Snudd på den bästa, Eldkvarn!
Om jag inte minns alldeles fel var det salige legendariske producenten Guy Stevens (Clash London Calling m fl) som yttrade att den perfekta rocklåten klockar in på 2:58.
Jag vet inte om Plura har tagit till sig just det, men den här gången hade han enligt egen utsago föresatt sig att hålla nere formatet en aning. På Eldkvarns senaste skiva Hunger Hotell finns heller inga exempel på Pluras långa, episka sångberättelser likt Alice, Tag min hand eller Blues för Bodil Malmsten. Saknar jag det? Inte mycket.
Vad Plura och bandet har kokat ihop den här gången tillhör utan tvivel de 2-3 bästa plattorna de har gjort. Det är ett slags essens i text och musik av det som är Eldkvarn. Komprimerat till så gott som fulländning. Här finns det smittande, sprittande och trotsigt livsbejakande i Vägen till paradiset, Barn av sommarnatten och titellåten. Det på en gång sorgsna, stolta och vackra i Bröllopssång #1 och #2.
Som helhet riktigt osar det självtillit om Eldkvarn. De rider på en sorts våg av kreativitet, spelglädje och trygghet sen några år tillbaka. Plattorna Limbo, Atlantis och Svart Blogg i all ära, det var länge sen det lät så här bra.
Mats Johansson