar.
För egen del hade jag blivit alldeles lagom mätt av de åtta som håller måttet:
In retribution. Snacka om en programförklaring redan i öppningslåten; snabb och medryckande och ett lite lagom punksmutsigt ljud. Det sköna drivet gör att det inte går att låta bli att stampa takten och nicka gillande (en gubbig variant av headbanging).
Rolling thunder. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Sodom är ett band som spelar progressiv thrash. Haha, tossigt värre va? För det gör de väl inte… Eller? Hmmm… Jo ta mig tusan! Tuff attityd, fina melodier och smakfulla tempoväxlingar i symbios. Läckert!
Decision day. De tunga partierna sitter smiskar öronen klockrent och hänger kvar i skallen en lång stund efteråt. Ja det här hade faktiskt kunnat bli en ny personlig favorit – om det inte vore för de flitigt förekommande standardsnabba partierna som bara är okej. Synd på så rara ärtor…
Caligula. Ös. Tyngd. Allsångsrefräng. Europathrash blir inte (mycket) bättre än så här. En riktig höjdare!
Who is God? I grund och botten en småtrist historia, som räddas och det rejält av en refräng som inte ligger långt efter starka Caligulas dito.
Strange lost world. Caligulas tvilling men med mer klädsamt desperat sång av Tom och en svagare refräng.
Blood lions. Det thrashas på bra och även här återfinns en sjung-med-refräng som tagen ur läroboken.
Refused to die. Efter några svagare kort på slutet stängs butiken som tur är på ett vettigt sätt. Alltså med en låt som skriker Sodom – på rätt sätt.
Sett till att det släppts/släpps nya skivor från många av thrashens stora, är 2016 ett starkt år. Sodom står sig väl i konkurrensen men har ändå en bit till pallplats. Med det sagt har jag inte känt mig så peppad på en Sodomskiva sedan Agent Orange (1989) och Better off dead (1990).

Magnus Bergström

In Flames ”Sounds from the heart of Gothenburg” (Nuclear Blast/Sony)

Kompetensutveckling. För en vanlig knegare anses det vara rätt och riktigt. För artister är läget oftast ett helt annat. En stor del av fanskaran förväntar sig och kräver ett oförändrat sound. In Flames är ett band som gör det jobbigt för de icke förändringsbenägna.
Den här liveskivan spelades in i Scandinavium i Göteborg 2014 och den väloljade livemaskinen bjöd i sedvanlig stil på en mäktig konsertupplevelse.
20 låtar stod på programmet varav drygt hälften från de två senaste skivorna. Den tidiga death metal-stänkaren Resin får göra senare rock- och popinspirerade låtar som till exempel Paralyzed och Through oblivion sällskap. Ett intressant grepp.
Absolut bäst är magiska The chosen pessimist. Efter en mycket lugn inledning ökar den tempo allt eftersom och antar formen av en livebest som hugger tag i lyssnaren och inte släpper taget.
Det är högst troligt extra njutbart att ta del av Sounds from the heart of Gothenburg för de som, liksom undertecknad, var på plats denna magiska kväll i de goa In Flames-gubbarnas hemstad.

Magnus Bergström

Fotnot: Sounds from the heart of Gothenburg finns förutom på cd och vinyl också på blu-ray och dvd.

Dirkschneider ”LIVE – Back to the Roots” (AFM/Sound Pollution)

Köp, lyssna och njuuuuut.

Jag menar; kolla bara in den här låtlistan:

Starlight
Living For Tonite
Flash Rockin’ Man
London Leatherboys
Midnight Mover
Breaker
Head Over Heels
Neon Nights
Princess Of The Dawn
Winterdreams
Restless And Wild
Son Of A Bitch
Up To The Limit
Wrong Is Right
Midnight Highway
Screaming For A Love Bite
Monsterman
TV War
Losers And Winners
Metal Heart
I’m A Rebel
Fast As A Shark
Balls To The Wall
Burning

Kolla in låtlistan en gång till.

Köp, lyssna och njuuuuut.

Magnus Bergström

Fotnot: Ett halvt poängavdrag utdelas på grund av att herr Dirkschneiders röst inte är lika ”bra” som i fornstora dagar (vilket i och för sig är fullt förståeligt).

Imperial State Electric ”All through the night” (Psychout Records)

Cheap Trick, Kiss (Paul Stanley i synnerhet), Tom Petty och The Ramones. Se där; några klassiska artistnamn med den unika förmågan att få något att låta enkelt även om det inte alltid är det. Låtsnickrande av högsta klass kallas det.
Nicke Andersson (The Hellacopters, Entombed) kan konsten att få till just detta. Samtidigt är han inte rädd för att piffa till rockens grundrecept med till exempel stråkar (titelspåret) och en countryduett (Break it down tillsammans med Linn Segolson).
Kombinationen av ovanstående och en välljudande produktion resulterar i att All through the night låter retro och fräsch på en och samma gång.
Låtar som sitter lika stilsäkert som Nickes keps är titellåten, Get off the boo hoo train, Remove your doubt och framför allt Over and over again med vers/refräng som fastnar direkt och vägrar att släppa taget.
Och så rösten. Nicke har gått ifrån opolerad till tonsäkerheten själv kombinerat med personlighet och en skön tajming.
Tio låtar och allt är över efter 32 minuter och trettio sekunder. Ibland är underbart kort. Risken för paltkoma är obefintlig.
Rock and roll är inte död. Långt därifrån.

Magnus Bergström

Tesla ”Mechanical Resonance – Live!” (Frontiers)

En skön konsertkänsla. Det är ju liksom prio ett på listan över vad man kan begära av en liveplatta. Det känns verkligen som att Jeff Keith sjunger direkt till mig och alla andra i den fiktiva publiken.
Som vanligt är Jeffs röst hes och ansträngd; med ålderns rätt bara lite värre än vanligt. De som redan är Tesla-fans tycker förstås att allt är som det ska på den fronten, medan de som tidigare inte fastnat för bandet inte lär göra det nu heller. Hur som helst är det passande att sången får ta ungefär samma plats som instrumenten i ljudbilden, och inte är ”längst fram” som ofta är fallet på både på konsert- och studioskivor.
Annars är det gitarrspelet som är det klart bästa. Snacka om läckert! Veteranerna låter unga och hungriga när fingrarna får tala och det utmärkta samspelet höjer i stort sett alla låtar ett snäpp.
Bästa låtarna är nu liksom 1986: Cumin’ Atcha Live, Ez Come Ez Go och Gettin’ Better.
Nya studiolåten Save That Goodness (skriven av Phil Collen i Def Leppard) som avslutar plattan då? Jovars, den är ganska vettig och förväntningarna på en kommande studioskiva kan därmed skruvas upp en aning.
Halvklassikern Mechanical Resonance (1986) har härmed fått lite småpisk av sitt yngre livesyskon.

Magnus Bergström