Förtrollande symfonisk metal
Blackbriar ”A Thousand Little Deaths” (Nuclear Blast/Warner)
Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.
För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.
Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?
Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?
Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.
Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:
Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!
Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.
The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.
Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.
Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.
Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.
Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).
Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?
Magnus Bergström
