nyaskivor.se

Mono ”Hymn To The Immortal Wind” (Conspiracy/Sound Pollution)

Det är lika bra jag säger det med en gång. Jag är förälskad i ”Hymn to the immortal wind”. Mono är för mig en ny bekantskap och de har gjort årets skiva så här långt. Det är ett storvulet och fantastiskt äventyr; jag följer med på en resa genom för mig okänt land. Med låttitlar som Burial at sea, Pure as snow (Trails of the winter storm), Ashes in the snow – och där fem av låtarna klockar in på drygt tio minuter – är det en skiva som ”målats” med breda penslar och som kräver min fullständiga uppmärksamhet (hörlurar) för att fullt komma till sin rätt. Jag vill bosätta mig i det landskap som öppnar sig för mig. Jag får liknande känslor som när jag läser Haruki Murakamis böcker (jo jag vet att jag inte är först med den jämförelsen) med magisk stämning, stora och osannolikt vackra berättelser.
 
För er som inte känner till Mono så snackar vi instrumentalt och detta får väl kategoriseras som något slags Noise-rockband. Det är ömsom smekande vackert för att småningom bryta ut i ett underbart och välljudande skrammelkaos. De liknas ofta med band som Godspeed you black emperor! och Mogwai. Jag ser de jämförelserna och förstår dem även om jag tycker att Mono tillför något helt nytt i alla fallför mig. Bandet har funnits i snart tio år med sitt japanska vemod.

Man har anlitat producenten Steve Albini (Pixies, The Breeders, Nirvana, Helmet, P J. Harvey) och en stor orkester innehållande stråkar, piano, orgel, flöjt, glockenspiel och tympani vilket visar sig vara en lyckad kombination. Det var längesedan jag blev så uppslukad av en skiva från spår ett till sista. Jag kan bara varmt rekommendera dig att plocka fram dina lurar, koppla in dem och slå läger i ”Monoland”!
 
Japan har gjort det igen; givit mig ytterligare något att tycka om. Sushi, Haruki Murakami och så bilen jag åker runt i. Alla var själ nog för mitt gillande. Lägg till Mono på det så är det snart dags att åka dit!

Olle Nilsson

King Creosote ”Flick the Vs” (Domino/Playground)

Mannen från Skottland med den försiktigt dystra stämman har ett nytt album ute. Vi pratar alltså om Kenny Anderson som är känd som King Creosote. Det lär vara det 5:e ordinarie albumet om man inte räknar med de hembrända prylar han släppt under sin tid, då är vi nog nära 40-strecket.

Det finns alltid något intressant över King Creosote’s produktioner som retar den där lilla nerven som är så svårflörtad. Så också denna gång, men bara i omgångar. Det finns en liten glänta där den engelska folkmusiken lyser igenom svagt, vilket stundtals påminner en aning om Fairport Convention. På andra ställen lyser den med sin frånvaro och istället får vi levererat en tydlig och stark indiepop, vilket är de ställen som tilltalar mig mest.

Skivan startar lite småsömnigt för att sedan vakna upp med låten ”Camels Swapped For Wifes” vilket är ett alldeles lysande stycke indie. Fortsätter lika starkt med ”No Way She Exists”. Lugnar av en aning igen, för att sedan ta fram hungern och drivet igen i ”Coast On By”. Fint snickrade små popmelodier även i de lugna partierna, men på denna platta gör sig Creosote-känslan bäst i de lite mer fartfyllda alstren. En stark 3:a är betyget på detta album som går lite i vågor för mig.

Tomas Ingemarsson

The Handsome Family ”Honey Moon” (Loose/Border)

Brett & Rennie Sparks har varit gifta i 20 år. Detta firas med ett album som går i kärlekens tecken istället för ond bråd död, alkoholism, depressioner och allmän misär vilket många gånger brukar vara fallet när denna duo är i farten. Det kan ju tyckas som ett positivt tecken, för visst är kärlek bra mycket mer positivt än övriga nämnda ämnen.

Den barytonsjungande Brett Sparks har alltid förtjusat mig med ganska tunga bisarra texter om diverse hemskheter. Rösten har inga problem att beskriva kärlekens alster heller för den delen, men melodierna har tagit en annan väg som gjort det hela lite enklare och samtidigt mer uttryckslöst. Det har blivit mer åt det klassiska countryhållet med bluegrass i grunden.

Det är absolut ingen dålig skiva, men plattare än vad det brukar tycker jag. Låtar som ”My Friend ” & ”Loneliness Of Magnets” är dock låtar som får ett extra plus i kanten. Grattis Brett & Rennie till er 20-åriga bröllopsdag, kom dock ihåg ett visdomens ord. Efter solsken kommer regn, så låt oss åter följa med till lite ”Handsome Rain” i framtiden.

