Tidlöst och oemotståndligt
Pavlov’s Dog ”Wonderlust” (Ruf/Border)
Ibland räcker två unika album från 70-talet för att göra ett band oförglömligt. Ibland är det den exceptionella stilen som definierar bandets musik som gör dem oförglömliga. Båda faktorerna sammanfaller med det amerikanska bandet Pavlov’s Dog. Över 50 år efter bildandet i St. Louis visar bandet nu att ingenting är förgängligt. Wonderlust är ett mycket idérikt verk med låtar byggda på begåvning, förstklassigt musikaliskt kunnande och en osviklig känsla för drama som har präglat bandets sound genom åren.
Elva låtar, spridda över två vinylsidor, visar att Pavlov’s Dog fortfarande lever och frodas i högsta välmående. Den oförlikneliga blandningen av rock, klassisk musik och folkmusik är intakt och framåtsträvande. Sångaren David Surkamp med sin omisskännliga falsettröst och hans pålitliga team levererar ett album som inte bara hedrar bandets rötter med många välbekanta stilelement utan även fångar den kreativa energin i nutiden.
Redan vid första lyssningen är det stora djupet, mognaden och visionen påtaglig. Vissa låtar, som öppningslåten Anyway There’s Snow framhäver Abbie Steilings vackra fiol som lyser med stor dramatik. Stilfull folkrock möter amerikansk rock med massor av patos. Jet Black Cadillac förlitar sig på gitarrpop med en rockig attityd, skarpsynt och medryckande. En liten stämningshöjare som tar oss förbi pittoreska landskap fulla av intensiv livsglädje.
Mona visar upp en upphetsande, gungande klangfärg, omgiven av en varm, ärlig och jordnära atmosfär. Rytmen driver på och träffar mitt i prick. Den schatterade Another Blood Moon fylld av stråkar är ytterligare ett exempel på bandets kännetecknande musikaliska melankoli. På ett album fullt av gripande sångframträdanden når Surkamp utan tvekan sin kulmen här vilket lämnar ett minne åt det vemodiga hållet.
Collingwood Hotel avrundar första sidan med mellantemporock, handfast men känslomässigt tät utan några onödiga krusiduller. Det intensiva pianot frambringar en romantisk känsla som pendlar mellan äventyr och längtan. Den fräcka charmen i Solid Water, Liquid Sky ger sig till känna i en avslappnad, lättsam stil med tydliga bluesrötter i sitt följe.
Den i sådana här sammanhang ovanligt saftiga Can’t Stop The Hurt lämnar ingen pardon. Ett överraskande inslag som visar prov på en exceptionellt för att inte säga gripande, sprakande och tillspetsad rock. Det obligatoriska samtalet med Sigried verkställs i Calling Sigfried. Inte ett ord sägs, men tråden tas upp med instrumentalt uttalade och expansiva jazzinfluenser. Här visar bandet upp sin fulla virtuositet.
De tre sista låtarna erbjuder allt ett progfan kan önska sig avseende tempoväxlingar, vidsträckta gitarrriff och livfulla keyboardpassager i all sin prakt. I Told You So till en början är inte att förakta utan snarare delikat och målmedveten med orgelspel och gitarrsolo (David Surkamp) av den högre skolan. Canadian Rain faller in med storslagna pianoaccord innan den fullbordas med ett förbluffande basgitarrsolo (Rick Steiling) som kan få den mest tillbakalutade att spetsa öronen. I Wait For You avslutar, kort och sött, men hemtrevligt. David Surkamps röst smälter samman med fiolen i ett sista, ljuvligt avsked.
Thomas Claesson
