nyaskivor.se

Tribulation ”Where the gloom becomes sound” (Century Media)

Arvikabördiga metalbandet Tribulation med sin blandning av death metal, black metal och inslag av folk, goth och progg släppte 2018 magnifika albumet ”Down below” som cementerade gruppen som ett av metalvärldens mest lovande och intressanta band, alltså ur ett internationellt perspektiv. Plattan belönades även med en Grammy i Sverige och rönte fina recensioner runt hela klotet. Undertecknad såg en livespelning med bandet på Nöjesfabriken i Karlstad på hösten 2018. Och man kunde konstatera att allt fanns på plats. Ett stort världsgenombrott vore inte omöjligt.

Nu kommer uppföljaralbumet som väl skulle bli ytterligare ett kliv framåt i framgångssagan. Dock har det hunnit hända en del sedan 2018. Som en pandemi, till exempel. Som stoppat liveframträdanden och turnéer för musikbranschen. Satt käppar i hjulen, eller till och med helt omkullkastat potentiella karriärer för band eller soloartister. Satt skivor och folk på isblock eller i kylskåp.

På vägen till nya albumsläppet har även den starka kreativa kraften i Tribulation – låtskrivaren och gitarristen Jonathan Hultén tyvärr också hoppat av innan skivan ens hunnit komma ut på marknaden. Hultén har tröttnat på metalgenren – låtit sin vurm för folkrock ta över mer och satsar nu på solokarriär och har i våras släppt album ”Chants from another place” i eget namn. Osäkerheten kring det som pandemin fört med sig för musikbranschen kan också ha varit bidragande orsak. I intervjuer har kvarvarande medlemmar sagt att ”nya skivan i mångt och mycket är Jonathans skiva”. Hultén har skrivit majoriteten av låtarna – 7 av 13, och han har som vanligt även varit en påtagliga konstnärlig maestro när det kommer till estetisk utformning av kringmaterial och omslag och så vidare. Så visst finns det oro inför detta avhopp som lämnar stort hål i gruppen.

Det är dock ingen duvunge och total främling som tar över Hulténs mantel i gruppen. In kliver nu Joseph Toll, ytterligare en supermusikalisk forna Arvikapôjk som tidigare spelat i också mycket starka akter – som exempelvis Enforcer och Vojd – och är ett helrespekterat namn i musikkretserna i Sverige. Hur allt dock artar sig framöver får väl framtiden förtälja.

Men nya skivan behöver verkligen inte skämmas för sig, i alla fall. Med en slags vemodig känsla kan man dra slutsatser att Tribulation lyckats ännu en gång att visa att metal med rötterna i Värmland och Selma Lagerlöf-land kan sälla sig till det bästa som kan erbjudas inom genren överhuvudtaget. Alltid smakfullt och alltid snyggt exekuterat.

Alltid lite mer begåvade än de flesta andra inom metal. En fingertoppskänsla för helhet och detaljer. Primalt och subtilt på en och samma gång. Klassiska metaltraditioner paras med andra musikaliska genretongångar och stämningar som gör att Tribulation får en egensinnig touch som lyfter dem över mängden, på ett väldigt intagande och imponerande vis. För mig är Tribulation Gösta Berlings saga och italiensk skräckfilmskänsla i en underbart ohelig allians. Skräckgotik i sin bästa version. Inspirerande.

Nya albumet går också ytterligare ett steg vidare i bandets gothrock-anknytning, vilket inte gör saken sämre i mina ögon.

Samtidigt är alltså den skiva i någon mening en slags svanesång.

Vi får se hur det hela utvecklar sig…

Lyssna på: “In the hour of the wolf”, ”Leviathans”.

Henric Ahlgren

Michael Schenker Group ”Immortal” (Nuclear Blast/Warner)

Den oefterlikneliga yxmannen Michael Schenker bördig från Sarstedt, Niedersachsen firar sitt 50-års jubileum som artist genom att återskapa sitt forna Michael Schenker Group. Även om musiken i de tidigare konstellationerna har samma inriktning så är det ett lika välkommet som naturligt inslag i gitarrhjältens brokiga karriär.

Schenkers började sin bana i Scorpions, men relativt tidigt blev han kallad till England av Phill Mogg för provspelning i UFO. Schenker förstod inte ett ord engelska, men det var heller inte nödvändigt eftersom gitarren talade sitt tydliga språk. Det blev ett turbulent, men framgångsrikt samarbete som kröntes med många gudabenådade album varvid Phenomenon med sitt ordinerade lyckopiller Doctor Doctor var bästa tänkbara medicinen för hårdrockare världen över.

