Archive for the ‘Jazz’Category

Borde finnas guldkorn åt var och en

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ’bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ’bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.

09

09 2011

Nära en total katastrof

Brian Setzer ”Setzer goes instru-MENTAL” (Surfdog/Playground)

Brian Setzer är mest känd som sångare och gitarrist i rockabillytrion Stray Cats som gav ut ett antal skivor mellan åren 1981-93 och låtar som ”Runaway boys” respektive ”Rock this town” är säkert bekanta alster för många!

Brian Setzer gav ut sitt första egna album redan 1986 (The Knife Feels Like Justice) och han har även under åren gett ut ett antal album med gruppen The Brian Setzer Orchestra. En grupp som tydligen spelar någon sorts upprockad storbandsswing (!), vad detta nu är för något?

Albumet ”Setzer goes instru-MENTAL” är ju givetvis, precis som titeln påskiner en instrumentalskiva! Och en skiva full med instrumental rockabilly och rock’n’roll?  ELLER? Nej, så är det inte riktigt! Måste erkänna att jag inte har följt Setzers karriär under de senaste 20 åren och jag blev faktiskt lite förvånad när jag lyssnade på skivan!

Det börjar ju förvisso hyfsat med lite lätt tillbakalutad jazz/bluesbetonad rockmusik, inte bra, inte dåligt, sedan blir det någon sorts gitarrjazz, följt av diverse countryjazz, jazz, popjazz, jazzig rock,  samt lite bluesstänk här och där, samt xylofon och hela kittet! Pust och stön!!! Några få rockiga alster finns förvisso på skivan, men dessa är verkligen i minoritet.

Någon låt påminner bitvis nästan om signaturmelodin till ”Bamse-världens starkaste björn”, fast mycket, mycket sämre! Men efter halva skivan tar mitt tålamod slut och då vill man nästan rusa iväg efter en hammare och slå sönder hela skiten, för att sedan spola ner resterna av skivan på toaletten!

Ibland tror man nästan att den stackars Brian Setzer har fastnat med fingrarna i gitarrsträngarna och inte kommer loss! Det är ett fruktansvärt plinkande och varje låt låter nästan som något slags improviserat gitarrsolo, någon slags gitarrterapi för att jaga bort alla andra i närheten! Det är omöjligt att artbestämma denna produkt, men genremässigt är det mer bluegrass och jazz, än rock!

Skivan är i mina öron nästan en total katastrof, men några få låtar håller ändå en godkänd instrumental (rock)standard! Låtar som ”Blue moon Kentucky”, Go-go-Godzilla” och Hot love”  får godkänt! Resten är öronmässigt kräkmedel och meningslös gitarronani utan vare sig mål eller mening! Det spretar och segar så att man nästan får ett psykbryt! Setzer kör intrumentalt, och vi andra önskar att han inte gjorde det!

Roger Skoog

31

08 2011

Splittrat försök

Lake Street Dive ”Lake Street Dive” (CRS/Border)

Ung collageutbildad indiekvartett försöker lira pop med jazzkänsla, eller jazz med popkänsla.

Hur går detta då på deras debutplatta ? Kort sagt inget vidare. Resultatet känns helt klart splittrat och på något sätt hänger det inte ihop. Minst splittrat låter det i de låtar som har en lugn sambakänsla. Där finner det unga bandet plötsligt ro i sitt musicerande.

En av de manliga medlemmarna dubblar på gitarr och trumpet vilket kanske ska fungera som en extra krydda i musiken, men passar inte in och blir mest störande. LSD bör nog ta sig en funderare i sitt musikskapande. Kanske bör de söka upp någon lämplig producent eller någon musikalisk mentor som kan bistå kvartetten på vilken väg de bör vika in på.

Bengt Berglind

13

08 2011

Samarbeten i kubik med artister av alla de slag

Chris Barber ”Memories Of My Trip” (Proper/Playground)

Ärligt talat fanns det inte på kartan att jag någon gång skulle recensera  bandledaren och trombonisten Chris Barber. Denna gigant inom den engelska traditionella jazzmusiken som borde vara runt åttio vid det här laget.

Memories Of My Trip är en dubbel CD-samling som sträcker sig från början på sextiotalet till idag. Här samlas det på samarbeten i kubik med artister av alla de slag. Bluesgubbs som Brownie Mc Ghee, Sonny Terry och Paul Jones. Rockikoner av rang i långa rader som till exempel Eric Clapton, Rory Gallagher, Van Morrison och Mark Knopfler.

Trummy Young, Edmond Hall och Ian Wheeler  finns med här och är jazzmusiker från samma traditionella jazzmusik som Chris Barber här företräder. En musik som ibland kallas dixieland, New Orleans-jazz eller kanske värst av allt, gladjazz.

Här är musiken minst av allt glad, utan har sin djupa rötter i främst blues och gospel. Detta genomsyrar hela denna samling som bjuder på en hel del liveupptagningar från diverse jazzfestivaler, så ljudet är väl inte helt bra, men ändå helt ok.

