Ett tecken i skyn
Heaven & Earth ”V” (Frontiers)
När det kommer till melodisk rock i allmänhet kan skillnaden mellan succé och fiasko vara hårfin. Antingen så klättrar man upp på silverberget eller också ramlar man huvudstupa ner i smördiket eller alternativt än värre i schlagerträsket. Många band i den här genren verkar inte ha det varningssystem installerat som visar rött blinkande ljus när det är fara å färde, men det finns undantag.
LA-baserade Heaven & Earth med den brittiska gitarristen Stuart Smith som bandledare har alla knivarna i lådan slipade. Han är omgiven av en brokig skara bestående av italienaren Gianluca Petralia (sång), ungraren George Barabas (keyboard), Lynn Sorenson (bas) samt Simon Wright (trummor). Alla musikerna är högt meriterade med långa CV:n i branschen.
Heaven & Earth är sannerligen ett av de mest förbisedda, men samtidigt mest talangfulla band som har skådats i modern tid. Det råder ingen tvekan om att inspirationskällan är hämtad från det brittiska samväldet. Inflytandet från Deep Purple, Rainbow och Whitesnake rinner över i alla bägare, men dessutom har de det lilla extra som skapar ett unikt sound som skiljer dem från mängden.
Så när växeln läggs i på Drive strömmar ljuv rockmusik ut från alla håll och kanter. Lägg därtill att mottot I don’t care where you’re going. I don’t care where you’ve been. Just get in this car and let’s drive banar väg för en totalupplevelse med de rätta attributen.
Den goda andan fortskrider i Beautiful som i ett förföriskt mellantempo går hela vägen. De knappt förnimbara orgeltonerna ligger som en chimär i bakgrunden. Sången med den besinningsfulla lyriken arbetar sig metodiskt innanför de sköraste känselkropparna i huden.
De beslutsamma trummorna förvandlar Poverty till ett energiknippe som letar sig fram till varierande nivåer av medvetenhet. Den drivande kraften i sångrösten lyfter melodin till oanade höjder. Det känns som om man är ute på en resa som grundlades för länge sedan och som fortsätter för evigt.
Hammondorgeln i Flim Flam Man knäcker den bästa, så även mig. Hårdrock som den skall vara. Hårdrock som den framförs här. Taktskiften, riff, rytm, solon, sång, karaktär, nostalgi och allt mellan himmel och jord presenterat i en enda förpackning.
Den rika förnimmelsen av blues och rock som ligger till grund för Big Money Little Man är tacknämlig. 70-tals känslan finns här, livekänslan också. Välbefinnandet fortskrider tack vare musiker som har förverkligat sina idéer och gjort musiken till en konstart.
De omvälvande kompositionerna, den generösa sången och den energiska instrumentationen gör det här albumet till en imponerande överraskning. Det är sällan man får en sådan garanti och status på ett dussin låtar. Det är sällan planeter och stjärnor står i perfekt position. Det är sällan man behöver ställa sig frågan om man är i himlen eller kvar på jorden.
Thomas Claesson
Fotnot:
Jag får villigt erkänna att jag visste ingenting om Heaven & Earth innan en god musikvän, som dyrkar Deep Purple över allt annat på jorden, tipsade mig. Och resten är historia.