Posts Tagged ‘v.51’

Man blir överraskad av Ian Hunters kvalitet

Ian Hunter "Man Overboard" (Blue Rose/Universal)
Ian Hunter ”Man Overboard” (Blue Rose/Universal)

betyg4108

Redan efter första låten på Ian Hunters nya album märker jag att det här är en skiva som jag kommer ha mycket nöje av. Den hesa rösten och den medryckande träskiga visan får mig att kapitulera nästan direkt. Det första jag lägger märke till är hur bra och karaktäristisk röst Hunter egentligen har. Han är 70 år men låter som om han vore 10-20 år yngre.  Hans röst gör sig bra till den rättframma rockmusiken som albumet bjuder på.

För alla er som inte känner till Ian Hunters tidigare verk så räcker det kanske med att säga att han var frontman i Mott the Hopple som bland annat hade hiten ”All the young dudes” där David Bowie skrev och hjälpte till. Efter Hunters tid i Mott the Hopple så har han släppt ett antal soloskivor fram till idag.

När jag lyssnar på ”Man Overboard” så kan jag inte förstå att Hunter som soloartist inte har fått ett större erkännande bland publiken. Det är inte direkt svåråtkomlig musik han levererar. Det är ren och skär rock med sprudlande glädje och sköna harmonier med mjuka gitarrer som smälter samman med Hunters röst.

Musiken är klangfyllt uppbyggd och man blir tagen av den medryckande atomsfären som de flesta av låtarna har. Låten ”Arms & Legs” är en briljant sång som man inte kan gå förbi utan att sjunga med i refrängen. Att en 70 årig gubbe (får man säga så?…inget illa menat) kan klämma ur sig en så stark låt är en bedrift. Det är väl ett bevis på att man kan göra bra musik även gammal som ung även om Hunter nu har en viss rutin med musiken. De avslutande låtarna blir kanske lite rutinmässiga men i övrigt ett helt fantastiskt bra album.

Ni som redan lyssnar på Mark Knopfler, Bruce Springsteen, John Mellencamp kommer att bli överraskade av Ian Hunters kvalitet. En sprudlande glad och bra rockplatta som kommer ge lyssnaren ett rejält leende på läpparna och kanske en ny favorit i CD-hyllan!?

Själv hade jag absolut inga förväntningar på det här. Rekommenderas!

Robin Blixt

Tags:

17

12 2009

13 nytolkningar av MNW-klassiker – genomgång låt för låt

"Retur Waxholm" (MNW/Bonnier Amigo)
”Retur Waxholm” (MNW/Bonnier Amigo)

 betyg3526

MNW fyller 40 år. Firar gör man bl a med den här nyinspelade CD:n innehållande nytolkningar av klassiska låtar ur katalogen. Många av dessa låtar har jag ett ganska intimt förhållande med, så det är med både nyfikenhet och fasa jag närmar mig denna samling. Fast med den artistsamling som här radas upp finns det egentligen ingen anledning att vara skeptisk.

Först ut är Kajsa Grytt som ger sig på Babylon Blues ”Gunga bergets topp”, skriven av Stry. Om man nu ska jämföra de båda versionerna så får jag väl säga att de är ganska lika varandra. Mycket på grund av att både Kajsa Grytt och Stry har så pass karaktäristiska sångröster att de sätter sin prägel direkt på låtarna. Kajsa lyckas mycket bra med sitt val. Tant Strul sjöng på sin tid ett antal av Strys låtar (”Vågar du va ensam”, ”Kom och ta farväl”) och det har hon beskrivit som en ganska jobbig process; framför allt att finna karaktären i hans låtar. Stry blandar genrer hej vilt men här framförs låten bara rakt av och Kajsa Grytt finner verkligen karaktären i låten.

