Tappar greppet
Foghat ”Sonic Mojo” (Metalville/Sound Pollution)
Foghat var som bekant känt som ett boogierockband med glansdagar på 70-talet. Som så ofta när det gäller band som har överlevt sig själva i över ett halvt sekel så återstår endast en medlem kvar sedan det begav sig. I det här fallet är det trummisen Roger Earl som klockar in på sina modiga 77 år. Så vad har vi att vänta av bandet – som till mångas förvåning, inte minst deras egen fortfarande är vid liv – i det mycket märkliga året 2023?
Tja, den som suktar efter bandets karakteristiska boogierock går bet och får söka sig tillbaks i tiden och finna tröst i någon av de utmärkta liveskivorna som t.ex live II där titlar som Drivin’ Wheel och I Just Wanna Make Love To You uppfyller de önskemålen. På den nya skivan tar kvartetten ett mer lugnt och lättsamt grepp. Förvisso finns det traditionell amerikansk rock inbakat på en del av spåren, men det singlar mest iväg med blues, covers och rentav country.
Mycket av det nya materialet är skrivet av Kim Simmonds (Savoy Brown) salig i åminnelse och kanske just därför hålls skutan på rätt köl. Inledande She’s A Little Bit Of Everything är den första ut i den skaran och här trippas det iväg på ett lätt och trivsamt sätt som föregriper hela albumets avslappnade stämning.
En elektrifierad version av Elvis Presleys Mean Woman Blues, med ett ursprug frän 1957, är den första covern ut. Kingen må vara förebilden och den elaka kvinnan är fortfarande lika elak även om arrangemanget gjorts om för att passa Foghats intuitioner med riviga gitarrer och Scott Holts raspiga röst som går i bräschen.
En roadtrip är aldrig fel och med Drivin’ On så barkar det iväg i äkta ZZ Top-anda på de spikraka vägarna till synes utan slut. Det här är det närmaste ursprunget det går att komma vilket är en klen tröst i det stora hela. Om det hade varit lite mer av den här varan så hade solens uppgång över prärien lyst betydligt starkare.
När den egna skaparandan tryter så finns alltid bluesen att ta till hands och när ändå blicken är riktad mot 50-talet, så är Willie Dixons Let Me Love You Baby ett klart ämne att bearbeta. Drivande trummor, kraftfull sång och ylande gitarr ger utförandet extra stuns. Howlin’ Wolfs How Many More Years faller in under samma parasoll, men här har den pulserande takten en elegantare utformning.
Drömmen om Hank Williams är påtaglig i Wish I’d Been There för här åker cowboyhattarna på och Foghat klampar ut i hagen där ingenting annat än country finns. När väl det har sjunkit in så blir det filosofiska reflektioner över våra livs övergående natur i TimeSlips Away. Föreställningen avslutas med en version av Chuck Berrys Promise Land vilket är en traditionell amerikansk folksång som här åskådliggörs med en stadig rytm av jitterbug.
Som var och en förstår vid det här laget så ger albumet ett tamt energiskt intryck i förhållande till vad som kunde ha blivit fallet. Det egna materialet är tunt och den allmänt hållna tvehågsenheten faller inte i god jord. Historien har visat att Foghat hade bra snurr på saker och ting förr i tiden. Nu är virvelvindsrocken precis som bortblåst.
Thomas Claesson