nyaskivor.se

U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots – Accepted!” (AFM/Sound Pollution)

Året var 2016. Månaden var oktober.
U.D.O. ”LIVE – Back To The Roots” såg då dagens ljus.
Med facit i hand var vår recensent (läs undertecknad) måhända lite väl generös med betyget (4,5 av 5) men sån’t är livet.

Året är 2017. Månaden är augusti.
U.D.O. “LIVE – Back To The Roots – Accepted!” har sett dagens ljus.
Låtlistan är identisk med förra årets livedubbelmacka, så när som på bonusstudiolåten My Way. Udo Dirkschneider har alltså gett sig på att tolka Frank Sinatra-klassikern. Hur det funkar? Hur bra som helst! För varje år som går är det tydligt att Udos röst gör sig bättre i de lägre registren, så en ballad passar honom givetvis lika bra som en XXL-tröja.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på “LIVE – Back To The Roots – Accepted!”. En maffig dos tysk heavy metal framförd helt enligt regelboken utlovas. Ja och så My Way förstås.

Magnus Bergström

The Obsessed ”Sacred” (Relapse)

Varför ligga sömnlös om nätterna och undra över hur doom metal låter när The Obsessed kan förklara det med fyra rungande riff? Tjocka gitarrtoner i nedstämd moll med fullständigt förakt för kommersiella intressen är en gren på det grovstammade musikträdet som är värd att bestiga. Känslan lär bli att man blir sittandes kvar där uppe.

Med sätet i Washington D.C. och med den excentriska Scot ’Wino’ Weinrich vid rodret är det här tremannabandet väl värt att hänge sig åt. I synnerhet rekommenderat till de som uppskattar nerbantad metal influerad av stoner rock. Då är lystmätet tillgodosett och när albumet är till ända efter si så där knappa tre kvart så räkna med att själen är såld till hin håle själv.

För den som vill gå riktigt långt ner i jordkällaren bör ’Stranger Things’ passa bra. Den öppnande akustiska gitarren är ett villospår som skall tas för vad det är. Den stilrena doomstrukturen får snabbt fäste och sträcker ut sig i hela sin lekamen. Ödesmättade riff fortplantas bort i mörkret och blodet isar sig i ådrorna.

’My Daughter My Son’ har en modstulen charm som om man inte visste bättre kunde tolkas som ödmjukhet. Riffen är hämtade långt nere från önskebrunnen där silverdollarn ligger ouppnåelig och bara skimrar. ’Punk Crusher’ däremot driver på med allt vad tyglarna håller och det om inte annat visar vilken spännvidd skivan besitter.

Plötsligt och utan förvarning tittar Thin Lizzys ’It’s Only Money’ ut ur boet. Den får ses som en udda fågel i sammanhanget, men inte desto mindre ett tecken så gott som något på oklanderlig smak. Med en modfälld gitarr och en röst från underjorden går det att räkna hem den.

Till de lyckligt lottade som har kommit ända fram till bonusspåren återfinns som grädde på moset kultklassikern ’Crossroader’ och det är svårt att hålla glädjetårarna i schakt. Originalet från Mountains legendariska Flowers Of Evil och skriven av Pappalardi/Colllins vilket med all sannolikhet inte ens hade behövts nämnas för det kan omöjligen ha undgått någon.

Sacred är första utgåvan under The Obsessed’s fälttecken sedan 1994 års The Church Within. 23 år av evig pina är äntligen över och jag och mina demoner konstaterar krasst att en värld med The Obsessed tillbaka är bra mycket bättre.

Thomas Claesson

Masterplan “PumpKings” (AFM/Sound Pollution)

Förvisso går tiden fort, men det är inte dags för Alla helgons dag riktigt än. Men för den som tycker om att planera pumpfestandet i god tid, så kanske detta är det perfekta soundtracket? Nja, det är knappast troligt.

