Känns äntligen lika bra som debuten
Det här är nionde albumet från Västeråsrockarna. Det har varit lika svajigt som en gammal vinylsingel under årens lopp. Jag har bokat dem till Jäger, hyllat dem, sågat dem på vägen mot denna skiva. De har varit produktiva med singlar, medverkat på en uppsjö av samlingsskivor. ”The Last goodbye” är bland det bästa som har kommit från detta actionrockande diseldoftande gäng. De blir aldrig ett nytt Hellacopters och det är skönt att de inte längre försöker med det, utan gör sin grej. För första gången känns det lika bra som det gjorde med debuten ”We are just as welcome as holy water in satans drink” (2001).
Mattias Ransfeldt