nyaskivor.se

Lucy ”Pre-apocalyptic State” (self released)

Kristinehamnsbandet Lucy är återuppståndet och liksom tidigare tillhör showen huvudlåtskrivaren och sologitarristen Johan Jansson (Värmlands svar på Yngwie Malmsteen). Med ett undantag; sångerskan Katarina Frostfall konkurrerar rejält om uppmärksamheten med förmågan att låta både som en ljuv siren och en ilsken tiger.
De som kan sin Lucy kommer att förvånas en aning över att det inte riktigt låter som tidigare. Visst har Jansson kvar sin solostil (tur det för han kan det där med att lira gitarr) men annars är det lite modernare och tuffare melodiös hårdrock än tidigare, varav mycket kan tillskrivas tigerrösten.
Av de fyra låtarna är Nacht und Nebel (Frostfalls bästa insats) och 1986 (intrumental som skrevs just 1986) de starkaste korten. Förstnämnda har vinnarkombinationen stark vers och stark refräng och sistnämnda störtsköna gitarrkonster.
Det är ändå svårt att bedöma helheten hos ett band utifrån endast fyra låtar, varav en instrumental, så jag nöjer mig med att konstatera att Pre-apocalyptic State låter bra. Men jag har svårt att känna av en röd tråd, vilket jag gissar kan förändras till det bättre när det blir dags för en fullängdare.
Stilpoäng delas ut till omslaget som är ett skolexempel på att det enkla ofta är det bästa. En dödskalle, en bandbild och en lite modernare variant av den klassiska Lucy-logotypen. Allt med en sjysst jordnära färg som genomgående tema.

Magnus Bergström

Kreator ”Gods of Violence” (Nuclear Blast)

Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva storheten med de tyska veteranernas 14:e studioskiva. Men jag provar…
Gods of Violence är en naturlig fortsättning på Phantom Antichrist (2012) och samtidigt en ljuvlig mix av hur de lät på Coma of Souls (1990), Violent Retribution (2001) och en gnutta Extreme Aggression (1989).
Här finns allt det gottigaste med klassisk och modern thrash metal á la Europa. Melodi. Tyngd. Ös. Allsångsrefränger.
Jens Bogren (Fascination Street Studios) har fått gubbarna att blomma ut och våga ta de där så viktiga stegen utanför bekvämlighetszonen. Samtidigt med rötterna förankrade i sin historia.
Resultatet? Det flörtas mer och mer med melodier utan att det blir för smörigt, utom för de allra ”hårdaste” fansen, och produktionen är luftig utan att vara tunn.
Kanonlåtar som World War Now, Satan Is Real, Totalitarian Terror, Hail to the Hordes och framför allt titelspåret (alla tiders thrashlåt?) är fem mycket starka argument för att omedelbums införskaffa denna fullpoängare.
Resterande sex låtar är inte långt efter i kvalitet och utfyllnad lyser glädjande nog med sin frånvaro.
51 minuter och 43 sekunder Kreator blir inte bättre än så här.
Mina damer och herrar, jag tror bestämt att vi har att göra med Essen-bandets allra bästa skiva. Någonsin. Inte illa pinkat efter 35 år i hårdrockens tjänst.
Gods of Violence visar vart skåpet ska stå och utgör från och med nu genremallen.
I salute you, Kreator.

Magnus Bergström

Krokus ”Big Rocks” (Century Media/Sony)

När man på 80-talet var på jakt efter hårdrockskivor var schweiziska Krokus ett band man ofta hittade i reabackarna och en typ av grupp som jag personligen sorterade in i c-laget och i stort nonchalerande. Detta trots att de hade framgångar i USA och började ta viss plats på den internationella scenen. Bandnamnet i sig kändes väl lite malplacé, vilket inte gjorde saken bättre. Med åren har jag dock fått upp öronen mer och mer för den är gruppens sound och musik och tycker nuförtiden att det är ett ganska trevlig band som förtjänar mer credit. Krokus påminner i sina bästa stunder om AC/DC när det gäller riffig råhet och rock’n’roll-driv, om än ytterst klichéartat. Jag tycker faktiskt idag att det är roligare att lyssna på Krokus 80-talsplattor än skivor av många andra band som jag gillade när det begav sig. Krokus har, för mig privat, helt enkelt blivit lite av en kultgrupp.

