Posts Tagged ‘v.35’

Humbug är inget lurendrejeri

Arctic Monkeys "Humbug" (Domino/PlayGround)
Arctic Monkeys ”Humbug” (Domino/PlayGround)

betyg459

Humbug är engelska Arctic Monkeys tredje platta och bandet har nu kommit till sin långhåriga fas (i alla fall utseendemässigt). Monkeys genombrott och sucéerna med de två tidigare plattorna Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not (2006) och Favourite Worst Nightmare (2007) är en framgångssaga av närmast episka mått. Bandet med rötterna i High Green, en förort till Sheffield i Yorkshire, fick sina demoinspelningar spridda på Internet av en allt snabbare växande skara fans. När Monkeys slutligen erhöll skivkontrakt gick första singeln ”I Bet You Look Good On the Dancefloor” direkt upp på förstaplatsen på engelska topplistan och första albumet är idag det bäst säljande debutalbumet i brittisk musikhistoria. Även andra albumet toppade listorna. Monkeys har riskerat att bli ihjälkramat i hemlandet. Kanske var det därför man beslutade sig för att sticka till Mojaveöknen i USA och spela in merparten av nya plattan i studion Rancho De La Luna i nationalparken Joshua Tree (ja, samma plats som gav titeln till U2:s klassiska album från 1987). Den som lockade dem dit var Josh Homme, frontman i amerikanska gruppen Queens of the Stone Age, som även producerat 7 av plattans 10 spår.

En hel del har velat omfamna Monkeys som ett slags The Jam eller The Smiths för 2000-talet och det finns kanske vissa poänger med detta. Som hos de eventuella påstådda föregångarna hittar man även på Monkeys första plattor en liknade underliggande ungdomlig ilska och en frustrerad energi, textsnickrandet är bottnat i samma engelska socialrealistiska tradition. Och inte minst har Monkeys sångare Alex Turner den där truliga looken och lite svårdefinierbara karisman parad med en låtskrivartalang som går att associera till Paul Weller (The Jam) eller Steven Morrissey (The Smiths). Med sidoprojektet The Last Shadow Puppets och plattan The Age of the Understatement (2008) som Turner gjorde tillsammans med kompisen Miles Kane från Liverpool-bandet The Rascals, visade Turner också att han verkligen är en fenomenal poplåtsmakare av gammal god skola och med oklanderlig smak. På The Age of the Understatement återskapades ett 60-talssound med tydlig soundtrackkänsla, som en hyllning särskilt till den pampiga ljudbilden från särlingen Scott Walkers magnifika soloplattor från den tiden. Och experimentet fungerade, på det stora hela. (Försök med det, den som tror det är en enkel sak.)

Monkeys har utvecklat en lätt slamrig garagerock-färgad stil med spretiga gitarrer och nerviga staccatorytmer, där man kan spåra influenser som bl.a. amerikanska The Strokes och faktiskt även våra svenska The Hives. Detta ihopblandat till en egen engelsk variant från Sheffield med Alex Turners tungvrickande pratsång och speciella sätt att få ur sig orden som extra signum. Nya Humbug har mycket av detta kvar fortfarande, men soundet är lite fylligare, sången mognare och ansatsen något mörkare än på de tidigare plattorna. Redan på Arctic Monkeys förra album fanns lite av samma febriga känsla som Queens of the Stone Age ofta frammanar i sin musik. Med Josh Homme själv vid spakarna vid produktionen av den nya plattan finns förstås detta sinnesutvidgade uttryck kvar och har kanske blivit än mer accentuerat. Intressant att peka på är dock att Monkeys nya platta inte dragit mer åt ett hårdrockigare håll à la Queens of the Stone Age, tvärtom är de låtar Homme producerat de lugnare. De flesta av låtarna är överhuvudtaget i midtempo och kanske inte så omedelbara, men växer vid varje lyssning. Första singelsläppet ”Crying Lightning” ter sig dock nästan som en bagatell i jämförelse med några av de bästa spåren på skivan, som t.ex. ”Fire and the Thud”och ”Secret Door”.  Monkeys håller ännu Union Jack-fanan högt, trots (eller kanske på grund av?) att de begett sig på en utflykt i den amerikanska öknen. Humbug är sålunda inget lurendrejeri, utan en gedigen fortsättning i fin form för Arctic Monkeys.

Henric Ahlgren

Tags:

26

08 2009

Ovanligt grym radiorock

Daughtry "Leave this town" (RCA/Sony Music)
Daughtry ”Leave this town” (RCA/Sony Music)

betyg516

Chris Daughtry är killen som kom fyra i amerikanska Idol och på många sätt öppnade dörren för den tyngre rocken i amerikansk mainstream TV och radio. Jag har följt Chris och hans band DAUGHTRY ända sedan debutskivan kom för drygt 3 år sedan och jag har verkligen gillat det jag hört. Karln har en grym röst samt en riktig fingertoppskänsla för att skriva kioskvältar-hits.