Nästa låt är en monumental klassiker, Nationalteaterns tolkning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time” som på svenska blev ”Men bara om min älskade väntar”. Kjell Höglund tolkar Nationalteatern (eller är det Dylan) och som han gör det! Jag har läst någonstans att Ulf Dageby, som översatt texten, fick upp ögonen för denna låt när han hörde Rod Stewarts version och ville göra likadant på svenska. Kjell Höglund är inte Rod Stewart utan sätter tonen i låten direkt med tunga bastrummor som ljuder under hela låten. Gitarrerna får arbeta ganska hårt emellanåt och detta tillsammans med Höglunds pratsjungande härliga stämma blir en triumf. Han lyckas behålla det vackra och sköra i låtens text trots ganska hård instrumentering.  

Annika Norlin, som brukar gå under artistnamnet Säkert! när det sjungs på svenska, ger sig på ”Jag vill inte suddas ut”. Låten kommer från pjäsen ”Jösses flickor, befrielsen är nära”, skriven av Margareta Garpe och Suzanne Osten. På orginalet från 1975 är det körsång som gäller och den innhåller inte alls den dynamik som Norlin lyckas få fram. Första delen av låten är så skör att man undrar hur länge det ska hålla innan det spricker. Men sedan stärks rösten, personen i fråga rätar på ryggen och får även hjälp av kören för att ytterligare förstärka budskapet. Annika går i mål med bravur.

Johan Johansson från forna KSMB ger sig på Dom smutsiga hundarnas ”Vårdsjuk blågul fanblues”. Gruppen var det inte många som tog på allvar inom musikrörelsen. DSH bildades redan 1970 men albumdebuterade först 1977. De ansågs inte hålla måttet till en början. Det sägs att även debutalbumet kräver ett tränat öra men låten ”Vårdsjuk blågul fanblues” kan nog de flesta stå ut med. Johan Johansson lyckas fånga det ”tokroliga” i låten riktigt bra.

Blå Tågets låtar är inte lätta att tolka då de har en helt egen karaktär i sina orginalinspelningar. Man kan göra som Ebba Grön gjorde med ”Den ena handen vet vad den andra gör”, dvs göra om den till en helt ny låt. Det gör inte Stefan Sundström & Fjodor utan håller sig ganska nära orginalet. Här låter det ganska ”rökigt” och en ganska fet gitarr ligger med genom hela låten. Man kan se framför sig hur båda dessa herrar lutar sig tillbaka i varsin fåtölj och bränner av denna eminenta låt med ett uttryckligt sound av laid-back.

Pernilla Andersson framför den nyaste låten på den här samlingen, Eldkvarns ”Huvudet högt” från ”Limbo” 1999. Denna låt skrev Plura när hans mor gick bort och texten innehåller eftertänksamma reflektioner på ett långt liv. Pernilla Andersson lyckas (som alltid) ge denna låt ytterligare en dimension, framför allt med hennes känsliga röst och jag tror på vartenda ord hon sjunger.

”I hajars djupa vatten” är samlingens mest obskyra låt. Gunder Hägg spelade in den 1969 och återfinns på deras debut ”Tigerkaka”. Plura tar micken och ger den sitt oefterhärmliga avtryck på denna ganska udda och monotona låt. Skivan ”Tigerkaka” innehöll många låtar som spelades in för en radioteaterpjäs som handlade om Saltsjöbadsavtalet. Om just denna låt var ämnad för den pjäsen vet jag inte. Just ”Tigerkaka” kan anses som en start för hela musikrörelsen (katalognummer MNW 01P). Tore Berger (medlem i Gunder Hägg/Blå Tåget) bidrog 1971 med en nätt summa (300.000 kr) när MNW höll på att gå i konkurs och blev därefter en av förgrundsfigurerna inom MNW och hela musikrörelsen.

Sanna Carlstedt tar sig an ”Vem kan man lita på? Denna låten behöver nog ingen närmare presentation. Hoola Bandoola Band spelade in den 1972 och denna låt har kanske mer än någon annan fått stå som landmärke över musikrörelsen. Själv tycker jag det är en ok låt och inget mer. Sanna Carlstedt spelar mestadels visor och här tycker jag inte hon tillför låten någonting.

