nyaskivor.se

Arjen Anthony Lucassen ”Songs No One Will Hear” (InsideOut)

Världen går mot sin undergång och Arjen Anthony Lucassen spelar upp soundtracket med fladdrande ljus i studion, svävande fioler och det sista leendet från en man som vet att även slutet fortfarande kan vara vackert. I årtionden har den nyligen adlade mångsysslaren transporterat oss in i skimrande konceptkolosser. Med Ayreon och ett otal andra projekt i sin famn har science fiction-operor varit ett ständigt fenomen i hans soniska universum.

Den här gången stannar han på jorden tillsammans med mänskligheten och inväntar en asteroid som kommer att förstöra allt om fem månader. Lite mindre bombastiskt än den vanliga kraftfulla produktionen, bara några handplockade gästmusiker istället för den gängse längre listan. Lägg därtill en blandning av svart humor, råa känslor och den kaotiska, surrealistiska naturen i den yttersta tiden. Vissa får panik, andra festar, andra kollapsar, men några finner frid mitt i kaoset.

Med The Clock Ticks Down sätts tidsmaskinen i rörelse, men livet står stilla. Högtidliga ackord svänger som en långsam pendel, hjärtat tungt och skört, medan Marcela Bovios ljusa röst skiner som en sista solstråle på tomma gator. Stickande metalliska riff bidrar till att de omedelbara konsekvenserna av nyheten känns. Mitt uppe i den vemodiga intensiteten kan Lucassen själv hittas på sång och de flesta instrumenten undantaget violin, flöjt och trummor.

Den skrämmande realistiska Goddamn Conspiracy går till angrepp likt en galen predikant som löper amok. Ett vansinne av konspiration breder ut sig medans flöjter och orglar virvlar runt som i ett töcken. Människor som trodde att världen låg vid deras fötter får abrupt sina planer krossade när The Universe Has Other Plans skär igenom villfarelsens dimma som kallt neonljus. Resignation och likgiltighet dominerar när den gudomliga refrängen med änglakören blir till en glimt in i en oändlig stjärnhimmel.

I den underbart absurda Shaggathon släpps mänsklighetens sista stora orgie loss. En skön, upplyftande partylåt med skuttande gitarrer, sensuell fiol och kvinnliga röster som kvittrar i bakgrunden. We’ll Never Know kommer sedan som ett plötsligt sammanbrott. Floor Jansen (Nightwish) spänner ögonen i dig och sjunger med sin allra finaste stämma i duett med Lucassen. De skildrar en framtid som aldrig kommer att upplevas, barn som aldrig växer upp. Låten svävar elektroniskt och melankoliskt där varje refräng drar ner solen allt djupare.

Den Magical Mystery Tour-liknande psykedeliska Dr. Slumber’s Blue Bus driver oss sedan i en fjäderlätt melodi genom en märkligt blå drömvärld. En imaginär slutgiltig resa till den förmodade nedslagsplatsen djupt förankrad i en njutbar blueskänsla. En skrämmande trovärdig sådan. Slutet åskådliggörs av det svepande eposet Our Final Song som erbjuder hela spektrumet, från intima ögonblick till kraftfulla körer och progressiva vändningar. Ett värdigt sista kapitel för sedan finns inget annat än tystnad.

Thomas Claesson

Helloween ”Giants & Monsters” (Reigning Phoenix/Playground)

I sitt fjärde decennium av verksamhet bevisar de tyska legenderna varför de har bosatt sig på toppen av power metal-berget. Det finns inga tecken på att skapandekraften har avtagit även om drygt fyra år har passerat sedan återföreningen och det självbetitlade comebackalbumet. Jämförelsen med föregångaren är dock uppenbar: Medan gränslös eufori rådde då är stämningen nu mer nyanserad.

