Tour De Blues

Gov’t Mule ”Heavy Load Blues” (Concord/Universal)

Genom årens lopp har Gov’t Mule haft bluesen som sitt kall och nu har tiden kommit för att hedra sina förebilder, men också ge egna bidrag till genren. Det vankas en omhuldande rundvandring bland mer eller mindre kända skapelser. Albumet är inspelat live i studio, precis som det anstår ett band som har jammat sig fram från skymning till gryning sedan tidigt 90-tal.

För att fånga tidsandan är inspelningen gjord på analoga ljudband och med gitarrer, förstärkare och annan utrustning av gammal god kvalitet. Det ger ett översvallande djup som är skräddarsytt för att återgivas på vinylskivor. Retrokänslan väcks till liv vilket ger ett välbehagligt, tillbakalutat tillstånd av förnöjelse.

Den allsmäktige Warren Haynes – gitarrist, sångare, låtskrivare, producent och den enda mannen som kan vara på två ställen samtidigt – styr sin mula på ett avslappnat och tryggt sätt. En strävan som ger en tillförlitlighet och en försäkran att om man är ute efter blues så är det här rätt plats att vara på.

Den 87:åriga Blues Before Sunrise av Leroy Carr drar igång maskineriet med en förvrängd slidegitarr i spetsen. Gov’t Mule lyckas fånga upp den knapphändiga spontanitet som karakteriserar sedan länge förbisedda melodier från 30-talet. Det hela blir till en god portion av det gamla gardet som framhäver enkelheten i stället för komplikationer.

Betydligt mjukare tongångar hörs i Hole In My Soul som sakta vaggar fram med sin smärtfyllda hjärtesorg. Det insmickrande blåsarrangemanget sätter en tilltalande prägel på verket och Haynes återhållsamma stämma och gitarr lägger de sista uttrycksfulla bitarna på plats för att tillgodose en angenäm upplevelse.

Tempot ökar upp med den symptomatiska och tillika självförklarande Wake Up Dead. Den lättsamma takten virvlar runt på ett sätt som gör att man aldrig vill gå till sängs. Orgeln lägger ut ett fridfullt lugn och i följe med gitarrens smekande rörelser skapas den inre balans som för evigt får sista ordet.

Bobby ’Blue’ Blands Ain’t No Love In The Heart Of The City har vi hört många gånger förut, inte minst i Whitesnakes ägo. Även om det är en fin låt så tillför den inget nytt här. Under den akustiska avdelningen faller titellåten och Haynes med gitarr i en gungstol på verandan är inte fy skam det heller.

Howling Wolf får sista ordet med sin sång I Asked For Water (She Gave Me Gasoline). En tolkning milsvid från originalet som låter Haynes sträcka ut med en gitarrutflykt i det okända gränslandet. Sightseeingturen i bluesens alla hörn är avslutad och Gov’t Mule utförde uppdraget exemplariskt. Något annat var heller inte att vänta sig.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

18

11 2021

Comments are closed.