Nu har Krokus släppt en ny platta – ”Big Rocks” – med covers på classic rock-låtar av storheter som Queen, The Who, Black Sabbath m.fl. (samt en egen nyskriven bra originallåt – den rejält AC/DC-aktiga ”Back Seat Rock’n Roll”). Covers är inget nytt för Krokus, de hade på 80-talet mindre hits med t.ex. Sweets ”Ballroom Blitz” och The Guess Whos ”American Woman”. Upplägget med nya skivan ter sig på pappret inte jättespännande och versionerna på låtarna ligger rätt nära originalen. Men Krokus levererar det hela med en fint krispig torr ljudbild, raspig charm och påtaglig kärlek till låtarna och upphovsmännen – som gör att det fungerar ganska bra och är helt klart värt att kolla upp för älskare av tidlös rock.

Henric Ahlgren

Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)

Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.

Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.

Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.

För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.

Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.

Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.

Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.

Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.

Thomas Claesson

Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.

John Garcia ”The Coyote Who Spoke In Tongues” (Napalm/Border)

Kyuss, Slo-Burn, Unida, Hermano och Vista Chino. Det är sannerligen inte några lättviktarnamn som John Garcia har på meritlistan. Nej, det handlar om stonertunga namn i mästarklass.
När det nu efter fyra års väntan är dags för soloskiva nummer två välkomnas lyssnarna till hans andra musiksida – den lugna och eftertänksamma.
Med helakustiskt gitarrspel och den säregna rösten i fokus är känslan av avslappnad gemenskap kring en lägereld i den mörka öknen påtaglig.
Arrangemangen är enkla och inspelningen andas naken ärlighet på ett sätt som inte är vanligt i dagens musikklimat. Ljudbilden är föredömligt avskalad och det låter onekligen som att allting är inspelat live rakt upp och ner, utan i efterhand pålagt lullull.
Nyskrivna låtar blandas med till exempel fyra dito från Kyuss diskografi. Bland sistnämnda återfinns det stora utropstecknet Gardenia, som inte bara kan mäta sig med utan till och med är bättre än originalet.
Ett tydligt minus finns dessvärre och det är att låtmaterialet, i akustisk skrud, emellanåt är lite väl snarlikt för sitt eget bästa.
Och så är det det där med rösten. John har en mycket personlig röst, med en knarrande sångstil, som sticker ut i en värld överfull av perfekta-rösten-karbonkopior. Men det är ändå så att i längden blir den då och då lite jobbig att lyssna till. Att jag tycker att skivan bränner till allra mest i avslutande Give me 250 ml säger en hel del; den är helakustisk.
Men varför så lågt mixade gitarrer? Inget genidrag direkt.
The Coyote Who Spoke In Tongues är en meditativt stillsam skiva att avnjuta när ett lugn i vardagen är ett måste.

Magnus Bergström

Grave Digger ”Healed By Metal” (Napalm/Border)

Till synes kompromisslöst och utan besvär fortsätter Grave Digger med sina rituella utgrävningar. Knappast något har förändrats sedan första spadtaget togs i skydd av mörkret år 1984. I baksuget efter de stora power metal-hjältarna fortskrider verksamheten helt enligt gammalt tyskt hederligt manér.

Den långlivade karriären bidrar inte heller här till några överraskningar, men det är å andra sidan ingenting som krävs. Innovation vore ödesdigert i sådana här sammanhang. Albumet klockar in på 37 minuter fördelat på tio ljudstötar på i runda slängar 3 minuter var. Orkar man det så är halva slaget vunnet.

Vokalisten och tillika grundaren Chris Boltentahl låter lika raspig och knäpp som han alltid gjort.
Att han i lönndom fäktar med sitt kors i varierande riktningar står höljt bortom allt tvivel och man kan inte annat än att småle, åtminstone bitvis. Den humoristiska aspekten kan inte förbigås fastän det sjungs om ond bråd död i parti och minut.

