nyaskivor.se

Buddy Guy ”Ain’t Done With The Blues” (Silvertone)

Det är inte många förunnat att släppa en skiva på sin 89-årsdag. Som om tiden har stått still fortsätter gitarristen och sångaren Buddy Guy att frälsa alla anhängare med sin avslappnade Chicagoblues. För den som har format genren i nästan 60 år och tycks leva i nära anslutning till ungdomens källa så finns det ingen anledning att ge upp. Det finns dessutom ett hederslöfte till storheter som Muddy Waters och BB King att hålla bluesen vid liv och det är precis det som han gör med ett stort hjärta.

”Ain’t Done With The Blues” är lite som hans personliga tillbakablick för det handlar om de människor som lärde honom allt. Det finns uppenbart inget slut i sikte på Buddy Guys musikkarriär. Tvärtom är han ett levande bevis på att bluesen bara blir bättre med åldern. Albumet är en hyllning som snurrar in med 18 spår i mästarklass sprudlande av soul och historia. Vi är inbjudna till en fest av det slaget som är så långt från ett avsked som det går att komma.

Med ett litet band (rytmsektion, gitarrer, piano) och några välkända gäster som Joe Walsh, Christone ”Kingfish” Ingram, Peter Frampton, Joe Bonamassa och Blind Boys of Alabama så låter det nästan som livespelning som växlar mellan ögonblick av elektrisk hänryckning till lugnande partier som ger en smula andrum. ”Ain’t Done With The Blues” ansluter sig till den långa rad av oumbärliga Buddy Guy-album som hittills har gett bluesmannen nio Grammys, varav en för hans livsverk och otaliga andra utmärkelser.

Efter en kortfattad hyllning till John Lee Hooker breder en levnadsbeskrivning ut sig i Been There Done That med Guys blixtrande gitarr i frontlinjen. Ett axplock av historier som känns som en film där varje scen är sann. Frågan som ställs i den utforskande Where U At? blir till en skarpkantad duell med Kingfish Ingram som klargör att den blues som komma skall är formad av det som varit. Så sant som det är sagt.

Ringarna fortplantar sig till How Blues Is That? och Joe Walsh är inte sen att besvara Guys övertygande sång med både elektriska klanger och rungande vokalt genljud för allt vad tygen håller. Det räcker mer än väl för att känna igen livets gilla gång uti varje stavelse. Känslan är att ett bluesalbum inte kan ta sig självt på allvar nuförtiden om inte Joe Bonamassa bidrar med något och så är det även här och då på Dry Stick som klokt förkunnar värdet av att spara en torr pinne till en regnig dag.

Grabbarna från Alabama har sångtalanger som väl kommer till pass i den budskapsladdade försoningslåten Jesus Loves The Sinner. En glädjefylld nickning till blues- och gospelmusikens gemensamma rötter. Det trillar ut många kort från Guys rockärmar och den trippande Trick Bag med sin adekvata intrig och den härligt gungande Swamp Poker är båda värda att snappa upp.

”Ain’t Done With The Blues” är ett bevis på Buddy Guys massiva närvaro i blueshistorien och hans välkomna inflytande på dess framtid. Kanske är han den sista aktiva veteranen i sin bluesgeneration när han fortsätter att släppa album efter album, varje mer tidlöst än det förra. Buddy Guy är långt ifrån färdig med bluesen och det är en bra nyhet för oss andra.

Thomas Claesson

Rodney Crowell ”Airline Highway Stream” (New West/Border)

Ett av hans senaste album var baserat på influenser från Texas. På nya skivan är det intryck och upplevelser från en resa på vägen som går mellan Minnesota och New Orleans.

Liksom Texasalbumet är inte detta heller ett av hans bättre på senare tid. Då får vi återvända till Triange, Close Ties och Houston – the kid eller hans duettalbum med Emmylou Harris.

Visserligen finns det en radda duetter även här med Lukas Nelson och Larkin Poe, Snygga melodier och välspelat i kubik. Men hans texter biter inte riktigt denna gång. Man saknar svärtan och ironin. Visserligen glimtar det till i Keep it simple och avslutande Maybe somewhere down the road. 

Nu är det så här att jag gillar Rodney Crowell så även om detta album inte faller mig på läppen just nu är jag säker på att det kommer att spelas i hemmet lång in på hösten.