Tomas Ingemarsson

Caroline Af Ugglas ”Så gör jag det igen” (Universal)

Caroline Af Ugglas släppte alldeles nyligen sitt senaste album ”Så gör jag det igen”. Med lite god vilja skulle man kunna säga att den är lite i samma anda som ”Joplin på svenska” som kom 2007. Den skivan gillades av en stor skara fans, och många har nog väntat på en fortsättning. Flera låtar på det nya albumet låter som man skulle kunna förvänta sig att låtarna på det här albumet ska låta. Låtar lite i stil med ”Snälla snälla”, låtar som är lite som visor fast rock. Låtar där det ibland känns som att texterna är det viktigaste och musiken kommer i andra hand. Dessa låtar är bra och fina, men gör inte att albumet självklart hamnar på min inköpslista. Men några låtar är annorlunda, och fantastiskt mycket bättre. Härligt starka och melodiösa rocklåtar. Låtar som får mig att må bättre, låtar som gör att det känns som att någon förstår mig, låtar som gör att jag för några ögonblick lyfter från vardagens bekymmer, låtar som får mig att älska Caroline Af Ugglas.

Allt-i-ett-artisten Af Ugglas har även en poet i sig, för texterna på ”Så gör jag det igen” är starka, och spelar i en helt annan division än det mesta annat på skivdiskarna idag. Hon har skrivit alla spår utom ett, ”Du var mitt hjärta”, som är en stark ballad där hon lite överraskande fått hjälp med sången av Tommy Nilsson.

Jag får en känsla av att Af Ugglas inte gör något halvdant, utan gör sitt jobb ordentligt. Hon har med sig hjärtat på ett härligt sätt både vad gäller text och musik och inte minst i sången, och kanske framförallt på scenen. Och visst var hon kittlande nära att knipa segern i Melodifestivalen…

Svante Carlesjö

Loney Dear ”Dear John” (Parlophone/EMI)

Emil Svanängen som han egentligen heter har gett sig ut på ytterligare ett äventyr. Skivan har en drömsk och öppen rymd i ljudlandskapet. Låtarna sticker inte direkt ut, utan känns till en början ganska ordinära om man bara gör en snabblyssning. Vad skivan behöver är lite tid och lite koncentration från lyssnaren så upptäcker man snart Emils känsla för små finesser och ljudsättningar som får det hela att lyfta ett par plan.

Killen har talang, massor med talang men denna gång fångas jag inte riktigt som på ”Loney, Noir” Det är vackert och drömskt, bitvis fångas jag på kroken för att sedan släppa igen. Det är en kamp som jag inte blir riktigt klok på. Snygg orkestrering bygger fylligt upp ett tempo som känns behagligt i dessa smäckra låtar, för att ibland bli nästan pampigt. Bakom det snygga ljudarbetet döljer sig också själva kärnan d.v.s. låtarna, som till hälften når mig fullt ut.

Det är en klart lyssningsvärd och bra platta som inte fullt ut når mig på alla spår men som sagt det finns ett par riktigt starka låtar. Höjdarna i min värld är: ”I Was Only Going Out” och ”Under A Silent Sea” Den 3:a som är satt som betyg får betecknas som stark.

Tomas Ingemarsson

Heaven & Hell ”The devil you know” (Roadrunner/BAM)

Så kom den då äntligen. Snacka om uppskruvade förväntningar allt sedan konstellationen Heaven & Hell förra året annonserade att det kommer en platta. Nu har densamma rullat i stereon ett tag och jodå, de kan än, herrarna Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler och Vinnie Appice. Inte för att jag hade tvivlat. Gammalt groll lär vara begravet, Dio sjunger lika bra som någonsin förr (han har nått den aktningsvärda åldern 67!!), Iommis riff och sololir lär inte göra något fan besviket, det är tungt och mörkt och texterna känns igen. Smaka på titlar som Bible Black, Atom and Evil och Breaking into Heaven.

Som helhet når det emellertid inte riktigt upp till mästerverken Heaven and Hell och Mob Rules. Främst beror det på melodierna, eller rättare sagt i vissa fall avsaknaden av dem. Tyngden tar över och det melodiösa får vika, vilket är synd för det var mycket symbiosen mellan dessa som gjorde att de förutnämnda albumen skrev in sig i hårdrockshistorien. Problemet var ju till viss del detsamma med Dehumanizer från 1992. Kanske krävs det också lite groll och spänningar för att åstadkomma ett mästerverk? Nå, den är en fullt värdig återkomst ändå, betitlad The Devil You Know och Heaven & Hell headlinar Sweden Rock i början av juni. Bara det, liksom!

Mats Johansson