nyaskivor.se

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

Cactus ”Tightrope” (Purple Pyramid/Border)

   Release 4 juni

Skivomslaget avbildar solen som går ner över prärien och det röda ljuset skimrar över kaktusen som står där så ensam under den bara himlen. Året var 1970 och den kultförklarade och tillika självbetitlade skivan Cactus satte ett rejält avtryck i de innersta kretsarna av blues och rock. Titlar som Parchman Farm och You Can’t Judge A Book By The Cover blev stilbildande bokmärken för den månghövdade skaran av efterföljare.

Den karismatiska grundaren, enda kvarvarande originalmedlemmen och gudabenådade trumslagaren Carmine Appice som är född i New York 1947 spänner nu upp TIghtrope till sträckt lina tillsammans med ett gäng distinkta gentlemän. Visst är det märkligt. När man å ena sidan kan se var och varannan 74-åring stappla omkring med rollator på stan, så verkar det som om ålder inte har någon betydelse inom rockvärlden

Den innerliga vitalitet som Cactus uppvisar är respektingivande. Redan på det inledande titelspåret uppvisas en förnäm känsla för takt och ton. Alla igenkännande fingeravtrycken finns placerade där de ska vara när inspirerande riff och lång erfarenhet faller ut i ett modernt rockstycke.

Pånyttfödelsen av The Temptations Papa Was A Rolling Stone är förlösande. Kraftfullt och utan fruktan förvandlas den gamla slagdängan om tvivelaktig livsföring till en rakt igenom armerat klippblock. Magnifikt uthuggen med flammande flinkhet och totalt väsensskild från originalet.

Lika väl som bluesen i Poison In Paradise når de djupaste skrymslena i den mänskliga själen. Lika väl når den framåtskridande Preaching Woman Man Blues det innersta förnuftet. De upplyftande rytmerna eskalerar i Third Time Gone när trumstockarna far omkring som projektiler överallt där det går att komma åt. Så bekräftar en legend sin status. Munspel, bas, gitarr och sång hakar på i det virvlande tempot.

Suite 1 & 2: Everlong, All The Madman sticker ut från konceptet med stor framgång. Täcket faller för den progressiva rocken med psykedeliska effekter. De orkestrala tonerna smälter ihop med den triumferande gitarren och den ödesmättade stämman som på ömse håll har tillträde till alla de rätta områdena. Den inbitne entusiasten kan även höra influenser från The Beatles, Uriah Heep och Led Zeppelin.

Kaktusen lagrar vattnet i sina blad. Den kan bli över 200 år gammal och på försommaren blommar den. Cactus däremot har konserverat sin bluesrock i över ett halvt sekel och med Tightrope visas den finaste paletten av vassa låtar. Jag lyfter på stråhatten och ger min eloge.

Thomas Claesson

Kultfakta: Byggnaderna till höger på omslaget har stora likheter med kraftverket Battersea Power Station i London som finns avbildad på Pink Floyds album Animals från 1977. Då svävade en gris över anläggningen. Nu är en balanslina fäst vid en av skorstenarna.

Weezer ”Van Weezer” (Atlantic/Warner)

Nu släpps officiellt amerikanska bandet Weezers femtonde studioplatta ”Van Weezer”. Skivan skulle ha släppts redan för ett år sedan, men skivsläpp och turné ställdes då in pga pandemin.

Plattan är, som titeln antyder, en hyllning till hårdrockbandet Van Halen i synnerhet och classic rock-band i allmänhet. När plattan förhandsrecenserades för ett år sedan fick den över lag ett ganska bra mottagande.

Visst finns det lite mer hårdrocksriffiga tongångar och påtagliga pastischer på Van Halen-gitarrer än vanligt. Vilket gör det hela trevligt och läckert att lyssna på. Men i stort är det här albumet annars ytterligare ett finfint exempel på den välproducerade powerpop-rock som Weezer alltmer gjort som sitt signum och blivit så skickliga på att leverera.

Henric Ahlgren

Hothouse Flowers ”Let’s do this thing” (Egen utgivning)

Irländska Hothouse flowers bildades redan 1985 och debutalbumet ”People” kom framgångsrikt att hamna etta på Irlandslistan respektive på andra platsen på Englandslistan.

Bandet har precis som flera av de andra storheterna från Irland – som t.ex. Van Morrison, U2 och även Thin Lizzy – rötter i en blandning av rock, soul, gospel, blues och keltiska tongångar. Vilket skapar extra själfulla och organiska stämningar, och ter sig lite som ett speciellt signum för den bästa musiken från ”den gröna ön”. Ja, det finns nästan en andlig känsla i det hela.