Bengt Berglind

Warmen ”Band Of Brothers” (Reaper Entertainment/Warner)

Refränger som gjorda för publiken att vråla med i – Out For Blood och Kingdom Of Rust är två typexempel – kombinerat med melodislingor som krokar fast lyssnaren. Så kallad melodic death metal blir inte smaskigare än så här.

Öronkittlande keyboard- och gitarrsolodueller står som spön i backen. Redan efter bara en dryg minut av inledande ”programförklaringen” tillika titelspåret Band of Brothers blir det åka av på den fronten.

Det är överlag aggressiva tongångar, men variation erbjuds när en påtagligt progressiv ådra visar sig i form av många taktbyten. Eller varför inte i de power metal-inspirerade keyboardslingorna signerade Janne Wirman (Children Of Bodom) i March Or Die. För övrigt undertecknads favoritlåt på skivan just nu.

Petri Lindroos (Ensiferum) röst gifter sig perfekt med musiken och det är lätt att konstatera att han sjunger minst lika bra som Alexi Laiho (R.I.P.) någonsin gjorde. Lyssna bara på till exempel When Doves Cry Blood.

Bandet låter som en enhet på ett sätt som aldrig tidigare och spelglädjen lyser igenom. Rätt man på rätt plats helt enkelt, såväl fysiskt som psykiskt som jag tolkar det hela.

Samtliga bandmedlemmar är lika viktiga för helhetsintrycket och utöver ovan nämnda är det Antti Wirman (gitarr), Jyri Helko (bas) och Seppo Tarvainen (trummor) som står för jobbet.

Warmen har hamnat rätt på det till hundra procent; exakt så här vill mina öron att ”hård” metal ska låta.

Det är måhända som att svära i kyrkan, men jag vågar påstå att Band Of Brothers är skivan som gör att saknaden efter Children Of Bodom är i det närmaste obefintlig.

Betygsfyran är mycket stark. Jag vill ha mer…

Ja just det, en sak till måste nämnas. Stratovarius-covern (!) The Kiss of Judas funkar bra och är ett lika oväntat som kul tilltag. Bandharmoni är ordet.

Magnus Bergström

Styx ”Circling From Above” (Universal)

Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.

Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.

Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.

Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.

King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.

Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.

Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.

We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.

”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.

Thomas Claesson

Rigmor Gustafsson ”Rigmor på svenska” (Hoob/Border)

Efter ett stort antal album inom den vokala jazzen tar nu Rigmor
Gustafsson det modiga steget att sjunga på svenska. Man kan undra
varför det inte har skett tidigare. Enligt henne själv har hon alltid känt sig
trygg i den vokala jazztraditionen och det har alltid känts naturligt att
sjunga på engelska.

På nya albumet har hon valt att tolka svenska klassiker som Eva
Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” och Mando Diaos ”Strövtåg i
hembygden” och Cornelis Vreeeswijks ”Cool water på Gyllene Freden”.
Här finns även en lätt jazz svängig förtjusande version av folkvisan
”Den första gången jag såg dig”, samt några översatta jazz standards
som ”Mig hände det nyss” och ”En liten sång om kärlek.

Idag finns det ett större antal svenska kvinnliga jazzvokalister som håller
en genomgående hög kvalité musikaliskt. Men i mina äldre jazzöron har
det blivit vanligt att sjunga viskande och lågmält. Därför passar det mig
perfekt att höra Rigmor Gustavsson som textar väl och vårdar det
svenska språket i jazzformat.

Man kan inte heller komma ifrån den trio som Rigmor Gustavsson
omger sig med i studion, pianisten Jonas Östlund, Martim Höper bass
och Chris Montgomery trummor. Dessa bidrar starkt till göra Rigmor på
svenska till ett utmärkt album. Nu hoppas vi på fler när väl isen är
bruten.

Bengt Berglind

Ghost Of The Machine ”Empires Must Fall” (ProgRock.Com’s Essentials)

Brittisk prog har en lång historia av nyskapande och Ghost Of The Machine verkar fast beslutna att skriva sitt eget kapitel i denna berättelse. Med deras andra utgåva ”Empires Must Fall ” tar bandet ett tydligt steg mot en mer definierad, mer ambitiös och framför allt mer känslomässig karaktär. Albumet erbjuder en lagom blandning av 70-talets progrocktraditioner (Genesis) och 80-talets neoprog-ljud (IQ) elegant införda i nutiden.