Ända sedan 1979 har Schenker i stort sett stått ensam som härförare och vokalisterna i sina grupperingar har han bytt lika ofta som vi andra dödliga byter underkläder. Från den här epoken sätter jag Assault Attack och i synnerhet den genom timglaset rinnande Desert Song som min personliga favorit.

Det vimlar också av musiker på Immortal. Hela den samlade bekantskapskretsen, som till antalet betydligt överskrider ett normalt band, är inbjudna till minnesfestligheterna. Det för med sig att melodierna växlar inriktning fortlöpande och frambringar ett frimodigt och rikt ljudlandskap.

Knappast någon kan vara mer lämpad att ställa sig bakom stativet än Ralf Scheepers (Primal Fear) när det gäller kategorin fullt ös. Rivjärnsrösten har total kontroll i Drilled To Kill och Derek Sherinian (Sons Of Apollo) vid tangenterna duellerar med Schenker i ett virvlande tempo.

Självaste Joe Lynn Turner, vars stämma genom tiderna har hörts i mer än ett sammanhang, tar över mikrofonen i den skräddarsydda Don’t Die On Me Now. Här återfinns ett traditionsenligt sound med en storstilad melodisk gitarr som sprider sin värme. Från min synvinkel en av höjdpunkterna.

Schenkers långvariga samarbetspartner Michael Voss tar ton i den emotionella balladen After The Rain. Jag känner att det är lite för mycket spunnet socker i det trevande framförandet vilket gör att ögonlocken känns tunga. Devil’s Daughter å andra sidan är inte tillräckligt skräckinjagande för att få avsedd effekt. Den piggar inte upp nämnvärt i sin tålamodsprövande utformning.

Ronnie James Dios ande vilar över Sail The Darkness och Ronnie Romero (Rainbow) förvaltar arvet alldeles utmärkt. Tankarna faller för ett ögonblick igenom tidsbarriären och landar på det livsbejakande 80-talet.

The Queen Of Thorns And Roses ligger farligt nära schlagerdiket, men räddas i sista stund av Schenkers gnistrande gitarrslingor. Det är befriande att den betydligt tuffare Come On Over kallar på uppmärksamheten, men då krävs det också att Schenker sätter sin svartvita Flying V mellan benen, böjer strängarna och släpper loss det unika vibratot som bara han är mäktig till.

Den galopperande Sangria Morte med sitt vilda västern-tema höjer humöret till all time high. En låt av det rätta virket som framhäver allt som Schenker förespråkar. Ypperlig sånginsats, kraftfull support från rytmsektionen, riff av den högre skolan och förlösande solon.

Avslutningsvis blir nostalgitrippen till ett faktum med en värdig nyinspelning av In Search Of The Peace Of Mind från Scorpions debutalbum Lonesome Crow (1972). Det var den första sången som Schenker skrev någonsin. Redan då, när skivan släpptes, vid blott 17 års ålder en etablerad gitarrist och erkänd naturbegåvning. Nu som 66-åring en legend för många, en gitarrhjälte för andra, både och för de flesta. Odödlig enligt honom själv.

Thomas Claesson

Accept ”To Mean To Die” (Nuclear Blast)

Under tonerna till sin sextonde studioskiva marscherar Accept in med pompa och ståt. Producerad av Judas Priest-gitarristen Andy Sneap och den femte skivan där den amerikanska sångaren Mark Tornillo håller ett stadigt tag om mikrofonen.

Den redan bepansrade gitarrsektionen är albumet till ära förstärkt med Philip Shouse. Vid sidan av Uwe Lulis och den ikoniska och enda återstående grundaren Wolf Hoffman blir det till en styrka med massiv eldkraft. Basgitarren hänger på den andra rakryggade nykomlingen Martin Motnik och på stolen bakom trumsetet sitter Christopher Williams stadigt.

På To Mean To Die ger Accept med härkomst från Solingen, Nordrhein-Westfalen både utlopp för sin aggression i form av den heavy metal som de med suveränitet burit med  sig i knappt ett halvt sekel, men även nydanande inslag av lekfullhet och experimentlusta finner fotfäste.

Naturligtvis ligger den inledande undergångsutflykten Zombie Apocalypse helt rätt i tiden. Lyriken ger en tydlig känga till alla de som var eviga stund är uppslukade av sina smartphones. Titellåten To Mean To Die är självförklarande. Ordet Accept är som inhugget i sten rakt över. Hela vägen från låtskrivandet via riffen till framförandet.