Hothouse flowers kanske inte är ett av banden som skymtats tydligast på radarn de senaste åren. Albumsläppen har inte låtit tala om sig på bred front och det har dröjt mellan utgivningarna. Det senaste albumet ”Let’s do this thing” har inte ens nått skivdiskarna mer än i Japan och det var först nyligen det släpptes på streamingtjänsterna. Materialet spelades in under en vecka i Dublin redan 2015 och bandet har sedan dess spridit det digitalt via sin hemsida.

Nu äntligen tillgängligt för den breda publiken alltså och helt klart värt att kolla upp för alla som är intresserade av musik av bästa snitt i ovan nämnda stil och klass.

”Let’s do this thing” är en mycket fin skiva med stark produktion, bra texter, innerlig sång – och som når fram till hjärtat på lyssnaren och skapar lågmält euforiska vibbar, helt enkelt.

Henric Ahlgren

Steve Earle and the Dukes ”J.T.” (New West/Border)

Ett nytt utmärkt album med Steve Earle and the Dukes men som han och bandet helst av allt skulle vilja ha ogjort.
JT albumet har kommit till som en hyllning till hans bortgångne son Justin Townes Earle.
Albumets inkomster ska också gå till en fond för Justin Townes barn.
Sonen JT var en bra låtskrivare som berättade historier om samhällets avigsidor och olycksbarn, helt i den amerikanska folkmusikens historiska anda.

Pappa Steve gör ett helgjutet album med sonens musik och texter.
Att han sjunger bättre än på länge lyfter det hela ytterligare ett snäpp. Någon sångpedagog lär inte vara kontaktad, fortfarande rosslar det lite här och var på skönt Steve Earle manér.

De som ska hyllas lite speciellt här, liksom på Steves förra album är hans supereminenta musikergrupp The Dukes. De intar en tydlig huvudroll med sin spänstiga mix av bluegrass och country.

Det glittrar av gitarrer, mandoliner, banjos , steel guitar och slagverk vilket bidrar till skönt sväng albumet igenom.

Bengt Berglind

Jonathan Hultén ”Chants from another place” (Kscope/Border)

Jonathan Hultén, gitarrist, låtskrivare och extraordinär kreativ motor från hyllade svenska/värmländska metalbandet Tribulation har alltid visat dragning till andra utrycksformer och stilmässiga tongångar än de brukliga och vanligaste inom metal. Detta har förstås också varit ett ytterst viktigt tillskott till Tribulations musikaliska formel och bidragit till att lyfta dem ovanför de mest klichémässiga fällorna. ”Smakfullhet” kan det beskrivas som.

Till slut har Hulténs konstnärsjäl och intressen lett till att han valt att lämna Tribulation samtidigt som en ny platta ligger i pipeline för bandet. En platta som Hultén i allra högsta grad har del i, då majoriteten av låtarna är hans skapelser. En platta som också är en uppföljare till bandets utsökta internationellt hyllade och prisade ”Down below” från 2018.

Med sig i bagaget efter Tribulation har dock Hultén en egen soloplatta där dragningen till folkmusik, progg, visor och akustiska stämningar nu får fritt spelrum. Och kanske gör det Hultén lyckligare, att få ge sig hän fullt ut i dessa territorier.

För slutresultatet är hursomhaver mycket lyckat och i lika fin klass och kvalitet som det som gjorts i Tribulations namn. ”Chants from another place” levererar stämningsfyllda drömska låtar, suggestiva, lågmält producerade, snygga och med en förmåga att växa och skapa ett beroendeframkallande. Det hela låter som om Nick Drake vore en värmlänning från Arvika som tidigare spelat metal, men nu valt att öppna upp helt för folkmusikrötterna och singer-songwriter-formen. Strålande (och samtidigt ledsamt att Hultén lämnat Tribulation)! Ja, lovande och ska bli spännande att följa!

Henric Ahlgren

Weather Station ”Ignorance” (Fat Possum/Border)

Ibland vill man testa något nytt att lyssna på inom musiken. Tyvärr händer det mer sällan numera, man väljer det bekanta och trygga.

Weather Stations förra album som kom för några år sedan var egentligen en lyckad chansning och inköp.

Weather Station är Tamara Lindemans projekt, och detta är hennes fjärde fullängdare. Den Tamara Lindeman som jag föll för på förra plattan hade straka melodier som förpackades med mer akustiska tongångar. Men man kunde ana vad som skulle hända på ett kommande album.

På detta album har Tamara vävt sin musik med fler instrument och med fler väl sammansatta arrangemang. Fortfarande kan man känna släktskapet med Joni Mitchells senare album, på ett skönt sätt.

Att lyssna på texterna är en utmaning och kan tolkas lite som var och en vill.