”PumpKings” utgörs av elva Helloween-coverlåtar varav samtliga har Roland Grapow (ex-Helloween) som ”låtpappa”.
På ett sätt förstår jag Rolands önskan att låta hans ”baby” Masterplan tolka låtar som sällan eller aldrig har framförts av Helloween. Men det går också att se det som att det är onödigt att göra om något som redan låter bra.
Sistnämnda argument får extra tyngd när det visar sig att nyinspelningarna inte har samma bett och produktionsstyrka. Röstmässigt är det heller ingen promenad i parken att ersätta Michael Kiske och Andi Deris…

Något som är bra med skivan? Gitarrspelet!

En genomlyssning är motiverad i och med att det handlar om (mestadels) välskrivna låtar, men originalversionerna är att föredra alla dagar i veckan.

Magnus Bergström

Venom Inc. ”Avé” (Nuclear Blast)

I den incestuösa soppa som är musikvärlden är två konstellationer med rötterna i samma band som existerar parallellt inget ovanligt. Lite ovanligare då kanske att konstellationen som av juridiska skäl existerar under nytt namn är mer original än originalkonstellationen och att det ”nya” bandet dessutom piskar ”originalet” hårt. Krångligt? Låt mig förklara.

Venom innehåller en originalmedlem, sångaren och basisten Cronos, medan Venom Inc. Innehåller två, gitarristen Mantas och trummisen Abbadon. I Venom Inc. Ingår dessutom The Demolition Man som var sångare och basist i Venom när Cronos , Mantas och Abbadon hatade varandra, vilket de fortfarande gör…fast inte Mantas och Abbadon då som spelar i samma band. (Fast Cronos hatar fortarande de andra två…och antagligen The Demolition Man… och de tre hatar antagligen Cronos.) Kort och gott är Venom Inc. på pappret mer Venom än vad Venom är i dagens läge, och de har dessutom gjort en sjuhelvetes pigg och bra skiva.

Ni som orkat hänga med hit kanske vill veta lite om musiken och skivan också? Bra! Blytunga Ave Satanas inleder skivan och lägger ribban högt. Det låter helt enkelt väldigt tungt och bra. I efterföljande Forged in Hell och Metal we Bleed skruvas tempot upp och det är inget snack om var rötterna finns.  Mantas gitarr vräker ur sig arketypiska Venomriff, eller snarare Mantasriff, och The Demolition Mans vokala insatser visar med all tydlighet varför han en gång i tiden blev Cronos ersättare.

Venom Inc. är smarta nog att inte fastna i retroträsket och försöka spotta ur sig återvunna Venomriff i 180 utan har spelat in en varierad skiva. Tunga, malande Dein Fleisch har till exempel snudd på en industrikänsla över sig och Blood Stained, som handlar om människans oförmåga att lära av sina misstag, är bitvis näst intill dramatiskt vacker medan Time to Die är en fullkomligt furiös urladdning i vansinnestempo. Avé är en skiva med låtar som kommer att stå sig väl mot de gamla klassikerna i livesetet och den enda låten som känns lite anonym i sammanhanget är Preacher Man. Favoritlåt då? Antagligen I Kneel to no God.

Venom Inc. är inte längre ett coverband på sig själva utan ett band som visar att de kan stå på egna ben och producera relevanta låtar och det sistnämnda är ärligt talat ett tag sedan Venom lyckades med. Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

Jonas Andersson

Insane ”Evil” (Duplicate Records)

Det finns en uppsjö thrashband vars medlemmar inte ens var påtänkta när det begav sig på 80-talet men som har gjort sin hemläxa väl. Svenska Insane är helt klart ett av de bättre. Trots sin ringa ålder har de spottat ur sig ett gäng demos och EPs och har nu släppt sin första fullängdare Evil, som innehåller åtta intensiva thrashlåtar av gammalt hederligt snitt och en akustisk liten sak. Åtta låtar ger dessutom en alldeles lagom spellängd för en thrashplatta och därmed inga utfyllnadslåtar.