Archimedes Badkar tillhörde den del av musikrörselsen som spelade instrumental musik. Och som dom gjorde det! Jazz/Rock/Etno….många var musikstilarna som blandades när Archimedes Badkar intog scenen eller studion. Jonas Kullhammar ger sig här på ”Badidoom” som finns på albumet ”Tre” från 1977. Kullhammar är saxofonist och spelar här alla instrument själv. Han fångar tonen i detta stycke och får fram det ordnade kaos som Archimedes Badkar förmedlar i orginalet. Enda påpekandet är låtens längd, som i orginalutförandet är över 8 minuter. Här klockar det in på 3.53.

Asha Ali sjunger Röda Bönors ”Kärlek” från 1976. En underbar kärlekssång, ganska otypisk för denna tiden. Hon lyckas här bättre än orginalet, som är lite stelare. Asha Ali har en underbar röst och här lyckas hon dramatisera låten så mycket mer än orginalet. En av samlingens främsta tolkningar.

”Törnrosa” finns med på ”Sånger om kvinnor” från 1971. Där sjöngs den av Marie Selander. Länken mellan De lyckliga kompisarna och Marie Selander är hennes son Jouni Haapala, som  är medlem i denna grupp.  Här framför de “Törnrosa” i ett ganska frenetiskt tempo med Marie Selander på gästsång.”Resultatet blir över förväntan. Texten handlar om tristessen och ångesten i Stockholms förorter (här exemplifierat av Hässelby Gård). Ångesten kanske inte förmedlas lika utsökt som på orginalet men försöket är bra.

Peter Lemarcs ”Kort vals till min älskade” kom 1987 och här ger sig Toni Holgersson i kast med denna vackra låt. Både Lemarc och Holgersson har unika röster och i den här typen av lågmälda låtar kommer den till sin rätt allra bäst. Toni Holgersson är på gång med ett nytt album som beräknas släppas till våren 2010. Jag tror vi är många som längtat efter ett sånt besked.

Sist ut är Love Antell från Florence Valentin. Contact’s ”Samma vindar, samma dofter” är det som tolkas. Orginalet finns på ”Hon kom över moon” från 1971 och är en av musikrörelsens mest framgångsrika album räknat i sålda ex, mer än 100.000. Contact kan sammanfattas som ett folkrockband med två lysande låtskrivare, Ted Ström och Lorne De Wolfe. Love Antell gör en strålande tolkning och angriper texten med pondus och självsäkerhet. Det låter som den är hans egen. Passande avslutning på ett utmärkt album.

Torsten Ferm

Tags:

17

12 2009

Sammansatt och välproducerat

Wale "Attention Deficit" (Interscope/Universal)
Wale ”Attention Deficit” (Interscope/Universal)

betyg396

Wale (uttalas wah-ley) är från Washington D.C., av tradition inget hiphopsäte av rang.
Han fyller sin musik med afrikanska influenser, jazz, soul, pop och mer därtill. Ibland spretar det för mycket, men ofta känns det fräscht och ärligt.

”I don´t speak one thing. And I finally got comfortable with that”, har han sagt om debutplattan Attention Deficit, som förhoppningsvis sätter D.C. på kartan även i hiphopsammanhang. Den sticker inte ut vare sig i attityd eller tyngd. Snarare rör det sig om cool, sammansatt och välproducerad hiphop, sett till helheten. Ibland har emellertid ambitionerna överstigit förmågan. Det är nog det där om att vilja (få in) för mycket.
Gästar gör bl a Lady Gaga, Pharrell, J Cole och Marsha Ambrosius.