Overnight Sensation leder obönhörligen tankarna in på rockhistoriens vindlande uppkomst och utveckling varvid mästaren Frank Zappas storslagna verk Over-Nite Sensation från 1973 måste beaktas. Även om likheterna förutom namnet kan tyckas vara få, så har de gemensamt både humorn och upprymdheten. I Accepts fall accentuerad av karakteristisk kör, dunkande rytmerna, underfundig text och omisskännlig sång.

Den ödesmättade The Undertaker skapar helt oförberett en gränslös glädje. Metronomen är perfekt inställd och ju mer Tornillo sjunger om ond bråd död desto gladare blir jag. Ingen kommer undan. Alla skall den vägen vandra. En konstnärligt utsmyckad komposition med en befriande lättnad som gör att mitt leende aldrig falnar.

Att klassisk musik ligger Wolf Hoffman varmt om hjärtat är ingen hemlighet. I Symphony Of Pain svallar strofer ur Beethovens symfoni nr 9 i samklang med gitarrernas tuffa riff. En magnifikt epos som i ton och text beskriver den berömde kompositörens liv och lidande.

Det är försvarbart att säga att det inte har gått att förbise den ljuvliga Winter Dreams från Balls To The Wall fast det har gått nästan 38 år. Nu tas stafettpinnen över av The Best Is Yet To Come och mänskligheten som jagas av den osynliga fienden kan börja tro och hoppas på bättre tider. Den här balladen som är fylld av superlativ bidrar starkt till att göra livet lättare.

Accept har en klarsynt inställning till sig själva och övriga världen. Det är uppskattat och har stor inverkan på att jag under det avslutande instrumentala spåret Samson And Delilah tar tillfället i akt och rättar till mina garvade lederhosen, njuter av konceptet och lyfter på tyrolerhatten.

Thomas Claesson

W.E.T. ”Retransmission” (Frontiers/Playground)

   Release: 22 januari

Julafton kommer rekordtidigt i år. Åtminstone för alla som tycker om melodiös hårdrock med klistriga refränger.

Föregångaren Earthrage (2018) imponerade stort och hamnade välförtjänt på undertecknads årsbästalista och glädjande nog är det nya alstret en naturlig fortsättning av samma höga klass.

Att W.E.T. är ihopsatt av bandnamnen Work of Art (Robert Säll) och Eclipse (Erik Mårtensson) och Talisman (Jeff Scott Soto) är en innehållsdeklaration som heter duga. Samtidigt skruvas förväntningarna upp rejält och musiken är precis så bra som förväntat.

En mycket stor del i det smaskiga slutresultatet har Jeff med sin karakteristiska och starka röst. Förutom att han har en av och på-solokarriär tjänstgör han i ”supergruppen” Sons Of Apollo och har tidigare sjungit med Yngwie Malmsteen och Talisman. För att bara nämna några av hans insatser i hårdrockens tjänst.

Bästa låten hittar vi på skivans andra halva och banne mig om inte You Better Believe It är den bästa låt W.E.T. har knåpat ihop hittills. Den har en skön rytm och en refräng som sitter direkt. Det är inte heller någon överraskning att den hade platsat på valfri Talismanskiva – vilket egentligen kan sägas om alla låtar.

Titeln ”bästa låt” är hur som helst inte lättvunnen när vi har att göra med välskrivet melodiöst hårdrocksgodis från första till sista sekunden. Ett bra exempel på det är Beautiful Game, som trots skivans bästa refräng ändå får se sig slagen på mållinjen.

Alla låtar är som sagt bra men utöver nyss nämnda duo är det fartfyllda och infallsrika The Call Of The Wild och rockiga powerballaden Got To Be About Love som förtjänar ett extra omnämnande.

Med en löjligt hög lägstanivå, som de flesta band i genren bara kan drömma om, är Retransmission mumma för öronen.

Magnus Bergström

Majestica ”A Christmas Carol” (Nuclear Blast/Warner)

Årets mest oväntade julskiva är en operabombastisk och sockersöt power metal-musikal. Tänk storslagen filmmusik till en episk sagoberättelse med obegränsade mängder av skumtomtar och glögg som tillbehör.
Med andra ord klockrent för de som sedan tidigare är förtjusta i hårdrockens okrönta kungar av julmusik: Trans-Siberian Orchestra. Det skadar heller inte att ha popikoner som Céline Dion och Michael Bolton och liknande artister som guilty pleasures.

