Naturens kraft
Green Lung ”Necropolitan” (Nuclear Blast/Warner)
Ett sofistikerat kusligt porträtt målas upp när Green Lung blottlägger sitt fjärde album från hemstaden Londons omgivning. Begravningsklockorna ringer, korparna lämnar tornet och de sju viktorianska kyrkogårdarna – Necropolitan – har sedan länge fallit i ruiner, övervuxna med murgröna och mossa. En monumental bild av naturens makt över drömmar och mänsklighetens förgänglighet.
Med sitt nya album tar kvintetten över facklan från heavy metal-pionjärerna och för den vidare med all den musikalitet och berättartalang som har hållit genrens låga brinnande i ett halvt sekel. Ett förädlat gotiskt ramverk grävs fram och vidareutvecklas till en principfast tolkning av hård sjuttiotalsrock som djärvt svänger in i metal-territorium. Kombinationen av välförtjänta och sedan länge helgade doom-laddade element sätts i fokus.
Efter det atmosfäriska introt Open The Hellmouth bjuds det upp till Dance To The Grave som inte är dansant i traditionell bemärkelse, men det tunga riffet är omedelbart medryckande och allsångsrefrängen är minst sagt minnesvärd. En stark start följt av singeln Black Magick Radio – en hyllning till ockult rock i allmänhet och den som ägde rum i London på 60- och 70-talen i synnerhet.
Together In Death är en skräckballad som förgylls med kvinnlig bakgrundssång när den dyker djupt ner i början av sjuttiotalet. Passionerad, rå och med underfundiga detaljer på alla rätta ställen vilket ger en barock touch till den rika källan av psykedeliskt färgad mystisk. Men det finns också överraskningar: Hymnen Ozymandias reflekterar över imperiers oundvikliga fall med hjälp av en sonett från tidigt 1800-tal som kombinerar 70-talets afrobeat-inspirerade slagverksarrangemang med avslappnade riff. Inte ens detta gör att stycket urartar till världsmusik utan förblir djupt rotat i bandets klangfärg.
Riley Pinkerton från det amerikanska fantasy-doombandet Castle Rat medverkar på Alostrael (Be My Babalon) och levererar en berättelse från Uppenbarelseboken. Lägg därtill Tom Templar vid mikrofonen som förkroppsligar karisma, individualitet och register så är konceptet fulländat. Det avslutande spåret, To The Gallows Born – med sitt folkliga intro och tunga, episka riff – erbjuder en försonande ton, då bandet kort visar upp sin folkliga sida.
Med en fot i graven och djupa andetag frammanar Green Lung en avsevärd hängivenhet. De cementerar sin status som ett exceptionellt band då de helt enkelt har en fallenhet för att blanda musikstilar och ockulta teman till ett fängslande sound som trotsar alla trender. Det finns ingen anledning att stå och banka på den låsta dörren till skivaffären för allt finns redan här. Necropolitan är en tydlig vinnare för alla Sabbath – älskande, grubblande själar.
Thomas Claesson