Bandet befäster sin identitet med ett mer moget tillvägagångssätt, målmedvetna musikstycken och en jämvikt mellan melodisk tillbedjan och instrumental komplexitet. Deras arrangemang och melodier är behagliga för örat och erbjuder ändå gott om utrymme för variation. Låtarna får poäng med sitt rockprogressiva genomförande och är alltid harmoniskt avvägda med omfattande exceptionella sektioner och inåtvända passager.

De sex musikerna visar att de förutom sina framgångsrika kompositioner också har mycket att erbjuda hantverksmässigt. Tilltalande keyboardspel, övertygande gitarrsolon och en kraftfull rytmsektion leder styrkan framåt. Frontmannen Charlie Bramald imponerar också med sina fantastiska sångharmonier. Hans röst, med en ganska mjuk intonation, framhäver den sanna historieberättaren som metodiskt genomsyrar varje vers med passion och drama vilket i slutändan förstärker albumets kritiska och reflekterande ton.

Med ett bandnamn som är ämnat för en hel konferens och en textsammansättning som är allt annat än vanlig drar föreställningen igång med Keepers Of The Light som vecklar ut en rik och varierad ljudpalett. Det lyriska tillvägagångssättet är grubblande och det är verkligen inte ett enkelt album för den breda publiken. Det kräver uppmärksamhet och tid för att frigöra den fulla potentialen, men när man väl känner igen sig i dess tankegångar är upplevelsen lika intensiv som den är givande.

Efter en underbart delikat inledning förmedlas den bombastiska energin vidare i The Days That Never Were. Lugnare partier med sång och piano ger andhämtning, men det råder ingen tvekan att det kraftfulla budskapet kablas ut med övertygande mentalitet. Panopticon är en avhandling i konsten att bygga upp ett neoprog-epos. Nervkittlande dramatik varvas med beroendeframkallande innerlig sång på ett sätt som gör den trogna lyssnaren utomordentligt tillfreds.

Den vackra After The War rundar av albumet med massor av musikalisk mångfald och lockande, vemodig sång. Det sammansvetsade kollektivet gör här sitt yttersta för att kombinera tillgänglighet och sofistikering utan att förlora djup. Sakta går ridån ner som om det vore ett avslut på en verklig emotionell film med hjärtknipande musik. Värdigt, storslaget och till högljudda applåder.

Thomas Claesson

Joanne Shaw Taylor ”Black & Gold” (Journeyman/Border)

Det tionde albumet i en karriär är verkligen något speciellt, oavsett artist, en milstolpe, kanske till och med ett tecken på en ny riktning. Många artister kommer aldrig ens i närheten av detta vägmärke. För Joanne Shaw Taylor upptäckt vid 16 års ålder av Eurythmics Dave Stewart och aktiv i bluesrockbranschen sedan 2009 står det avgörande ögonblicket för dörren nu. Att medvetet ge sig in på nytt musikaliskt område och inte upprepa sig utan snarare utvecklas.

Det vore missvisande att klassificera Joanne Shaw Taylors musik som renodlad bluesrock. På det här albumet, återigen utgivet på Joe Bonamassas eget skivbolag och producerat av hans högra hand Kevin Shirley vågar sig den brittiska sångerskan/gitarristen oftare än tidigare utanför de rådande strukturerna. Tiden har kommit för att ta sig an denna utmaning och helt utan tvekan följer hon sitt kall.

De elva nya spåren på ”Black & Gold” visar upp Taylors kreativitet med full kraft och blandar bluesrock med musikaliska influenser från indierock, americana och retropop vilket resulterar i verkligt innerliga ballader såväl som hårt slående rock- och bluesrocklåtar. Det handlar om att ta upp ämnen som länge har varit undanhållna. Börja på ett nytt kapitel, lösgöra kedjorna och få en befrielse – både konstnärligt och personligt.

Hon inleder det livfulla albumet med den eftertryckliga Hold Of My Heart som har en akustisk till elektriskt böljande americana-känsla garnerad med ömsinnad fiol vilket omedelbart drar in lyssnaren i handlingen. På All The Things I Said tar Shaw Taylors varma, hesa sång en resa in i popvärlden med elpiano, rena gitarrstämmor och ljuva refränger. Sången handlar om ett tidigare förhållande och vi hör Bonamassa i en ledsagande roll med subtila gitarrljud.

Det grubblande titelspåret är en lektion i att omvandla en medryckande cover till det perfekta verktyget för hennes klangfärg. Gitarrer på gränsen till upplösning och en skramlande ackompanjemangsrytm lägger grunden för ett djupsinnigt framförande. Who’s Gonna Love Me Now? är ett atmosfäriskt spår fyllt av intim sång och suggestiva bongotrummor. Känslosamt utan gränser när Taylor försöker ge sorgen efter sin mors död en plats och sedan hämta styrka ur den för att kunna gå vidare.

Tillbaka i bluesrockterritoriet tar den kärnfulla I Gotta Stop Letting You Let Me Down vid med bländande auktoritet verkställt av jämrande Hammondorgel, spetsfundig slidegitarr och en glödgande Stratocaster som kramas skoningslöst på hela greppbrädan. Den alternativa balladen Look What I’ve Become tänjer på genregränserna på ett särskilt briljant och överraskande sätt. Självsäker sång och ett trotsigt solo rumsterar om med känd riffstil och låtkonstruktion i följe.

Det uppiggande spåret What Are You Gonna Do Now? med Taylors rökiga röst och skrikande gitarriff är lättlyssnad och gör att det goda humöret stiger ett snäpp till. Just därför verkar högerfoten leva ett eget liv. En av de starkaste låtarna är slutligen Love Lives Here med glittrande piano som intro och sedan fokus på Taylors typiska ruffiga sång underbyggd av keyboardljud och ett ypperligt gitarrsolo som outro. Allt passar ihop på denna utsökta ballad som genomsyras av passion och stil.

”Black & Gold” är ett bevis på mognad, mod och envishet. Det är en skiva som dansar genom musikalisk nyskapande där det inte bara finns låtar om uppbrott eller bluesstandarder utan karaktärsstudier, interna dialoger och personliga uttalanden. Oavsett om du är här för gitarrhjältedåden eller de snillrika stilvändningarna kommer du att hitta mycket att förälska dig i. Albumet påminner oss om att blues inte bara handlar om sorg. Det handlar om överlevnad och Joanne Shaw Taylor överlever inte bara, hon glänser.

Thomas Claesson

The Doobie Brothers ”Walk This Road” (Rhino/Warner)

Utan att ha någon som helst släktskap med varandra återvänder The Doobie Brothers helt oförhappandes med sitt sextonde album precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen. Det som är en överraskning – och en mycket trevlig sådan – är återkomsten av den legendariska sångaren med den unika rösten Michael McDonald som inte har varit en fullvärdig medlem sedan albumet ”One Step Closer” (1980).

De trofasta medlemmarna Tom Johnston, John McFee och Patrick Simmons har visserligen glatt rullat på under åren däremellan och strukturen här påminner starkt om det utmärkta albumet ”Liberté” från 2021. Då och precis som nu vakar producenten John Shanks’ över bandets exempellösa låtskrivarprocess och olika stilistiska perspektiv. Tankesättet och filosofin som har tjänat The Doobie Brothers så väl i över 50 år av låtskrivande vävs än en gång samman så att deras individuella rytmer och musikaliska kraft blir större än summan av dess delar.

För att få det hela sagt på en gång så öppnar albumet med titelspåret och gästartisten Mavis Staples ser till att förkroppsliga en känsla av hopp och gemenskap, i termer av att söka efter rätt väg framåt. Tröstande musik av det här slaget är gjord för oroliga tider och sammanfattar en återblick på både deras period utan McDonald och de tidiga fem åren med sångaren på 70-talet som markerade deras gyllene era.

De tio spåren erbjuder en mångsidig blandning av rock, blues och folkmusik. Det finns gott om kvalitet här. Patrick Simmons fartfyllda Angels & Mercy klädd i genuin folkrock med äkta katt och råtta-lek och överdubbade el–och akustiska gitarrer väcker stor beundran. På samma nivå ligger hans State Of Grace som är en omtänksam reflekterande ballad där känslan infinner sig av att ibland spela hjälte, ibland spela tokig bara för livet ibland är så obarmhärtigt. Lyriken kan tyckas vara en aning melodramatisk, men låten i sig är desperat gripande.

Även om inte Michael McDonald totalt överskuggar albumet så lägger han solosången på fyra låtar varav Learn To Last och Speed Of Pain speciellt fastnar. Det väcker nämligen minnen från storhetstiden då guldägg som Takin’ it To The Street och It Keeps You Runnin’ värptes. Sångerna är exempel på hans underfundiga stämma och tidlösa klaviatur. Ett eko från det förflutna som mjuklandar utan några som helst besvär.

Ingen skiva verkar fulländad om inte en antydan eller som här; en sång om New Orleans förverkligas. En helt avslappnad hyllning som hittar den där härliga pulsen med ett tight solo som påminner om svunna tider. Det finns också en känsla av eftertanke, särskilt på Lahaina. Den avslutande balladen med vemod långt upp över öronen och titeln efter en stad på Hawaii har Mick Fleetwood på trummor och den hawaiianska ukulele-trollkarlen Jake Shimabukuru som en oväntad twist.

Doobie Brothers gör en imponerande comeback med ”Walk This Road”. Det finns många minnesvärda sånger. Alltifrån rykande rocklåtar till själfulla ballader presenterade i traditionell Doobie-anda. Det känns helt enkelt som en god gammal vän tittar in efter år av saknad vilket gör att man inte kan bli annat än glad.

Thomas Claesson

Yngwie Malmsteen ”Tokyo Live” (Artone Label)

Låt oss börja med den viktigaste frågan; kan Yngwie fortfarande konsten att trollbinda oss lyssnare med gitarrakrobatik i den högre skolan? Jodå, utan tvekan svar ja på den frågan.

För det är givetvis gitarrliret som är och ska vara i fokus när Yngwie släpper nytt. Då är det glädjande att höra att fingrarna är fortsatt flinka (inga ålderskrämpor här inte) och att hans kärlek till sexsträngaren brinner lika starkt som tidigare.

Däremot är det mindre kul att konstatera att det där med att producera fortsatt inte är herr Malmsteens starkaste gren. Å ena sidan är det förvisso skoj att det verkligen låter live och inte skapat i studio, möjligtvis med undantag av det sterila trumljudet.

Å andra sidan är hans förkärlek för grötig produktion – den här gången kryddad med ett sanslöst irriterande eko på hans egen sång – inget som gör öronen glada. Hur gick förresten tankegångarna att ta till ekotricket…? Karln har ju en hyfsad sångröst men får inte ens chansen att visa det.

Att bas och trummor får spela andrafiolen har jag inga problem med, för det är sedan gammalt i den svenska gitarrhjältens diskografi. Keyboardtrudelutterna hörs när de ska så den punkten går det inte att anmärka på.

Låtlistan är svår att klaga på. Det bjuds på Yngwie-klassiker och ett rejält knippe nyare låter. Som vanligt är det Rising Force som kittlar mina hörselgångar allra mest även om jag lider lite över att den är nedkortad; ett öde den delar med andra godingar som till exempel I’ll See The Light Tonight.

Det är en imponerande lång låtlista vi får ta del av och utöver ovan nämnda väljer jag att lyfta fram följande:

Instrumentala Baroque & Roll och Brothers som ger likaledes instrumentala klassikerna Black Star och Far Beyond The Sun en rejäl match.

En överraskning är att den på skiva seeeeega balladen Like An Angel får ett litet lyft live, inte minst tack vare Yngwies inlevelsefulla röst. Det hörs onekligen att han sjunger orden direkt till sin fru.

För övrigt är jag tacksam över att slippa höra Heaven Tonight för hundrafemtioelfte gången och ska den framföras är det med Joe Lynn Turner bakom mikrofonen och ingen annan. Därmed basta.

Att de två Göran Edman-frontade skivorna ignoreras helt och hållet är lite av ett tjänstefel och rent ut sagt korkat.

När det inte är Yngwie som tar ton på Tokyo Live är det keyboardisten Nick Z. Marino (NZM och Generation Axe) som står för den biten. Han pendlar mellan att låta ganska bra till ansträngd och lätt skrikig och får godkänt med inte mer. Å andra sidan är konkurrensen mördande, om vi tänker på vilka namn som har hanterat mikrofonen tidigare…

Slutsatsen landar i att i Yngwie-land är det inget som har förändrats. Det är more is more (gitarrsolon!) som gäller och det mina vänner är bevis på envishet och stabilitet, på en och samma gång.

Låt mig gissa att Tokyo Live lär resultera i få nya fans men alla som är med i båten sedan tidigare kan luta sig tillbaka och sitta tryggt där de sitter.

Det är banne mig inte illa pinkat av herr Malmsteen. En svensk gitarrhjälte.

Magnus Bergström

Little Feat ”Strike Up The Band” (MegaForce/Border)

Det är ingen tvekan om att Little Feat är ett legendariskt band. Det för med sig att det har skett en del frånfällen, medlemsbyten samt ett avbrott sedan de bildades 1969, men också att det karakteristiska soundet är bibehållet intakt. Den som gillar rock’n’roll, blues och bluegrass till boogie, funk, folk-country till soul och en touch av gospel – allt finns här, hela vägen, till och från New Orleans. Lägg därtill hjärtlig manlig sång med feta bleckblåssektioner och du kommer utan tvekan att hitta det du söker här samt uppskatta den musikaliska virtuositeten med vilket det framförs.

Little Feat i dags datum är lika varierade och fantasifulla som alltid. Låtarna är skapade med stor noggrannhet i detaljerna, texterna hyllar svunna tider och utstrålar en optimistisk, positiv inställning till livet. ”Strike Up The Band” består uteslutande av helt nya originalkompositioner och den kommer direkt i kölvattnet efter förra årets album ”Sam’s Place” som var tillägnat några handplockade bluesklassiker.

Nu för tiden har de flesta välkända banden bara en eller två överlevande, ursprungliga medlemmar kvar eller ibland rentav inga alls. I Little Feat är den enda återstående sedan start Bill Payne (keyboard, sång) och han har i samråd med producenten Vance Powell sett till att bandet förblir troget sin ursprungliga, unika stil. Det är också precis vad vi hör här i all sin pompa och ståt. Det är traditionsenligt i ordets rätta bemärkelse, men det finns också en fräschör som smyger sig in här och där.

En bit in på dubbelalbumet återfinns Midnight Flight som bjuder på soulfull rock med frodig instrumentation och harmoniska arrangemang. Vem som helst i Allman Brothers band skulle säkert ha anfäktas av avund inför det här stycket. Efterföljande och tillika verklighetsbaserade To High To Cut My Hair visar bandet på toppen av sin jam-liknande och genreöverskridande skicklighet. Med starka funkinfluenser tränger den humoristiska aspekten igenom massivt precis som det var på den gamla goda tiden. Båda låtarna sjungs av nytillskottet Scott Sharrard.

Americana-balladerna When Hearts Fall med enastående slidespel av ovan nämnda Sharrard samt titellåten Strike Up The Band där systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe tillför vackra sångstämmor är båda starkt känslopräglade. Texten i den senare sprudlar av gospelsanning och musiken lyfter normerna till himlen. Paynes pianosolo skrider fram majestätiskt.

Det bluesiga crossover-numret Bluegrass Pines känns som en utpräglad vintage-klingande Little Feat. Texten är typiskt abstrakt och musiken full av motsträviga rytmiska vändningar. Det melodiska och förmodligen mest medryckande spåret Disappearing Ink får dig sannolikt att falla på knä bara för att ta emot denna gåva på ett vördigt sätt.

Running Out Of Time With The Blues tar oss ut till träskmarkerna med sin delta-bluesiga känsla. En udda blues som hyllar tidsdoften med den slinkiga gitarren och sångintonationer som sveper in så fint på haciendan. Som om det inte vore nog så får du också en typisk New Orleans-upplevelse i slutet, pendlande mellan sorg och ohämmad glädje återgiven av New Orleans Cries When She Sings.

Du borde sannolikt redan ha Little Feats livealbum ”Waiting For Columbus” (1978) i din ägo och då är det helt naturligt att stoppa ner ”Strike Up The Band” i samma skivback. De nya låtarna kommer nämnligen att smälta in sömlöst med Feat-klassiker som alltid dominerar deras shower och som de spelar med övertygelse och vördnad. Detta är musiken från ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna, men samtidigt banar väg för en utökning av sitt arv.

Thomas Claesson