De energiska härförarna med ursprung från Hamburg är utan tvekan ett prima exempel på hur man kan sammanföra nuvarande och tidigare bandmedlemmar till en utökad uppsättning och ömsesidigt berika varandra kreativt. Presentation av de inblandade i the magnificent seven är i princip onödig då alla som rör sig i de här kretsarna vet vilka det handlar om.

Den här fullproppade uppställningen kunde lätt ha snubblat över sina egna fötter, men de har undvikit det. Sedan förra utgåvan har de blivit en bättre version av sig själva. Nu är det slut med att gå på tå för att inte göra sina egna bundsförvanter upprörda. Det finns inget sådant huvudbry på Giants & Monsters som står på stegen till deras dubbla höjdpunkter Keeper Of The Seven Keys, Pt.1 / Pt.2 utan att darra.

Den utmanande Giants On The Run bryter ut med klassisk eldgivning driven under Andi Deris befallande ledning och ingenting kunde ha varit mer överdådigt. Låtstrukturen är som vanligt full av vändningar med hymnliknande verser, en utsträckt brygga och storslagen refräng. Michael Kiske tar över sången i Savior Of The World och hans klockrena utstrålning gör det till en fest för alla konnässörer av klassiska verk.

Med hejdlös progressiv frenesi dundrar Universe (Gravity For Hearts) rakt in i sammanhanget. Tempot är bitvis förkrossande med ideliga taktskiften, gitarrsolon av den högre skolan, det talande ordet förespråkat av Kai Hansen, kosmisk körsång och en okrossbar solostämma som svävar högt däruppe. Varför göra något enkelt när man kan göra det komplicerat? Tja, det spelar ingen roll för Helloween. De uppnår ändå en sammanhängande helhet.

Det tar mindre än fyra minuter innan den raka Hand Of God korsar mållinjen. Ändå gör sättet de väver samman de rena gitarrljuden med den gudomliga refrängen att du aldrig kommer att få den ur huvudet. Modern och tung känsla som effektivt och mycket medryckande håller albumet stadigt förankrat i melodisk aggression.

Avslutningsnumret Majestic kombinerar återigen storslagna gester och komplexitet med flerstämmig pompa och ståt. Spänningen byggs skickligt upp med överraskningar och orientaliskt inspirerade gitarrer. Kiske sjunger inte om Helloween utan en utomjordisk makt fast oss emellan kunde det ju egentligen vara en och samma sak.

Giants & Monsters är ytterligare ett triumferande kapitel för Helloween. Idérikedomen och mångfalden är sensationell. Det finns ingen plats att gömma sig för den dramatiska urkraften. Den oförnekliga bandkemin har förvandlats till en gigantisk hydra. Antingen hoppar du upp på ryggen och åker med eller annars håll dig ur vägen.

Thomas Claesson

Hayes Carll ’’We’re only human’’ (Hwy 87/Border)

På nya albumet som är det tionde reflekterar Hayes Carll över sin samtid som låtskrivare och den kommande femtioårsdagen som människa.

Han gör det med en lågmäld eftertänksamhet genom hela albumet vilket är ett spännande grepp. I första hand gäller det tempot i musiken som är lugnt tillbakalutat, inramat av ett öppet halvakustiskt countrysound med steel guitar och fiol i högsätet.

Hayes sångröst tillhör avdelningen som pratsjunger med känsla och effektivitet. Det finns även en skön melodikänsla i flertalet av hans sånger. Men den stora styrkan ligger i rollen som låtskrivare, där mörk humor och smarta one-liners har en framträdande roll.

Även om detta album inte är hans främsta så konstaterar Hayes Carll att ”We’re only human”.

Bengt Berglind

Marshall Crenshaw ”From the Hellhole” (Yep Roc/Border)

Vi är nog inte så många som kommer ihåg denna powerpopsnubbe från åttio- och nittiotalet. Marshall såg ut som en snyggare variant av Elvis Costello med sin Buddy Hollylook. Hans halvstora hit från denna tid var ”Someday Somehow”. Det var en tid då gitarrpopen var gångbar med bra melodikänsla och ett fagert yttre var en fördel.