Insane har fått till en produktion som låter gammal utan att kännas gammal, grumlig eller burkig. Varenda ton i vartenda riff går att urskilja vilket jag tackar för. Med alla dessa riff som de matar på med är klarhet i ljudet ett måste. Ett ljud som för övrigt är härligt organiskt jämfört med mycket annat dessa dagar. Musikaliskt är det tämligen klanderfritt. De kan sitt hantverk. Gustaf Hellbergs sång är inget som Idoljuryn skulle skicka vidare till finalen, men jag gillar desperationen i hans röst och att den hela tiden känns som att den ligger på gränsen till att brista. Däremot kan jag tänka mig att vissa kommer att ha lite svårt att ta den till sig. Till den thrash som Insane spelar sitter den dock enligt mig som en smäck.

Låtmässigt är det mycket stringent. Variation ses ofta som ett mått på kvalitet men när det gäller thrash får det inte avvika för mycket från mallen. Därmed sagt så blir det inte alls enformigt. Inledande guldkornet Ritualistic Death lägger ribban och inom thrashramarna tar Insane ut svängarna fullt tillräckligt. Jag har svårt att plocka ut enskilda favoritlåtar men förutom nyss nämnda öppningslåten är jag lite extra svag för Spiritual Possession och avslutande Servants of the Cemetary.

Kort och gott är Evil, vilken genialisk titel i all sin enkelhet, ett måste i varje samling av samtida thrash. Köp och headbanga dig till en hjärnskakning.

Jonas Andersson

Alestorm ”No Grave but the Sea” (Napalm/Border)

På något sätt är det symptomatiskt att första ordet i titellåten som öppnar No Grave but the Sea är quest; ett ord som är lika frekvent hos Alestorm som steel hos Manowar. (6 av 10 låtar på No Grave… innehåller ordet quest.) Här väntar absolut inga överraskningar utan låtar och texter håller sig väl inom bandets piratramar, precis som bandets fans vill ha det. Med andra ord kommer deras belackare att avsky dem lika mycket nu som i samband med tidigare skivsläpp. Nä förresten, de kommer att avsky dem ännu mer efter att ha hört blivande allsångsfavoriten Fucked with an Anchor.

Även om titelspåret har en relativt seriös text, med Alestormmått mätt, är ordningen återställd i efterföljande Mexico, som inleds med ostig TV-spelsmusik och har en text om tequila och åsneshower. Textmässigt spänner det från Pirates of the Carribean-äventyr i To the End of the World, via romstinkande barer i Bar und Imbiss till det rent puerila i Fucked with an Anchor och nära nog rent nonsens i Pegleg Potion. Den vanliga blandningen med andra ord, även om det känns som lite extra allt den här gången. Den musikaliska sammansättningen är även den av känt snitt. Hysteriska piratdängor blandas med mer dramatiska och mollstämda låtar, så inget nytt under solen här heller.

Trots nya gitarristen Máté Bodor, som för övrigt gör ett lysande jobb, är det med andra ord ingen större skillnad mot förra skivan, Sunset of the Golden Age, i vare sig sound eller i låtmaterial även om jag tycker att No Grave but the Sea känns lite starkare. Det finns fler låtar som är potentiella livefavoriter. Ett givet köp för alla Alestormfans och en skiva som verkar växa med varje genomlyssning, vilket gör att jag drar till med en fyra även om det spontana betyget vid första genomlyssningen snarare låg runt en trea.

No Grave but the Sea är ett styrkebesked från Alestorm och till er som inte gillar vare sig bandet eller skivan har Christopher Bowes och jag en hälsning:

Fuck! You! You’re a fucking wanker!
We’re gonna punch you right in the balls!
Fuck! You! With a fucking anchor.
You’re all cunts so fuck you all!

Jonas Andersson

Evo ”Warfare” (High Roller Records)

Evo har alltid gått sin egen väg och skitit fullständigt i normer och konventioner och vad andra tycker är lämpligt, både som person och som musiker. Något som förtjänar mycket respekt i en konformistisk  värld. Evo var dessutom rejält förbannad på 80-talet i sitt band Warfare och han är fortfarande förbannad 2017 när han släpper sin första soloplatta som heter just Warfare. Jag gillar när saker är konstanta och ärligt talat så finns det ännu fler orsaker att vara förbannad nu än för 30 år sedan.

