nyaskivor.se

I see hawks in L.A. ”Shoulda Been Gold” (American Beat/Border)

Det här är bra countrymusik! Texterna är berättande och ibland humoristiska, politiska men har även det där vemodet som tillhör genren. Det är musik man blir glad av. Jag lyssnade på skivan första gången i bilen när jag åkte mellan Karlstad och Arvika. Där i bilen gjorde den sig riktigt bra. Det är en road tripp platta. Skivan är ett tidsdokument över deras släppta låtar under 00-talet. Gitarrspelandet påminner mycket om James Burtons (spelade med Elvis Presley, Gram Parsons, Emmylou Harris mfl). Skivan innehåler även några tidigare outgivna låtar: en livelåt och en fantastisk duett med Carla Olson ”Bossier City” samt en 70-talsklassiker med Outlaw Country-mannen David Allan Coe. En platta att älska.

Mattias Ransfeldt

Soil ”Picture Perfect” (AFM/Sound Pollution)

Jag har faktiskt sett fram lite emot Soils nya album Picture Perfect sedan True Self, som för mig floppade totalt. Jag gillar skarpt de ännu tidigare skivorna Scars och Redefine. För mig kändes bytet av sångare innan True Self som det sämsta som kunde ske, det var på ett vis han som gjorde bandet. Men hur är då deras nya produktion? Bandet hävdar själva att de har fått några år på sig att utvecklas, att de blivit ett sammansvetsat band och att de låter bättre rent musikaliskt än vad de gjort förut. Jag kan tyvärr inte hålla med, mera slätstruket än såhär är svårt att få, det känns mainstream, tråkigt, uttjatat mm (har vi ett nytt Nickelback kanske?). Det känns dock lite mer välproducerat än förut, ljudbilden är renare och ”vackrare”, men det gör inte skivan bättre tyvärr. När jag lyssnade på titelspåret Picture Perfect så frågade min flickvän mig förskräckt om det var Takida jag lyssnade på. När jag själv tänkte mer på det så insåg jag att hon hade gjort en ganska bra iakttagelse, till mitt stora förtret.

Det finns ändå tendenser till några bra låtar, men det faller oftast när refrängen kommer. Tear it down öppnar skivan ganska bra, en låt som är energisk och kraftfullare än många av de efterföljande. Wasted är nog den bästa låten, den lyckas hålla sig lite utanför det vanliga ”radiorockmalandet”. Förmodligen beror det på att John 5 varit med och producerat låten, gitarrist för Marilyn Manson och Rob Zombie.

Summa summarum så är det här en ganska tråkig skiva. Många slingor och ackordföljder tycker jag att jag känner igen från tidigare band. Såklart finns det radiohits på den men behöver vi verkligen mer radio-metal?

Det blir 1/5 djävulshorn till Picture Perfect, jag har nog slutat hoppats helt på att Soil någonsin kommer resa sig ur jorden.

Martin Engström

Gucci Mane ”The State vs. Radric Davis” (Warner)

Gucci Mane eller Radric Davis som han egentligen heter, tycks tillhöra de oförbätterliggas skara. För närvarande sitter han på anstalt för att ha brutit mot en tidigare villkorlig dom. Sorgligt.  Rappa kan han emellertid och har en mäktig, lite släpigt rosslig stämma.

Andra studioalbumet The state vs. Radric Davis innehåller några godbitar av tyngre snitt, med drivande Gingerbread man som det absoluta toppnumret. All about the money respektive Bingo har bra beats och den förstnämnda ståtar med en snygg electroslinga. Mycket bra funkar även de tralliga r´n´b/pophybriderna Spotlight, Bad, bad, bad och Sex in crazy places. Väl tjatigt blir det i Stupid wild och Lemonade som mest mal på monotont.

Under detta år är albumen The State vs. Radric Davis- The Verdict + The Appeal i antågande.

Mats Johansson

Kashmir ”Trespassers” (RCA/Sony)

Trespassers är sjätte plattan med danska gruppen Kashmir (namnet är förstås taget efter Led Zeppelins monumentala låt). Förra albumet No Balance Palace (2005) hade David Bowies gamla vapendragare Tony Visconti som producent och på albumet medverkade även Bowie själv och Lou Reed. Den här gången sitter John O’Mahony vid spakarna och nya plattan är inspelad i den legendariska Electric Lady Studios i New York. Kashmir har med andra ord internationella ambitioner.

Det här är mycket kompetent och snyggt, men låter som en hel del annat som snurrar ute i etern nuförtiden; tänk ett skandinaviskt Coldplay eller Deathcab For Cutie utan de extra starka melodierna, Mercury Rev ekar här också. Men Trespassers är också en platta som har den där kvalitén att den möjligtvis kan växa ett par snäpp ytterligare vid framtida lyssningar. Kashmir är helt klart värda att kolla upp för de ännu oinvigda som gillar ovan nämnda referensnamn.

Henric Ahlgren

Overkill ”Ironbound” (Nuclear Blast/Warner)

Med thrashgodingar som exempelvis Rotten To The Core och Skullkrusher på meritlistan så förstår alla thrashfans att det inte är lätt för Overkill att leva upp till förväntningarna som ställs inför varje ny skiva.