Det finns även stunder då en gryende fasa övergår i något man kan kalla välmående. När Axel ’Ironfinger’ Ritt kröker sina fingrar runt gitarrhalsen på ’Laughing With The Dead’ och ’Kill Ritual’ är definitivt sådana tillfällen.

Även om många, inte minst jag själv, har blivit frälsta av metal så bidrar inte titellåten till den omständigheten. Lyriken är lite väl banal för att göra den goda saken rättvis. Helheten däremot, som visserligen inte kan tas seriöst, ger ändå en stunds välförtjänt avkoppling och en gång för alla så betyder ju ord ingenting utan handling och hårt arbete med blåsor i händerna är det som räknas.

Thomas Claesson

Metallica-recension 2:

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Chugga, chugga! Trash, trash! Metallica! Jag började lyssna på hårdrock på allvar i samma veva som albumet ”Kill ’em all” (1983) kom ut och har haft nöjet att växa upp nästan från början med ett band som med tiden väl blivit lika genredefinierande och inflytelserikt inom rockmusiken som äldre giganter som t.ex. Black Sabbath eller Led Zeppelin. Jag tror att en av storheterna med Metallica är att de är ett både amerikanskt och europeiskt band – såväl när det gäller influenser som medlemsmässigt. Vad hade Metallica varit utan danska Lars Ulrichs blandade perspektiv? Inte lika dynamiskt, tänker jag. Det är delvis därför Metallica är THE BIG (och de mest universella) bland de s.k. ”The Big Four” – trashmetallens fyra största och mest betydande amerikanska band.

Efter mainstream-genombrottet med det obetitlade s.k. ”The Black Album” (1991) har inte Metallica levererat någon mer skiva som gjort avtryck med samma tyngd och stilbildande popularitet som plattorna fram till nämnda kommersiellt framgångsrika klimax. De har senare framförallt hållit ställningarna på konsertscenerna samt bl.a. också släppt en, av kulturetablissemanget hajpad och lite överskattad, dokumentärfilm om bandets uppgörelser och medlemskonfrontationer under ett slags psykoterapigruppsessioner – ”Some Kind Of Monster” (2004). Nu i somras pratade Lars Ulrich i P1:s radioprogram ”Sommar” och nämnde faktiskt smått distanslöst U2 som en av sina största musikaliska inspirationskällor och förebilder – allt framhållande av The New Wave of British Heavy Metal till trots – vilket kändes rätt avslöjande. För ska vi vara ärliga var det efter att Metallica fullt ut började efterapa U2:s (och Depeche Modes) Anton Corbijn-styling som Metallica på 1990-talet tappade något vitalt och började bli ganska trista på skiva.

Och alla fansen och puristerna har sedan dess gått och väntat på att Metallica skall komma med något nytt i dignitet med de älskade och omhuldade klassiska albumen från den gamla goda tiden. Så frågan är – har de gjort det nu då? Har de!? Här krävs det kanske något slags närmast kvasi-zenbuddistisk yoda-aktigt svar: Njapp. Eh? Det låter på nya plattan som de tagit avstamp i ”Death Magnetic” (2008) men adderat vissa stil- och känsloelement från förslagsvis ”… And Justice for All” (1988) och ”Master of Puppets” (1986), vilket lyfter det hela några snäpp. Och som gör att det här i alla fall blir det livfullaste och mest lyssningsvärda Metallica gjort sedan ”The Black Album” eller tidigare. ”Hardwired…To Self-Destruct” är det tionde studioalbumet. En ny lätt omstajlad logga pryder omslaget, refererad till som ”The Glitch Logo”. Skivan är släppt som ett dubbelalbum med 12 nya originallåtar, 6 på vardera skiva. Spellängden är mastiga 77 minuter. Överhuvudtaget låter det hela både gammalt och nytt, till största delen på ett positivt sätt. Det finns också ambitiöst nog musikvideos inspelade till ett tiotal av låtarna, bl.a. en regisserad av Jonas Åkerlund. Heavy Christmas!