Det är en lysande idé att göra julinspirerad power metal – en genre som av naturen nästan alltid är glad och uppåt.
Jag får vibbar av framför allt Rhapsody i deras bästa stunder men influenserna är många fler: Twilight Force, Sabaton och i viss mån Hammerfall. Hur som helst är summan av kardemumman att det låter Majestica.

Att hårdrockare ger sig på julmusik är ändå inget nytt; det finns både seriösa och plojiga partyvarianter. Majestica skiljer sig dock från de övriga tillfälliga julmusikerna med en högst egen tolkning, men också med en påtagligt stor kärlek till julen.
Som en jämförelse kan nämnas att Rob ”Metal God” Halford har släppt inte mindre än två julskivor, utan att vara i närheten av A Christmas Carol höga nivå.

De många olika sångarna ger en rejäl bredd och det låter kompetent och teatraliskt lekfullt när de framför texter som bygger på Charles Dickens klassiska julsaga A christmas carol om Ebenezer Scrooge.
De olika sångrollerna i berättelsen är ett lagarbete; alla i bandet är inblandade liksom några gästsångare vilket ger en skön teaterkänsla. Ibland låter det som att Andi Deris i Helloween har tagit över mikrofonen (A Christmas Story) för att i nästa stund passa bollen vidare till King Diamond (Ghost Of Marley).

Välkända tongångar poppar finurligt upp lite här och där.
Är det till exempel inte Jul, jul strålande jul som hörs i Ghost Of Christmas Past och en oblyg Abba-flört i The Joy Of Christmas?
We wish you a merry christmas gästspelar också i några få sekunder – i ett höghastighetstempo utan dess like.
Ett mer oväntat inslag är det urläckra symfoniska partiet som börjar ungefär två minuter in i Ghost Of Christmas To Come och som skulle passa in på valfri Dimmu Borgir-skiva.
Det vore heller inte en julskiva värd namnet om det inte förekommer rikliga mängder av klockspel och slädklockor.

Ljudbilden är fräsch med en bra balans mellan bandmedlemmarnas instrument och sång och de många orkestrala tillbehören, så hatten av för Jonas Kjellgren (Scar Symmetrym Raubtier) på Black Lounge Studios.
Omslaget signerat ”fyndet” Madeleine Andersson är färgstarkt och stilrent på samma gång. Sällan har längtan efter en vinylutgåva varit större, men där blir det tji för den släpps enbart i cd-format. Å andra sidan; önska går ju alltid…

Jag tror att Yngwie ”More is more” Malmsteen skulle digga tongångarna (om chefen/frun ger honom tillåtelse) och att det är julskivan som Tobias Sammet önskar att han själv skrivit tvivlar jag inte en sekund på.

A Christmas Carol är ett helt julbord av smaskig hårdrock så långt ifrån mörker som det går att komma och står stadigt på egna ben som ”vanlig lyssning” eller som soundtrack till julstöket.

Magnus Bergström

Voivod ”Lost machine – Live” (Century Media)

Om begreppet musikalisk progression skulle bildsättas i ett uppslagsverk skulle bilden föreställa Voivod. Att åstadkomma 15 studioskivor och aldrig upprepa sig är få band som kan skryta med, i synnerhet inom hårdrockens värld, och visst, ibland är det skönt med band som AC/DC, Running Wild och Iron Maiden i vars värld variation mest är ett skällsord, men när man vill ha lite mer finns alltid Voivod där. Ständigt i rörelse och förnyelse men ändå alltid omisskännligt voivodskt.

Denna ständiga förnyelse kan dock ställa till problem när 13 låtar ska väljas ut till en setlista eftersom den aldrig helt kan representera bandets bredd. Med detta sagt så känner jag ärligt talat en saknad efter vissa låtar, även om man ansträngt sig för att större delen av karriären ska vara representerad, men Lost Machine – Live är helt enkelt en ögonblicksbild av var Voivod är i dag, och som sådan är den solid.

Lost Machine – Live är inspelad 2019 på Quebec City Summer Fest, det vill säga bandets hemmaplan, under turnén för senaste studioskivan The Wake (2018) och för det ska bandet ha en eloge. En komplett konsert från ett enda tillfälle är alltid att föredra framför ihopklippta livedokument, och skivan lyckas fånga känslan av att vara på plats, men varför tona ned publikljudet mellan låtarna? Förutom att vara ruskigt tajta upplever jag Voivod i sin nuvarande sättning som mer harmoniskt än någonsin. Det är ett band som verkar ha genuint roligt tillsammans på scenen.