Sista albumet kom och gick mig förbi 2009. Nu har Marshall plockat ihop låtmaterial från några utgivna EP mellan 2012 -2016.

På nya albumet From the Hellhole finns förutom hans egna alster några coverlåtar från till exempel Todd Rundgren, Easy Beats, Eddie Cochran och Lovin’ Spoonful. Det som sticker ut är en skön soulfunkversion av ”I just wanna celebrate” som han skrev till bandet Rear Earth, samt Burt Bacharachs ballad ”Close to you” som var en stor hit med Carpenters.

I Marshall Crenshaws popväv smyger sig alltid snygga melodier omkring och andas Beatles lång väg. Då ska ni veta och det hörs att John Lennon var hans stora förebild när det kommer till det vokala.

En trevlig popåterkomst i fjorton delar som smeker örat för stunden kan vi konstatera.

Bengt Berglind

Halestorm ”Everest” (Atlantic)

Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.

En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.

På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.

Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.

Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!

Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.

Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.

Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.

Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.

Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.

Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.

Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.

Magnus Bergström

Blackbriar ”A Thousand Little Deaths” (Nuclear Blast/Warner)

Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.

För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.

Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?

Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?

Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.

Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:

Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!

Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.

The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.

Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.

Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.

Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.

Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).

Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?

Magnus Bergström

Buddy Guy ”Ain’t Done With The Blues” (Silvertone)

Det är inte många förunnat att släppa en skiva på sin 89-årsdag. Som om tiden har stått still fortsätter gitarristen och sångaren Buddy Guy att frälsa alla anhängare med sin avslappnade Chicagoblues. För den som har format genren i nästan 60 år och tycks leva i nära anslutning till ungdomens källa så finns det ingen anledning att ge upp. Det finns dessutom ett hederslöfte till storheter som Muddy Waters och BB King att hålla bluesen vid liv och det är precis det som han gör med ett stort hjärta.

”Ain’t Done With The Blues” är lite som hans personliga tillbakablick för det handlar om de människor som lärde honom allt. Det finns uppenbart inget slut i sikte på Buddy Guys musikkarriär. Tvärtom är han ett levande bevis på att bluesen bara blir bättre med åldern. Albumet är en hyllning som snurrar in med 18 spår i mästarklass sprudlande av soul och historia. Vi är inbjudna till en fest av det slaget som är så långt från ett avsked som det går att komma.

Med ett litet band (rytmsektion, gitarrer, piano) och några välkända gäster som Joe Walsh, Christone ”Kingfish” Ingram, Peter Frampton, Joe Bonamassa och Blind Boys of Alabama så låter det nästan som livespelning som växlar mellan ögonblick av elektrisk hänryckning till lugnande partier som ger en smula andrum. ”Ain’t Done With The Blues” ansluter sig till den långa rad av oumbärliga Buddy Guy-album som hittills har gett bluesmannen nio Grammys, varav en för hans livsverk och otaliga andra utmärkelser.

Efter en kortfattad hyllning till John Lee Hooker breder en levnadsbeskrivning ut sig i Been There Done That med Guys blixtrande gitarr i frontlinjen. Ett axplock av historier som känns som en film där varje scen är sann. Frågan som ställs i den utforskande Where U At? blir till en skarpkantad duell med Kingfish Ingram som klargör att den blues som komma skall är formad av det som varit. Så sant som det är sagt.

Ringarna fortplantar sig till How Blues Is That? och Joe Walsh är inte sen att besvara Guys övertygande sång med både elektriska klanger och rungande vokalt genljud för allt vad tygen håller. Det räcker mer än väl för att känna igen livets gilla gång uti varje stavelse. Känslan är att ett bluesalbum inte kan ta sig självt på allvar nuförtiden om inte Joe Bonamassa bidrar med något och så är det även här och då på Dry Stick som klokt förkunnar värdet av att spara en torr pinne till en regnig dag.

