Progveteraner tappar gnistan
Yes ”The Quest” (Inside Out)
Från att ha varit ett av de mest upplyftande och kreativa banden under 70-talets progressiva era till att bli ett deprimerande band av medioker karaktär är sannerligen en mycket sorgesam utveckling. Som bortblåst är den inspiration som vann herraväldet förr. Nu återstår bara att leva på minnen blott.
Det som såg ut att bli en triumfartad återkomst i och med att singeln The Ice Bridge släpptes utvecklade sig snabbt till en bitter besvikelse ju mer albumet i sig självt snurrade. Den pulserande singeln var precis det som behövdes för att väcka lyssnaren från ett halvt sekels slummer, men för att sedan få samme person att somna in igen helt sonika.
The Ice Bridge vittnade om en tillfällig skapandekraft. Den inledande fanfaren får den mullrande basen att gå igång som en skenande tändkulemotor. Vi var för en kort stund inne i Yes’ drömvärld med nebulosor och topografiska oceaner. Allrådande variationer av teman som fyller livsglädjen på ett sätt som bara progressiv musik är mäktig till.
Jon är tydligen ett vanligt förnamn bland sångare i de här kretsarna och Davisons röst ligger tätt på sin föregångare Anderson även om den inte är lika distinkt. Ett smakprov på det finns i Dare To Know där även orkestrala sektioner hoppar in och ut. Inte för att det blir mer symfoniskt utan snarare mer sympatiskt.
Vartefter musiken fortskrider blir den alltmer oinspirerad. Det finns inga välljudande utbrott, utan istället blir den fortsatt utslätad och bräcklig. Ända till oigenkännlighet faktiskt. Steve Howes ekvilibristiska gitarrexercis i all ära, men vem kunde i sin vildaste fantasi tro att Yes skulle spåra ur och hamna i popdiket? Knappast någon.
De tre sista spåren som för säkerhets skull har placerats på en bonusskiva tillför ingenting annat än pinsamhet. Sleeping Sister Soul är lövtunn i sin utformning. Det gör att den brister innan den ens har spelats klart. Mystery Tour är en penibel och helt onödig nybörjarguide till The Beatles och Damaged World är så långrandig att ingen kommer ihåg den även om någon mot förmodan skulle ha det begäret.
Precis som på de arketypiska konstverken på omslagen till de odödliga skivorna Fragile och Tales From Typographic Oceans är den brittiska konstnären Roger Dean även illustratör till The Quest. Så långt finns inspirationen i behåll och fantasin lever vidare. För Yes däremot har glorian hamnat på sned och de som vill åka med på det progressiva tåget får uppsöka en annan hållplats.
Thomas Claesson