Mats Johansson

Tags:

16

12 2009

Man får inget glädjerus av det här

Delbert McClinton "Acquired taste" (New West/Playground)
Delbert McClinton ”Acquired taste” (New West/Playground)

 betyg215

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det här delar upp folk i två olika kategorier. En kategori där man gillar välproducerad Toto Pop/Rock och en kategori där man tycker om brötig blues ala The White Stripes. Den här skivan är för dem som gillar Toto Pop/rocken och även om Toto gör det bra så gör Mcclinton det inte. Det är samma och samma stil på låtarna hela tiden. En blandning mellan country och blues som ibland flyter ut till någon slags barjazz.  Det är uptempo, lugna blueslåtar (sitta i baren stuk) och kärleksballader – vad mer är väntat?  Vad som förvånar mig är hur man kan få det här att låta så tråkigt.

Man sitter och väntar på att något ska hända, men inget händer och samtidigt som man sitter och lyssnar så flyter skivan på som en deg. Det känns som om McClinton försöker få tummen ur och han vill att något ska hända för mycket men faktum är att lyssnaren inte ens kan få ett glädjerus av det här (att vilja dansa, hoppa och studsa iväg). Det momentet borde finnas någonstans och på någon låt av skivan, annars är det ett misslyckande. Det som McClinton ändå lyckats med är att han har visat sin publik hur det hade varit ifall Toto hade försökt sig på att spela in ett bluesalbum; alltså inget bra. Undvik den här om ni nu inte vet att ni tillhör kategorin Toto Pop/Rock.

Robin Blixt

Tags:

16

12 2009

Låtarna visar vad kärnan i countryrocken handlar om

 

Drive-By Truckers "The Fine Print" (New West/Playground)
Drive-By Truckers ”The Fine Print” (New West/Playground)

 betyg4108

Drive By Truckers skulle man kunna beskriva som en korsning mellan Whiskeytown och Lynyrd Skynyrd. Det här är ren och skär countryrock med brusiga, snabba gitarrer med pedal steels som ljuder ut. Nu har de också släppt en samling som innehåller outtakes och mer sällsynta låtar som inte har passat in på deras studioalbum. Dessutom innehåller albumet fyra stycken mer eller mindre bra covers.

Vi har briljanta låtar som ”George Jones Cell Phone Blues” som handlar om och är en hyllning till den amerikanska countrysångaren George Jones som krockar med sin bil ” Better leave that cellphone alone, Don’t be talkin’ as you try to get back home” lyder refrängen . Vi har ”When the well turns dry” och ”Goode’s Field Road” som också är riktigt starka låtar. Den sist nämnda finns här i en annan tagning än den som redan tidigare fanns på skiva.

Det finns också fyra covers och de är:
Tom Pettys ”Rebels” 
Bob Dylans ”Like a Rolling Stone”
Warren Zevons ”Play it all Night Long”
Och Tom T Halls “Mama Bake A Pie”

”Rebels” och ”Play it all night” long är två stycken bra covers av två bra låtar. Men ofta är det svårt att överträffa originalet. Här lyckas ändå bandet göra så låtarna låter som sina egna vilket de ska ha en stor eloge för. De andra två tycker jag är rätt onödiga. Hur många har inte gjort en cover på ”Like a rolling stone” och sen lyckas de inte heller göra den till något speciellt. Samma med ”Mama Bake A Pie”, även om jag inte förstår vitsen med låten.

Jag förstår varför en del av låtarna har förblivit outtakes och inte släppta på något av bandets tidigare studioalbum . Vi har till exempel jullåten ”Mrs Claus Kimono” som antagligen mest har spelats in på skoj i studion. Visst det är inget fel på låten i sig – den är rolig och har något att berätta, men det går inte att bygga vidare på eller ha den som element på en skiva, möjligen i ett lite råare julalbum där vulgaritet fick ett större utrymme. Sen har vi ”TVA” som egentligen är rätt innehållslös och tråkig. Den håller jämn bana musikaliskt i sju minuter och tar inte ut svängarna ett dugg; det känns som om de sju minuterna aldrig kommer att ta slut, även om det är en liten berättelse i sig.

Men på det stora hela så har bandet här några låtar som verkligen visar vad kärnan i countryrocken handlar om. Man kan skriva vad man vill och sjunga vad man vill – bara det kommer ifrån hjärtat. Det tycker jag Drive-By Truckers visar när de är som bäst på skivan. Albumet är tillägnad fansen och är antagligen inte så intressant för de ofrälsta.

Jag föreslår att de som tycker att Drive-By Truckers verkar vara intressanta börjar med Southern Rock Opera – sen kanske det leder till The Fine Print. Mycket talar för det.

Robin Blixt

Tags:

15

12 2009

Lovande gitarrist solodebuterar

Tommy Ermolli "Step Ahead" (Lion Music/Border)
Tommy Ermolli ”Step Ahead” (Lion Music/Border)

betyg395

Oj, killen är bara 21 år – det är min första tanke när jag lyssnat igenom hela ”Step Ahead”. Snacka om lovande gitarrist! Och Tommy Ermolli är inte bara soloartist utan även medlem i Twinspirits (se recension av deras ”The Forbidden City” här på nyaskivor.se) och Khymera.

Skivan inleds med starka ”Endless Space” som är en ”rakt på sak”-låt i midtempo, men efter det följer några lugna låtar för mycket och en känsla av hissmusik infinner sig (som det ganska ofta gör när man lyssnar på instrumentalmusik). Tur då att Tommy är så duktig på gitarren att det är värt för lyssnaren att vara uppmärksam för det finns ett och annat guldkorn även i de lugnare låtarna.

En stor del i betyget har ”Taking Control” som har många likheter med Dream Theater. Taktbytet och det följande riffet ungefär halvvägs in i låten låter som om det är signerat självaste John Petrucci. Imponerande!

Produktionen då? Jo, den är suverän – det låter mycket bra om skivan (hörlurar rekommenderas).

För lyssnaren är det knappast förvånande att Tommy själv säger att han inspireras av Joe Satriani, Andy Timmons, Steve Vai, Paul Gilbert och John Petrucci.

Även om ”Step Ahead” är en ganska stark solodebut så är höjdpunkten hittills i Tommys karriär Twinspirits ”The Forbidden City”, enligt undertecknad.

Magnus Bergström

Tags:

15

12 2009

En härlig samling filmsånger

"Where the Wild Things Are" soundtrack by Karen O and the Kids
”Where the Wild Things Are” soundtrack by Karen O and the Kids (Interscope/Universal)

betyg396

Karen O från amerikanska indierockarna Yeah Yeah Yeahs har under namnet Karen O and the Kids skrivit låtarna till Spike Jonze omdiskuterade filmatisering av Maurice Sendaks klassiska barnbok Till vildingarnas land (Where the Wild Things Are, 1967) – som inte gått upp på bio i Sverige ännu. (Karen O är för övrigt ex-flickvän till regissören.)

Med mestadels akustiska poplåtar och stöd av barnkörer har Karen O skapat en härlig och opretentiös samling filmsånger som även funkar att stå på egna ben, utanför filmen. Men jag kan tänka mig att låtarna också går alldeles lysande ihop med Jonze bilder.

Henric Ahlgren

Tags:

14

12 2009

Hamnar längst bak i garderoben

The Gates of Slumber "Hymns of Blood and Thunder" (Rise Above/Sound Pollution)
The Gates of Slumber ”Hymns of Blood and Thunder” (Rise Above/Sound Pollution)

 betyg13

The Gates of Slumber är ett underground-band från Indianapolis i USA som enligt sig själva spelar ”Conan crushing doom”. Jag har verkligen försökt, jag lovar, verkligen försökt att hitta något positivt att säga om den här skivan. Den har snurrat i bilen i säkert 25 mil, men den blir inte bättre! Jag hittade ett potentiellt trevligt riff, men insåg sen att det var ganska mediokert.

Skivan är dåligt producerad, dåligt genomförd och dåligt skriven. Det här hamnar längst ner i nån sorts låda, längst bak i garderoben.

Overall: Nej.

Peter Henningsson

Tags:

14

12 2009