Lyssna på: ”Moth Into Flame”, ”Now That We’re Dead”.

Henric Ahlgren

Metallica-recension 1:

Metallica ”Hardwired…To Self-Destruct” (Blackened/Universal)

Förväntningarna på ett nytt Metallica album är alltid skyhöga och resultatet är i högsta grad oförutsägbart. Med ett band som arbetar efter sitt eget sinne och inte bryr sig om influenser utifrån kan vad som helst hända. De senaste 25 åren har också kantats av besvikelser. Efter att ha hållit ett djupt andetag under de 77 minuterna som dubbel-CD:n varar känns det därför befriande att släppa ut den heta ångan och känna en tillfredställelse som vida överstiger alla förutfattade meningar.

Och såsom en elak maskin startar följdriktigt ’Hardwired’ upp den optimala stenkrossen och den som aldrig har upplevt thrash metal får i detta ögonblick ett starkt minne för livet. Så fullmatad med riff och oanständigheter som det bara anstår ett band av den här digniteten. Refrängen kan sägas vara en sanning med modifikation eller vad sägs om ’we’re so fucked, shit out of luck, hardwired to self destruct’.

Förutom ett par sofistikerade undantag genomsyras albumet av tyngd till fördel från farten som är nerväxlad så långt som det över huvud taget är möjligt i sådana här sammanhang. Således pulserar den gamla heavy metal ådran häftigt i takt med ’Now That We’re Dead’. En ren och skär njutning där alla positiva kvaliteter hos Metallica förenas till fulländning. Häng upp den låten på väggen och rama in den.

Här finns underhållning för alla och envar. Vill man höra hur sångaren Hetfield förvandlas till en varulv under fullmånens sken är ’Am I Savage?’ rätt alternativ. Vill man höra åskan mullra får man följa Trujillos basgångar i ’ManUNkind’ tills blixt och dunder tar överhanden i ett inferno av metal. Jag tror bestämt att underarmshåren reser sig av upphetsning.

Med ålderns rätt har Metallica fått en större mognad och disciplin. Albumet är snävare, mindre frenetiskt och mer lättillgängligt än dess omedelbara föregångare. Att låtarna klockar in på 7 minuter i snitt är bara positivt då variationerna är närmast oändliga. Dessutom far gitarristen Hammet runt som en tempelriddare på samtliga spår och skyddar de heliga statuterna med stöd av niosvansade riff och tvehövdade solon. Det känns tryggt.

Metallica har en förmåga att även tilltala lyssnare som normalt uppfattar den här typen av musik som öronbedövande oväsen. Det är ett tydligt tecken på bandets storhet. ’Halo On Fire’ kan mycket väl vara ett sådant spår som med sin episka inlindning alternerarande mellan rakryggad rock och intensiv metal gör att allmänheten får en hel del att fundera på.

Till sist får Ulrich bekänna färg bakom trumsetet och i ’Spit Out The Bone’ en gång för alla bevisa att han är gjord av dansk dynamit ifall ingen händelsevis hade noterat det tidigare. Sällan eller aldrig har en sådan salva avlossas. Var det någon som hade väntat på en avslutande ballad? Hoppas inte det, för den finns inte ens på kartan.

Varför hymla med en halvpoäng hit och dit, en observation här och där när det efter 35 års nötande inte går att komma högre upp på stegen. Den här skivan forcerar allt ovidkommande i dess väg. Det här är Metallica. De gör som de vill och de gör det förbaskat bra.

Thomas Claesson

In Flames ”Battles” (Nuclear Blast/Sony)

    Release: 11 november

Det bästa först. The End. Låten med refrängernas refräng. Fastnar direkt och vägrar att släppa taget. Höjer på egen hand betyget ett helt steg.