Titeln Warfare leder naturligtvis tankarna till Evos gamla band och musikaliskt är igenkänningsfaktorn hög. Om man gillar klassiska Warfareplattor som Pure Filth, Metal Anarchy och Mayhem Fuckin’ Mayhem  gillar man det här. Vi snackar rå och skitig 80-talsmetal à la Venom, som Warfare delade skivbolag med en gång i tiden. Produktionen är dock mycket bättre än förr utan att tappa ett uns av råheten och låtarna är genomgående starka. Kanske starkare än någonsin. Evo har dessutom tagit hjälp av några vänner som förgyller låtarna. Vad sägs om Fast Eddie (Motörhead), Lips (Anvil), Paul Gray (The Damned) och Nik Turner (Hawkwind). Om människor ska dömas efter vilka de hänger med så är domen enkel: köp skivan!

Ilskan och aggressionen då? Tja, titlar som Misanthropy, med Fast Eddie på gitarr, och This Man Bleeds Hate talar sitt tydliga språk. Evo har inte för avsikt att linda in sina åsikter och tankar för att skona de lättkränkta. Som en frisk fläkt från det förgångna är Evo, de fördömdas poet, tillbaka för att slita av förlåten och visa världen och människorna i all deras smuts och ynklighet, men också för att skänka styrka till lyssnaren att stå upp och stå emot. ”Give them pure filth and turn it up loud and tell ’em that I’m back just like a Marshall stack. Come back to show you a sheer heart attack” Välkommen tillbaka Evo, vi har saknat dig.

Jonas Andersson

Reignsaw ”Reignsaw” (GMR Music Group)

Det är uppenbart att Reignsaws debutalster har tillkommit med en fingertoppskänsla för hur thrash lät på ”den gamla goda tiden” samtidigt som det låter modernt. Ja enligt vissa låter det säkert för modernt. Alltså rör det sig inte om ännu ett av alla de band som – oavsett genre – strävar efter att låta retro till hundra procent.
Av dessa 45 minuter modern thrash metal är följande värt extra uppmärksamhet:
Efter ett kort intro slår videlåten Rise till med full kraft; både hårt och medryckande på samma gång. Det är tydligt att allt förhandssnack om bandet verkligen är relevant.
En för genren ovanligt melodisk sångslinga återfinns i The Murderer och liksom Like brothers in blood (för övrigt ett typexempel på modern thrash metal när den är som bäst) har den ett skönt tunggung och klockren skråla-med-i-refräng.
Titel- och tillika bandlåten Reignsaw bjussar inte bara på skivans bästa gitarrsolo utan även dito refräng. En höjdarthrashsmocka!
Pluspoäng måste också delas ut till det smakfulla akustiska outrot i avslutande United states of hysteria.
Skivans mittparti är lite svagare och känslan av vattentrampande är påtaglig. Lyckligtvis hör de tre sista låtarna till skivans bättre och då glöms svagheterna lätt bort.
Sångaren Reginald J. Sawyer – enligt slashertextkonceptet en före detta sergeant i den amerikanska marinkåren – funkar men det är ändå något som skaver. Den aggressiva sångattacken skulle göra sig bättre i hardcore än thrash. Det ska dock sägas att emellanåt varieras sången, åt både det mjukare och det tyngre hållet, och de gångerna finns absolut inget att invända.
Jag kan för övrigt inte låta bli att drömma om att skivan i grund och botten låter som den naturliga fortsättningen på The formation of damnation (Testament) och tänka sig dessa låtar sjungna av Chuck Billy, mmm… Med det sagt; det är inget snack om att jag ser fram emot fortsättningen på sagan om Reignsaw. Det är långt ifrån alla band som kan skryta med ett såpass starkt debutalster.

Magnus Bergström

Fotnot: Reignsaw finns också i bokform för den som vill grotta ner sig ordentligt i Reginald J. Sawyers framfart.