Hur bra levererar New Jersey-bandet den här gången då? Jo, bra med plus i kanten är den slutsats som ligger närmast till hands efter en noggrann granskning av Ironbound.
Låtar som inledande The Green And Black (stämningsfullt intro och generös låtlängd), titellåten Ironbound (medryckande refräng), Bring Me The Night (full fart från första till sista tonen) och The Head And Heart (tunggung kryddat med detaljrikt trummspel) visar att allt är väl i Overkill-lägret. Men det finns också låtar som inte ger lika mycket, exempelvis The Goal Is Your Soul och Endless War som båda maler på utan att lyfta, och känns som upprepningar av tidigare Overkill-låtar.

Producentmässigt är det bra jobbat och glädjande nog får D.D. Verni och hans bas välförtjänt stort utrymme i ljudbilden.

Det är för övrigt värt att notera att thrash metal är välmående år 2010, vilket visas inte minst av sommarens festivalbokningar. Exempelvis spelar Overkill på nystartade Getaway Rock Festival i Gävle i sommar. Jag behöver knappast påpeka att det för den som tycker om thrash metal är näst intill obligatoriskt att minst en gång i livet uppleva Overkill live…

Magnus Bergström

Frida Andersson ”Busy missing you” (Bonnier Amigo)

Ett finskt musikaliskt fynd. Frida Andersson sjunger lika vackert som Anni-Frid Lyngstad gjorde på tiden som soloartist utanför ABBA. Fridas musik är som honung i te och balsam för själen. Behagligt lyssning rakt igenom. Hon är endast 21 år och med sin gitarr och röst fångar hon varje ögonblick och känns ett med musiken. Hannu Korkeamäki har producerat hennes debutalbum ”Busy missing you”.

En bra tillskott till Ane Brun, Anna Ternheim och Sofia Talvik! Upptäck en ny stjärna! Frida Andersson heter hon.

Mattias Ransfeldt

Sade ”Soldier of love” (Epic/Sony)

Povel Ramels “Det är de små små detaljerna som gör det” är en bra sammanfattning när det gäller Sades “Soldier of Love”. Det tar nämligen ett tag att tränga in i Sades ljudlandskap. Lyssnar du inte med ett vidöppet musiksinne och bägge öronen går du miste om alla de sublima ingredienser som finns i musiken. Soulmusiken har idag många olika ansikten och uttryckssätt. Sade har absolut sin egen soul,som hon format och finmejslat fram sedan debuten 1984 med “Diamond life.

Solder of love som just nu toppar listor i många länder startar med de två kanonspåren Moon And The Sky och Soldier Of Love. Den senare en magisk fullträff med soulmarcherande trummor och tunga synthfigurer som snyggt kontrasterar Sades coola röst. Mer lättillgänglig på ytan är Babyfather, en suverän pop-Sade-låt, där hon sjunger lätt och sensuellt , och ibland dubbelt mot sig själv. Bring me home är snabb med Sade-mått mätt. I slutet  smyger det in en svalsaxofon som matchar och utmanar hennes röst på samma gång. De övriga spåren på Soldier of Love  har samma höga kvalité som de jag nämnt här. Stillsamma Morningbird, Be That Easy och celloinklädda Long Hard Road har alla sina egna kvalitéer. Sade-soul äger, som sonen skulle ha uttryckt sig.

Bengt Berglind

Rob Zombie ”Hellbilly Deluxe 2” (Roadrunner/Warner)

Rob Zombie är äntligen tillbaka med sitt 5:e album Hellbilly Deluxe 2. Och han gör det faktiskt mycket bra! Den släpiga zombierocken finns fortfarande, dock inte lite påtaglig som hans riktigt tidiga verk. Countryrocken är också kvar, ett element som jag gillar riktigt skarpt. Det jag dock inte förstår är varför han valt att kalla skivan Hellbilly Deluxe 2. Likheterna dem emellan finns väl på vissa ställen, men jag får känslan av att Rob bara vill segla på framgången han hade med Hellbilly Deluxe.

I stort är skivan som det ska vara, skräpigt ljud på gitarr och sång, härliga låttitlar som Jesus Frankenstein, Virgin Witch och Werewolf women of the SS. Första låten Jesus Frankenstein drog också igång med intro som för mig skrek: Entombed! Det gillade jag skarpt och blev med ens på bra humör. I Mars Needs Women kan jag också höra influenser från Led Zeppelin i introt. Faktum är att nästan alla låtar på skivan är bra, förutom Dream Factory som inte alls håller den standard som de övriga låtarna håller. De som glänser mest är nog Werewolf women of the SS, What och Jesus Frankenstein. En sak jag som jag dock har svårt för är varför det i sista låten har klämts in ett trumsolo, håll det till konserterna anser jag. Det är då det blir häftigt. Låten i sig är bra utan ett trumsolo, det känns heller inte naturligt att ha det i låten.

Nu när Rob Zombie har en så gedigen samling bra låtar så borde vi väl kunna få honom till Sverige för några spelningar. Det är något som jag alltid sett fram emot och något som någon festival i sommar borde ta chansen att vara först med.

Mitt betyg blir 4/5 djävulshorn, det är faktiskt riktigt djävulskt på sina håll. Jag kan bara hoppas att Rob Zombie i framtiden fortsätter att fokusera på musiken och inte fyller sin tid med att göra filmer som bara blir okej.

Martin Engström