Jag satt verkligen och höll tummarna att ”Leave this town” skulle hålla måttet då mina förväntningar var högt ställda. Som tur var blev jag inte det minsta besviken. Vilken kalasplatta! Här bjuds på samma tunga radiovänliga rock som på första given. Dock känns allt mer sammansvetsat, lite tightare, lite tyngre, ja lite bättre helt enkelt. De enda som kan mäta sig i just den här typen av amerikansk rock är nog Nickelback, men jag undrar om dom inte får sig en smäll på fingrarna med den här plattan. Jag tror dock inte det råder någon rivalitet mellan banden då sångaren i Nickelback, Chad Krueger, medverkat som låtskrivare på låten ”No Surprise”.

Av de 12 spåren skulle man utan problem kunna plocka ut ett helt gäng möjliga hitsinglar. Låtsnickrandet är verkligen inget som lämnats åt slumpen; kvalitet rakt igenom. Låtarna är som gjorda för de stora arenorna eller för att spelas tokhögt i en nedcabbad bil. Ett par klockrena ballader finns med på skivan och jag gissar att de kommer spelas flitigt i både svensk och utländsk radio inom kort.

Jag har otroligt svårt att plocka ut några särskilda guldkorn på den här skivan, då i mina öron de flesta låtarna är guldklimpar. Måste jag välja en favorit får det nog bli ”Every time you turn around”.

För en person som inte uppskattar den här typen av amerikansk bredbent rock kanske mitt toppbetyg kan verka lite väl generöst. Men det struntar jag i – jag älskar den här plattan!

Anders Larsson

Tags:

25

08 2009

Sommarsingel #3: På fansens begäran

Ken Ring "Nu Måste Vi Dra" (Pope/Universal)
Ken Ring ”Nu Måste Vi Dra” (Pope/Universal)

betyg337

2007 sa Ken Ring i intervjuer att han gett ut sin sista skiva. Nu är han tillbaka. Enligt egen utsago är det helt och hållet fansens förtjänst. Nya singeln Nu måste vi dra är en snärtig, trallvänlig hybrid mellan hiphop och reggae. Inte oävet på något vis, men heller inget som ger några bestående kickar, även om refrängen fastnar.

En ny fullängdare kommer också. Skulle ha varit ute i slutet av denna månad, men har blivit uppskjuten till 16 september. Det blir rapparens tionde skiva på tio år. Undertecknad återkommer naturligtvis med en recension av den.

Mats Johansson

Tags:

25

08 2009

Friskt blandat och spretigt

Golden Silvers "True Romance" (XL Rec/PlayGround)
Golden Silvers ”True Romance” (XL Rec/PlayGround)

betyg336

Golden Silvers är, för mig, ett typiskt band som kan bli hur stora som helst hemma i England men förbli nästan helt okända utanför sitt lilla örike. Hoppas jag har fel, men när jag lyssnar på deras debutalbum ”True Romance”, är det så jag känner.

Lyssna på tredje låten, ”Magic Touch”, visst är det en skön poplåt? Fortsätter de så här, ligger världen öppen för dem. Ja, det är en hyperflört med Beatles men ett; vad är det för fel med det? Två; vad är det för nytt med det?

Deras svaghet är även deras styrka, de blandar rätt så friskt. Kastet från ”Magic Touch” till ”My Love Is a Seed That Doesn’t Grow” är stort, säkert för stort för en del lyssnare. I ”Here Comes The King” är de tillbaka i starka melodier och smakfulla körer. Sedan väljer de att göra ett tvärt kast i en och samma låt, från up-tempo pop till ”fusionkeyboards”. Lyssna på ”Queen Of The 21st Century”, så förstår du vad jag menar. Jag tycker dock det fungerar, även om jag har svårt för företeelsen rent generellt.

”Gör du något du tror på med charm och med glimten i ögat kommer folk att möta det på ett väldigt förlåtande sätt”, sa en någon klok person. Just det är nog nyckeln till att denna, på sätt och vis, hopplöst spretiga skiva klarar sig genom Beatlesflörtar (se ovan + omslaget), Morrisseymelodier och ”Duran Duran keyboards” (lyssna på ”Arrows Of Eros”) och ”fusionkeyboards” (se ovan).

Jag ser redan fram emot uppföljaren. Hoppas de får ligga kvar på sin indielabel, där de är viktiga och säkert får leka sig fram. Trean de får av mig är stark.

PS jag erkänner min enorma barnslighet och säger att sångaren och keyboardistens namn, Gwilym Gold, är grymt ”Sagan Om Ringen-koolt”. Eller hur? DS

Hasse Carlsson

Tags:

24

08 2009