Bland många tidiga jazzpärlor på denna samling finns i första hand två samarbeten med Ottilie Patterson som varit Chris Barbers vokalist i många sammanhang. I klassikerna S:t Louis Blues och Lonesome Road visar hon vilken suverän bluessångerska hon var. Van Morrisons och Mark Knopflers insatser här går heller inte av för hackor.

Så om du vill ta en annorlunda musiktripp i sommar vid sidan av den vanliga upptrampade musikstigar så varför inte göra det i Chris Barbers och alla hans genommusikaliska vänners sällskap.

Onödig kunskap: Chris Barber har haft en hit, eller i alla fall en låt som ofta förknippas med honom här i landet för en massa år sedan – Petit Fluer. Men nu var det så att det var hans dåvarande klarinettist Monty Sunshine som i stort sett blåste solo låten igenom.

Bengt Berglind

13

07 2011

Smakrikt, enastående och äkta

Avishai Cohen Seven Seas (Blue Note/EMI)

Avishai Cohen ”Seven Seas” (Blue Note/EMI)

betyg 5       Release: 23 februari

Den israeliske basisten och sångaren Avishai Cohen är tillbaka med nya albumet Seven Seas. Än en gång har han valt att spela in i Göteborg vilket han verkar trivas med.

Avishai har med sig pianisten Shai Maestro och percussionisten Itamar Doari. Elgitarr- och oudspelaren Amos Hoffman, som medverkat på många av Avishais tidigare album, är också med på några låtar. Seven Seas innehåller även en hel del sköna blåsarrangemang. Precis som på förra plattan Aurora använder sig Avishai av sången som del i sina arrangemang. Hans röst uppbackas även i vissa låtar av sång från Karen Malka och Jenny Nilsson.

Albumet kan till en början vara svårt att greppa men de välskrivna låtarna växer efter varje lyssning. Precis som på tidigare album hör man tydligt Avishais mix av mellanösterninfluerade tongångar och rytmer blandat med jazz, latin och andra stilar. Men det är främst det förstnämnda soundet som är tydligast denna gång. Vad som imponerar mest är det otroliga samspelet mellan Avishais basspel, Maestros mästerliga pianospel och Doaris drivande, smakrika och finessfyllda percussionspel.

Vid Avishai Cohens spelning på Fasching 26:e februari spelades dessa låtar med en sådan energi och känsla att man nästan fick svårt att tro det man bevittnade var verklighet. Samspelet var enastående, improvisationerna kring låtarna närmast magiska och bandet hade en mycket god kontakt med och respons från publiken, något som Avishai påpekade och tackade för många gånger. Man verkligen kände låtarnas storhet under denna konsert. Om du någon gång får möjlighet att se Avishai Cohen live så missa inte den chansen!

Bästa spår: Dreaming, Seven Seas, Halah, Ani Aff

Rickard Engström

16

05 2011

Återanvändning med hög klass och bra sväng

Bohuslän Big Band ”Don’t Fence Me In” (ACT/Cosmos)

        Release: 14 mars

Bohuslän Big Bands nya album Don’t Fence Me In innehåller 12 st jazzklassiker skrivna av Cole Porter såsom I Get A Kick Out If You, I’ve Got You Under My Skin. Bandet leds av Colin Towns som också arrangerat låtarna. Towns som är en av Englands stora kompositörer och arrangörer har bl a arbetat med Deep Purple, Ian Gillan Band och komponerat musik till ett stort antal filmer, teatrar och TV-program m.m. Nils Landgren gästar på skivan med sitt distinkta trombonspel och sin mjuka sångröst.

Arrangemangen är välskrivna och gör att de gamla klassikerna får nya skepnader som ofta blir mycket intressanta. Bandet gör mycket goda insatser både vad gäller ensemblespel men även i de många solon som ges. Många låtar får extra liv av Ebba Westerbergs percussionspel, kanske främst på From This Moment On och Love For Sale. En annan låt som verkligen sticker ut med sitt unika sound är I Get A Kick Out Of You, som bygger upp en drivande, nästan spännande stämning runt den upprepade melodin och bandets allt intensivare spel.

Det är skön musik och en häftig platta – och den blir riktigt mycket bättre när man mellan lyssningarna kollar upp originalversionerna. Först när man förstår originallåtarnas storhet kan man riktigt uppskatta detta album med dess speciella låtarrangemang, sound och bandets utförande.

Rickard Engström

15

05 2011

Välarrangerad musikalisk mix

Chris Cook ”Remembering” (Tree O Records/Hemifrån)

betyg 4

Chris Cook skriver allt material själv på sin tredje skiva. Det här är en musikalisk blandning av blues, jazz, country mm vilket gör det svårare att etikettera men desto lättare att lyssna på.

På skivan medverkar inte mindre än tretton musikanter och Chris sjunger, spelar gitarr och munspel. