Lika starka som någonsin tidigare

Riot V ”Mean Streets” (Atomic Fire/Warner)

Efter lång och trogen tjänst har Riot – eller Riot V som de numera kallar sig – många fans från förr varav de flesta troligtvis har hängt med genom åren. Min egen relation till bandet är istället i princip obefintlig, eftersom de ”fallit mellan stolarna” i alla dessa år. Varför detta ”avslöjande”? Jo jag vill med det visa att det inte finns något ”bagage” när jag skriver dessa rader.

Jag gillar attityden i riviga Hail To The Warriors som verkligen har plattan i mattan, men snäppet starkare är Feel The Fire som börjar i stil med Judas Priest men snabbt tar vägen in i Riot-land; melodiös hårdrock med höj-näven-och-skråla med-refräng.

Before This Time ger mig av någon anledning starka vibbar av Helloween (kanske för att basspelet är så framträdande?)) och är om inte bäst på skivan så bra nära förstaplatsen.  Titellåten har en ”klistrig” refräng och imponerande sång av zzzz och med låtar som den här har jag svårt att tro annat än att Riot är lika starka som någonsin tidigare.

En svacka i form av mättnadskänsla uppstår mot slutet av skivan, men då dyker avslutningsduon Lean Into It och No More upp som räddande änglar och ger en vitamininjektion som heter duga. Hur många band hade valt att spara sådant kanonmaterial till avslutningen?

Mean Streets är ingen skiva som skriver hårdrockshistoria, men den förvaltar bandets arv samtidigt som den känns lagom uppdaterad och anmärkningarna på slutresultatet är få i synnerhet eftersom musiken får mungiporna att peka uppåt.

Magnus Bergström

10

06 2024

Ett ilsket soundtrack till vår tid

Kerry King ”From Hell I Rise” (Reigning Phoenix Music)

Det ikoniska thrash metal-bandet Slayer, som gitarristen Kerry King var en färgstark och viktig del av, tackade för sig (trodde vi!) den 30 november 2019 på Los Angeles Forum.

Låt oss helt strunta i debatten om svek när Slayer trots allt har släppt några nya konsertdatum, utan istället koncentrera oss på att Kerry är tillbaka. Nu är det hans första soloskiva From Hell I Rise som gäller och det första som slår mig är att han gör sin grej och struntar i vad andra tycker. Ingen skräll med tanke på att han i intervjuer framstår som lika bestämd som hans nacke är rejäl.

Att höra Kerry lira sologitarr är som att bli attackerad – på ett bra sätt. Han går all in och tar inga fångar. Det låter vilt och då är allt i sin ordning.

Textmässigt är det politiker och samhällsklimatet som får sig ett antal spikförsedda käftsmällar och givetvis när Kerry är i farten blir det också en rejäl dos ond bråd död. Helt enkelt ett ilsket soundtrack till vår tid.

Diablo är ett klockrent intro och samtidigt en naturlig fortsättning på vad Slayer har gett oss i modern tid. Faktum är att ingen låt på skivan slår just detta smaskiga musikstycke som gärna hade fått vara längre och försetts med text.

Apropå text är sången signerad Mark Osegueda (Death Angel) föga överraskande urstark och individuellt är det han som imponerar mest. Men även om hans röst rent tekniskt är strået vassare än Tom Araya (Slayer ) känns det ändå som att den ”rätta” rösten till Kings låtsnickrande saknas.

Det övriga manskapet som står för underhållningen gör det som förväntas av dem och det är rakt igenom starka namn: Paul Bostaph (Slayer) trummor, Phil Demmel (ex-Machine Head) gitarr och Kyle Sanders (Hellyeah) bas.

Where I Reign och Residue är de givna låttopparna och utmanas främst av Shrapnel och From Hell I Rise. Den gemensamma nämnaren är att alla fem hade passat in på samtliga Slayer-skivor från God Hates Us All och framåt, men de hade inte stuckit ut. Nog hade låtskrivandet kunnat vässas en smula?

Mest adrenalinstinn är utan tvekan punkigt hetsiga Everything I Hate About You men som låt betraktad ser jag den inte som mer än ett halvbra inslag. Detsamma gäller business-as-usual-låtarna Trophies Of The Tyrant och Two Fists.

Sammanfattningsvis har jag inget emot en fortsättning på soloäventyret eftersom det fyller om än långt ifrån hela men i alla fall en del av tomrummet som uppstått efter Slayers tack och hej.

Hårdrocksvärlden behöver thrash metal som inte lägger fingrarna emellan.

Magnus Bergström

03

06 2024

Framförande på hög nivå

The Hanging Stars ”On the Golden Shore” (Loose/Border)

Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.

Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.

Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.

Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.

För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.

Vilket det gör på hela albumet med Hanging Stars.

Bengt Berglind

17

05 2024

Här låter det mer rätt och riktigt

Jason Isbell and the 400 unit ”Live in Alabama” (Lightning Rod Records)

Musikbranchen är snurrig. Varför ger man ut denna liveplatta med Jason Isbell nu? Året var 2012 då denna hans första livealbum spelades in i hemstaten Alabama under en lång turné tillsammans med bandet 400 Unit. Detta är alltså en re-release.

Nu är inte vi Jason Isbell-vänner speciellt ledsna över att åter få ta del av vilket fint samspel Jason Isbell och hans band bjuder på.

Den här  bevisats tidigare från albumet Live at Ryman som kom 2018.

Däremot var inte hans senaste album från förra året vad jag hade hoppats på. Hans texter var skarpare och bättre än tidigare men musikaliskt var det lite stelt och stabbigt. Det saknades bra melodislingor.

Här låter det mer rätt och riktigt, som det ska vara. Även om det var några år sedan. Kanske är så det så att liveartisten Jason höjer sig ett eller flera snäpp. Här sjunger han med pondus, bra och uttrycksfullt albumet igenom.

Dessutom är låtmaterialet väl så bra.  Bandet 400 unit är täta som ett finmaskigt myggnät och dessutom förstärkta med en liten blåssektion.

Förutom bra tolkningar av hans egna låtar som Deceration Day, Alabama Pines och Danko/Manuel finns en skön version av Candi Staitons Heart on the the String och den avslutande sköna versionen av Neil Youngs Like a Hurricane.

Andra bra album av och med Jason Isbell är Nashville Sound och Reunions.

Bengt Berglind

29

04 2024

Bredare ljudbild

JJ Grey & Mofro ”Olustee” (Alligator/Border)

betyg 3

Ny musik från ett band som bildades 2001 och har en lång radda album bakom sig. Deras musik är en mix av soul, funk, blues och rock som vi ofta kopplar samman med södra USA, där Mississippideltat kommer samman i trakterna av New Orleans.

På tidigare album som Country Ghetto och Georgia Warhorse har det varit den lilla väl sammansvetsade gruppen som har dominerat ljudbilden, ibland förstärkt med lite blås, med ett skönt groove.

På nya releasen är det en ny bredare ljudbild som lanseras. Så även om det  i grunden är musik som andas soul och funk, så tillkommer det ofta stora körer och blåssektioner.

Sen finns här även en del ganska slätstrukna ballader som drar ner helhetsintrycket.

Det som räddar albumet i viss mån är Siminole Wind, för det är en vacker och bra låt inbäddad i både kör och blås med en bra melodikänsla. Utöver den kan nämnas On the Breeze, bluesballaden Starry Night och småtrevliga Rooster.

De tidigare albumen rekommenderas före denna nya utgåva.

Bengt Berglind

26

04 2024

Får gärna återkomma

Brown Horse ”Reservoir” (Loose/Border) 

betyg 3

Då ett av mina engelska musikmagasin tipsade om det nya engelska countryrockbandet Broken Horse och att de skulle låta som The Band, Wilco, Will Oldham och några tungviktare till i samma sväng då blev jag naturligtvis hyperintresserad.

Nu kan jag konstatera att ibland är det inte så bra att göra alla dessa jämförelser. Det blir lätt som i detta fall att man gör bandet eller den enskilda artisten en rejäl så kallad björntjänst.

Brown Horse är ett bra band, därom råder igen tvekan. Det låter bra och homogent överlag genom hela albumet. Små inpass av fiol, banjo och dragspel spräcker upp den väl sammansatta ljudbilden.

I vanliga fall har jag lätt för så kallade ”ickesångare” men gruppens huvudvokalist Patrik Turner sjunger för det mesta med ett manér som är på gränsen till vad jag står ut med. Varför kan man undra. Är det för att skapa sig en egen vokal identifikation?

Det blir lite bättre i albumets sista del, men inte nämnvärt.

Det sista som heller inte tilltalar nämnvärt är avsaknaden av melodislingor genom hela albumet. Detsamma händer lite för ofta på många nya album idag när gruppmedlemmarna ska skriva själva.

Brown Horse får gärna återkomma det är trots allt deras första album.

Bengt Berglind

25

04 2024

Dags för det stora genombrottet?

Loch Vostok ”Opus Ferox II: Mark Of The Beast” (Vicisolum/Sound Pollution)

Progressiv metal? You bet!

Skickliga musiker och bra låtar är ett recept som mer än ett band har haft svårt att få till med rätt proportioner av de olika ingredienserna. Det är uppenbarligen lätt hänt att det blir überduktigt med fokus på fingerfärdigheten.

Det går att namedroppa influenser från olika håll och kanter; helt naturligt när det som här skapas ett och annat nytt spår och det inte bara rullar på i kända hjulspår. Jag väljer att nämna Evergrey som jag kommer att tänka på mer än en gång när jag lyssnar på Opus Ferox II – Mark Of The Beast och det menar jag som en komplimang.

Teddy Möller och ”hans” manskap i Loch Vostok visar än en gång – det här är deras nionde skiva – att de inte bara är skickliga musiker; de kan även konsten att skriva varierade låtar. Välbalanserat rakt igenom om du frågar mig och tur är väl det eftersom det knappast är en lek att få till Opus Ferox-trilogin.

Det är tungt och det är mjukt och mycket där emellan och det är gott om melodiösa krokar som fastnar i hörselgångarna. Samtidigt är det inte tillrättalagt in the name of inställsamhet vilket ofta men inte alltid beror på sångaren Jonas Radehorn som kan konsten att ryta till rejält.

I en sammanhängande helhet som denna bär det lite emot att peka ut enskilda låtar men jag kan ändå inte låta bli att nämna The Great Wide Open, som på en och samma gång både ångvältar och svävar sig fram. I mina öron är det en progressiv metallåt som kan mäta sig med genregiganternas låtalster.

Om det finns någon form av rättvisa i hårdrocksvärlden får Loch Vostok sitt stora genombrott med Opus Ferox II – Mark Of The Beast. I en diskografi med hög lägstanivå är detta maffiga alster ”herre på täppan” och betygsfyran har plus i kanten.

Det tjatas ofta om att tiden går fort och jag brukar tänka att det är synd, men banne mig om jag inte önskar det just för att få höra säcken knytas ihop i den avslutande delen…

Magnus Bergström

24

04 2024

Spår från svunna tider

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

22

04 2024

Innerligt eftertryck

Walter Trout ”Broken” (Mascot/Border)

Tre decennier efter sin solodebut släpper den nyss fyllda 73-åringen Walter Trout ett av sina mest personliga album. Hans händelserika liv har varit kantat av svåra tider så albumtiteln är inget att orda om. De nya låtarna är genomsyrade av melankoli, men utstrålar även hävdvunnet självförtroende med musikaliskt solida till rent av spektakulära skiftningar.

Den heroiska titellåten i duett med – en annan av rockens trassliga själsöverlevare – Beth Hart får luften att dallra. En intensiv, erfaren klagan om hur slitna vi alla är och hur den förgängliga tiden utarmar oss. Vibrationerna är så gripande att knappast någon kan förbli oberörd. I synnerhet inte när Beth Hart fördubblar all smärta och lidande i första refrängen innan hon tar över andra versen och bär sin själ från socialt sönderfall till andlig försoning.

Det finns emellertid ett par andra gästartister som sätter sin prägel på tillställningen. Den brittiska munspelsvirtuosen Will Wilde ser till att hålla trycket uppe på Bleed. Rockigt så det förslår, men det är bara en försmak till när Dee Snider tar kontrollen över I’ve Had Enough och vältrar sig rakt in i det berikande hårdrocks-landet med en massa tung trovärdighet.

Det finns stunder av omvälvning som väcker beundran. Sextiotalets psykedeliska tongångar återupplevs som genom ett trollslag när en ålderstigen sitar tar ton i Talkin’ To Myself och när andan faller på med angenäm talad sång under Heaven Or Hell så träder ett anmärkningsvärt djup in i handlingen. Båda tillför nyanser som ger det nya verket pondus.

Att hoppet lever vidare i den avslappnande bluesdrömmen Courage In The Dark är uppenbart. En läglig påminnelse om den helande kraften hos musik av den här digniteten. No Magic (on the street) visar att det finns mer blues i baljan. Det förtydligas med att Trouts röst är lika fängslande nu som den alltid har varit och dessutom är ett genomsnitt av hans gitarrsolon större än summan av dess delar.

De två sista spåren I Wanna Stay och Falls Apart ger utrymme till andhämtning. Den förra inkorporerar en ömtålig country – och gospelkänsla med sinne för innerlig förnimmelse. Den senare balanserar förtvivlan och förtjusning med rika harmonier och svävande gitarrer som utvecklar en episk känsla av hymnkaraktär.

Trots sin titel är ”Broken” ett kraftfullt, självsäkert rockalbum med bluesrötter och en blandning av spännande, expansiva kompositioner och gripande ballader. Dessutom är det ju även på det viset att om inte något är trasigt så finns det ju heller ingen anledning att reparera det.

 Thomas Claesson

31

03 2024

Melodiska höjdpunkter i sikte

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson

19

03 2024