Skyclad ”Forward into the Past” (Listenable Records/Border)

“Welcome back my friends. Yes. It’s been too long I fear. In these sad and stormy days you’ll find a place of refuge here.”  Skyclad säger det bäst själva i inledningsraderna på inledande Under a Storyteller’s Moon; det var alldeles för längesedan och Forward into the Past är som en skyddad plats efter 2009 års In the…all together, Skyclads egen St Anger, och gör verkligen skäl för titeln. Här trampar vi åter välbekant Skycladmark och skivan känns som en naturlig uppföljare till A Semblance of Normality (2004) eller rent av Martin Walkyiers svanesång som frontman, Folkémon (2000).

I motsats till många andra band har Skyclad alltid varit mästare på att berätta historier, väcka känslor och kritisera allt som är fel här i världen. Samhällsengagemanget är oförändrat och i inledande State of the Union now är lägesrapporten inte positiv och även om påföljande Change is Coming kan ge sken av att det blir kommer att bli bättre så kan inget vara mer fel. Allt prat om förändring är bara tomma ord som vi kläcker ur oss när vi solar och njuter av den stigande temperaturen, eller ”it’s not all bad, some of it is worse” som de sjunger i Words Fail me. Å andra sidan får vi i samma låt en enkel lösning på många av världens problem: ”Invest in your daughters, educate your sons. Give them real weapons and not just guns”.

Även om Forward into the Past inte riktigt når upp till standarden på deras mest klassiska skivor är den kort och gott en styrkedemonstration och en skiva som inte gör Skycladfansen besvikna. Det är deras unika folk metal med en anstrykning av den punkighet och uppkäftighet som fanns på A Semblance of Normality och In the…all together.

Skyclad är ett band som behövs både musikaliskt och ideologiskt i dessa sorgliga och stormiga tider, så det är glädjande att bandet verkar ha hittat tillbaka till sig själva och funnit spelglädjen igen och liksom de själva fick inleda min recension får de avsluta den med skivans slutord; ett löfte om ett snart återseende. ”Now with courage all renewed, so full of heart and hope, that soon another time, another place, we’ll meet again under a storyteller’s moon.”

Jonas Andersson

Adrenaline Rush ”Soul Survivor” (Frontiers/Playground)

Musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik. Så skaldade Björn Barlach och Åke Cato i Lill Lindfors-låten från 1978.
Just glädje är vad som genomsyrar Adrenaline Rush andra skiva Soul Survivor till bredden fylld med välskriven 80-talshårdrock med pop- och schlagerkänsla. Refrängerna fastnar omedelbart och jag menar verkligen omedelbart. Samtidigt är det inte för tillrättalagt; det finns en småkaxig attityd i både framförande och produktion.
Organized crime (Treat) och Cold winter nights (Erika) är två passande referenser.
Tåve Wannings sång har visat sig vara något av en vattendelare. Hon varken ylar i falsett eller growlar utan sjunger normalt och även om det inte alltid är helt tonsäkert gör den helt personliga stilen att det funkar utmärkt i undertecknads öron.
Inleder med den äran gör Adrenalin och den är just en riktig glädjespridare till låt. Därmed är ribban lagd om inte på rekordhöjd så i alla fall högt.
Breaking the chains har ett härligt riffande som är melodiöst och rivigt på samma gång.
Det stora utropstecknet är Stand my ground som också den lever mycket på ett mersmakande riff med bra driv i. Och så en refräng som inte kan kallas annat än en fullträff rätt upp i krysset. Låtskrivande av mycket hög klass.
My life har ett starkt vapen i skivans vassaste gitarrsolo och det säger inte lite för dessa är välljudande skivan igenom.
Även basgitarren får chansen att höras och då inte bara genom en för genren ovanligt framträdande position i ljudbilden. Inledningen av Break the silence är nämligen inget annat än en fyrsträngad uppvisning. Ett lite ovanligt grepp som är både kul att lyssna till och välgörande för helheten.
Konstigt nog är det titellåten som faller lite utanför ramen. Den känns smått händelsefattig jämfört med nämnda topplåtar.
Det ska bli mycket intressant att följa Adrenaline Rush framöver, för om de fortsätter att utvecklas positivt (debuten var ärligt talat en ganska klen historia) vet man aldrig vart det slutar.
Magnus Bergström