Ignorance är ett album som inte fastnar med en gång. Musiken kräver vakna öron och ett öppet sinne och visar upp nya sidor vid varje lyssning. Precis på samma sätt som Joni Mitchells musik fortfarande gör efter många år.

Tamara Lindeman som även hon kommer från Kanada framkallar liknade positiva musikkänslor.

Bengt Berglind

Ulf Lundell ”Telegram” (Parlophone/Warner)

Lundells nya platta ”Telegram” består delvis av nyinspelningar i orkestrerade elektrifierade versioner, av från början akustiska låtar från bland annat dubbelalbumet ”Skisser” som kom 2018. Precis som på förra plattan ”Tranorna kommer” (2019). Men det finns även lite nytt här. Detta är dock ingen ”pandemiplatta” – inga kommentarer görs åt det hållet. Vilket man kunde förväntat sig. Jag hade i alla fall sett fram emot det. Men nu när jag lyssnar på plattan känns denna frånvaro mest befriande. Ämnet börjar bli tjatigt – eller ”börjar bli” är väl fel ordval. Det har länge varit tjatigt.

”Telegram” har rätt mycket gemensamt med Bruce Springsteens, Van Morrisons, Bob Dylans och Leonard Cohens senare skivor. Detta i positiv bemärkelse. Det handlar om betraktelser av män som blivit 70 år eller mer. Tempot är neddraget, rösten behöver inte höjas så mycket för att säga sitt, det är en lågmäldhet – och tyngd, i uttrycket. Kvällskänsla. Spontant känns Lundells nya skiva lite som balsam för själen, på något vis. Ja, det finns trots allt någon slags lite ny försonlig stämning såväl i musik som i texter. Lundell konstaterar sig inte passa in – varken i vår samtid eller den tiden som var förr. Men det kan ändå vara ok. Och sammantaget växer det här till en fin och hoppfull platta. Det känns bra.

Henric Ahlgren

Randall Bramblett ”Pine with fire”  (New West/Border)

Okänd för de flesta i mellanmjölklandet Sverige. Men en av några utvalda husgudar in mitt musikbibliotek. Randall Bramblett, sång, saxofon och keyboard som turnerar flitigt med sitt eget band i USA. Han var även medlem i sjuttiotalsbandet Sea Level och gästspelat med Allman Brothers Band och Stevie Winwood.

Randalls musik bottnar i soul, blues och funk och hör hemma i det som många kallar för blue eyed soul. Boz Scaggs är väl den mest kända i denna genre.

Pine with fire är ett ganska hårt sammanhållet album innanför musikens ramar. Det är välspelat, välarrangerat och välljudande.

Kanske är det därför musiken inte öppnar upp sig och bjuder in den som lyssnar på det sätt man önskar sig. Först i mitten på albumet med melodistarka I’ve have faith in you verkar det som musikerna vågar släppa loss. Det blir lite funkigare, lite lösare och definitivt bättre på alla håll.

Det passar blue eyed soul-veteranen Randall Bramblett och hans studiomusikerfyllda band så mycket bättre. Jag brukar inte efterlysa livealbum men det kanske kan lösa upp de studiolåsta knutarna nästa gång.

Ingen femma denna gång, men en hyfsad fyra får det bli. Han är ju i alla fall en husgud hos mig.

Bengt Berglind

Bruce Springsteen ”Letter to you” (Columbia)

Förra albumet ”Western stars” var som ett vykort från ett soligt Kalifornien på 60-talet och tog avstamp i den tidens mogenpop på radion med lite countrystänk insprängt också, svulstiga stråkarrangemang samt även låtar med nattmusik-känsla. En lite ny utveckling och mognad i 71-årige Springsteens karriär. Det funkade riktigt bra. Omslaget pryddes av en frustande fri häst mot en somrig western-himmel. Plattan kom på sommaren 2019 och blev ett fint soundtrack till den aktuella säsongen.

Nya albumet har en vinterdressad Springsteen mot en fond där snöflingor faller i förgrunden. Det är kallare nu. Sommaren är över. Plattan spelades in snabbt på ranchen på några dagar till stora delar i livesättning – under den begynnande pandemin (som nu är inne på sin andra våg). Låtutbudet är lite mer blandat, mer traditionella rockigare Springsteen-sånger, men även en del grejer som är i linje med förra skivan. Även här finns en mogen känsla i sång och instrumentalt utförande. Välproducerat. Kanske ett par låtar för mycket, dock? Det här får mig i alla fall på något sätt att längta efter en pandemi-platta av Ulf Lundell.

Lyssna på: ”Janey needs a shooter”, ”Last man standing”.

Henric Ahlgren