Låtmässigt tycker jag att The Prow från Angel Rat (1991) sticker ut och Pink Floyd-covern Astronomy Domine känns vitalare än någonsin. I övrigt står sig de sex låtarna från The Wake och ep:n Post Society (2016) starkt vid sidan av klassikerna och visar att Voivod är minst lika relevanta och vitala som någonsin tidigare, om nu någon tvivlat på det, och Always Moving växer i sammanhanget från att bara vara en låt till en definition. Vi är Voivod och vi vägrar stå stilla!

Jonas Andersson

Dark Tranquillity ”Moment” (Century Media)

Att efter 31 år och tolv studioskivor vara så här vitala är banne mig inte illa.
Först var min tanke att undvika modeuttrycket blackened thrash, men det finns framför allt en anledning till att det nämns här och där i snacket om Moment och det är Identical to None.
För min del fortsätter jag ändå att kalla DT:s väl genomtänkta och snyggt arrangerade tongångar för The Gothenburg Sound 2.0 – nu med extra mycket gothsvärta. Med andra ord melodiös death metal i bästa svenska västkuststil.

Mikael Stannes röst har nått sin fulla potential (?) och gång på gång får han växlandet mellan growl och rensång att låta som det mest självklara i världen. Men faktum är att få gör det så bra som han. Varenda stavelse går fram i growlandet och rensången – som får ta mer plats än tidigare – är personlig och med rätt gothkänsla som förstärks av Martn Brändströms melankoliska keyboardtongångar.
De två nya gitarristerna Christopher Amott (ex-Arch Enemy, ex-Armageddon) and Johan Reinholdz (Andromeda, Nonexist) har inte tagit sikte på något sidospår, utan har istället sett till att tåget tuffar på i den sedan tidigare utstakade färdriktningen. Det är lag före jag som gäller; här och där visar de prov på fingerfärdighet men utan att spela över.

Jämförelser med In Flames är oundvikliga (lyssna bara på Failstate) men nog är de snabbare partierna mer i stil med Mors Principium Est från Björneborg i Finland (inte Värmland).
När tempot sänks och Mikael växlar in på rensångsspåret utmärker de sig istället från – vågar jag påstå – samtliga genrekollegor och hittar en helt egen identitet. Två bra exempel på det är temposänkningen halvvägs in i Eyes of the World, som då lyfts från en stabil låt till något alldeles extra samt mäktiga avslutningen med ”balladen” In Truth Divided.

Betygsfyran är snubblande nära att höjas ett halvt eller ett helt steg, eftersom två tredjedelar av de tolv låtarna är rena rama guldet:
Transient, Identical to None, The Dark Unbroken, Standstill, Ego Deception, Eyes of the World, Empires Lost to Time och In Truth Divided.
Det är värt att notera att de bästa låtarna är jämnt fördelade över hela skivan, vilket ger en bra balans och hög lyssningsbarhet från start till mål.

Magnus Bergström

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

Magnus Bergström

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

Sanctuary ”Into The Mirror Black (30th Anniversary Edition)” (Century Media)

Det här måste bara vara en av årets absolut viktigaste återutgåvor.

En redan urstark thrash metal-smocka har nu blivit ännu potentare. De nio ordinarie albumlåtarna har fått sällskap av tre demolåtar och en bonusskiva med en konsert från 1990. Med andra ord en tidskapsel som heter duga.

Jag har svårt att plocka ut låthöjdpunkter, eftersom det här är en skiva att spela från start till mål. Så starkt är låtmaterialet. Men okej då…

Mitt i låtlistan (om vi tänker oss den urspungliga utgåvan) återfinns infallsrika mästerverket Eden Lies Obscured, som med sin okonventionella struktur inte bara sticker ut på skivan utan även inom hela prog metal-genren.

Bland flera starka låtutmanare väljer jag att lyfta fram inledande Past Tense som första utmanare. Den fastnar nämligen efter första lyssningen och bara det är ju en prestation i sig när det handlar om prog metal.

Sanctuary kallas ofta för ”thinking man’s metal” och det stämmer. Musiken har progressiva inslag som ökar slagstyrkan och bakom mikrofonen fanns inlevelsefulla Warrel Dane (R.I.P.) vars unika röst framförde den ena tänkvärda texten efter den andra.

Oavsett potentialen som Into The Mirror Black och övriga Sanctuary-skivor ståtar med, blev det ännu roligare när större delen av manskapet ömsade skinn till Nevermore.

Magnus Bergström

AC/DC ” Power up” (Columbia)

Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.

Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.

Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”

Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.

Henric Ahlgren