Grabbarna från Alabama har sångtalanger som väl kommer till pass i den budskapsladdade försoningslåten Jesus Loves The Sinner. En glädjefylld nickning till blues- och gospelmusikens gemensamma rötter. Det trillar ut många kort från Guys rockärmar och den trippande Trick Bag med sin adekvata intrig och den härligt gungande Swamp Poker är båda värda att snappa upp.

”Ain’t Done With The Blues” är ett bevis på Buddy Guys massiva närvaro i blueshistorien och hans välkomna inflytande på dess framtid. Kanske är han den sista aktiva veteranen i sin bluesgeneration när han fortsätter att släppa album efter album, varje mer tidlöst än det förra. Buddy Guy är långt ifrån färdig med bluesen och det är en bra nyhet för oss andra.

Thomas Claesson

Rodney Crowell ”Airline Highway Stream” (New West/Border)

Ett av hans senaste album var baserat på influenser från Texas. På nya skivan är det intryck och upplevelser från en resa på vägen som går mellan Minnesota och New Orleans.

Liksom Texasalbumet är inte detta heller ett av hans bättre på senare tid. Då får vi återvända till Triange, Close Ties och Houston – the kid eller hans duettalbum med Emmylou Harris.

Visserligen finns det en radda duetter även här med Lukas Nelson och Larkin Poe, Snygga melodier och välspelat i kubik. Men hans texter biter inte riktigt denna gång. Man saknar svärtan och ironin. Visserligen glimtar det till i Keep it simple och avslutande Maybe somewhere down the road. 

Nu är det så här att jag gillar Rodney Crowell så även om detta album inte faller mig på läppen just nu är jag säker på att det kommer att spelas i hemmet lång in på hösten.

Bengt Berglind

Warmen ”Band Of Brothers” (Reaper Entertainment/Warner)

Refränger som gjorda för publiken att vråla med i – Out For Blood och Kingdom Of Rust är två typexempel – kombinerat med melodislingor som krokar fast lyssnaren. Så kallad melodic death metal blir inte smaskigare än så här.

Öronkittlande keyboard- och gitarrsolodueller står som spön i backen. Redan efter bara en dryg minut av inledande ”programförklaringen” tillika titelspåret Band of Brothers blir det åka av på den fronten.

Det är överlag aggressiva tongångar, men variation erbjuds när en påtagligt progressiv ådra visar sig i form av många taktbyten. Eller varför inte i de power metal-inspirerade keyboardslingorna signerade Janne Wirman (Children Of Bodom) i March Or Die. För övrigt undertecknads favoritlåt på skivan just nu.

Petri Lindroos (Ensiferum) röst gifter sig perfekt med musiken och det är lätt att konstatera att han sjunger minst lika bra som Alexi Laiho (R.I.P.) någonsin gjorde. Lyssna bara på till exempel When Doves Cry Blood.

Bandet låter som en enhet på ett sätt som aldrig tidigare och spelglädjen lyser igenom. Rätt man på rätt plats helt enkelt, såväl fysiskt som psykiskt som jag tolkar det hela.

Samtliga bandmedlemmar är lika viktiga för helhetsintrycket och utöver ovan nämnda är det Antti Wirman (gitarr), Jyri Helko (bas) och Seppo Tarvainen (trummor) som står för jobbet.

Warmen har hamnat rätt på det till hundra procent; exakt så här vill mina öron att ”hård” metal ska låta.

Det är måhända som att svära i kyrkan, men jag vågar påstå att Band Of Brothers är skivan som gör att saknaden efter Children Of Bodom är i det närmaste obefintlig.

Betygsfyran är mycket stark. Jag vill ha mer…

Ja just det, en sak till måste nämnas. Stratovarius-covern (!) The Kiss of Judas funkar bra och är ett lika oväntat som kul tilltag. Bandharmoni är ordet.

Magnus Bergström

Styx ”Circling From Above” (Universal)

Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.

Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.

Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.

Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.

King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.

Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.

Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.

We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.

”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.

Thomas Claesson