Svärtan och ångesten som präglade föregångaren Siren Charms (2014) är inte helt borta, men nästan. Den här gången är det istället gladare tongångar som gäller; resultatet av ett mer avslappnat arbetssätt i soliga Los Angeles.
De mörkare spår som ändå fortfarande finns kvar i låtarna beror främst på sångaren Anders Fridén. Han har ett svåröverträffat ångestdrypande vemod i stämbanden som, när det vrids på för full kraft, ibland tar sig uttryck i ilska och ibland i sorgsenhet. Engagemang är ledordet för hans insats på Battles.

Låtmässigt är innehållet både högt och halvlågt.
The End har en brygga och refräng som fastnar på ett sätt som skulle göra självaste Max Martin stolt. Efter drygt halva låten dras tempot ner till stillsamt gitarrplock, Anders röst och körsång, vilket följs av ett kort och vasst gitarrsolo innan den där refrängen stänger butiken. Klart bästa låten!
The Truth börjar med något som liknar en barnkör (!). Anders rensång, som bara blir bättre och bättre med åren, blandas med hans råare stil och resultatet är ljuv musik. Versmelodin är skivans bästa och refrängen är inte dum den heller. Det här är ett lysande exempel på att veteraner kan inspireras av ungtuppar (jag tänker i första hand på BMTH) och inte alltid tvärtom.
Through My Eyes är en innehållsrik stänkare som visar upp ett låtsnickeri av yppersta klass.
In My Room har ett läckert gitarrspel rakt igenom, med solot i slutet som absolut höjdpunkt. Luftgitarrvarning utfärdas.
Wallflower är både tung och spröd, vilket kan låta motsägelsefullt men här gifter det sig på bästa sätt. Gåshudsframkallande!
Till kategorin halvlågt räknas Like Sand som trots (ännu en) finfin refräng är väl tjatig för sitt eget bästa och i mångt och mycket låter liksom väl mycket standard-In Flames. Sistnämnda stämmer också in på Here Until Forever.

Att genrebestämma In Flames musik blir svårare för varje skiva. Vad sägs om att vi för enkelhetens skull kallar det modern hårdrock? Utan några som helst mer eller mindre högtravande omskrivningar. Ja så får det bli!

Det sämsta sist. Gitarrljudet känns väl kliniskt knastertorrt; lite mer kött på benen hade inte skadat. På samma tema följer också den ofta förekommande In Flames-frågan; vart är basen…?

Magnus Bergström

Dee Snider ”We Are The Ones” (Ear/Playground)

Twisted Sisters ”Stay Hungry” från 1984 är en av de skivor som jag spelat mest. Oj, vad man älskade den plattan. Och oj, vad besviken man blev att bandet aldrig senare kom med något som kunde mäta sig med den, utan allt bara rann ut i sanden med de sista skivorna.

Men bandet har ju funnits kvar i mångas hjärtan och haft en kultrevival på konsertscenerna på senare år, innan slutlig nedläggning. Twisted Sister – denna oäkting till barn som blev till i en mörk gränd en mystisk natt i ett oheligt möte mellan New York Dolls och Kiss.

Det starkaste vapnet hos Twisted Sister var onekligen Dee Snider. Få sångare i band har en sådan pondus, energisk utstrålning och pregnant kraftfull röst som denne. Jag kan tycka att det vore på tiden att fastslå honom, en gång för alla, som en av de absolut starkaste och mest karakteristiska frontmännen i rockhistorien. Dock kanske inte en av de mest subtila och originellaste.

Dee Sniders tredje soloskiva ”We Are the Ones” är inte lika rolig att orda om. Produktionen är modern och drar – både sångmässigt och ljudmässigt – åt sleaze metal-hållet och låter här och var inte helt olik t.ex Hardcore Superstar. I låtsamlingen ingår bland annat två helt poänglösa covers. En cover på Nine Inch Nails ”Head Like A Hole” – samt en låt där Snider gör en cover på sig själv: ”We’re Not Gonna Take It” i balladform till ackompanjemang av en flygel. Suck.

Så mycket mer spännande än så blir det inte. Vilket är synd. För Sniders sång funkar forfarande bra. Behövs bara bättre och intressantare låtar.

Lyssna på: ”We Are the Ones”, ”Rule the World”.

Henric Ahlgren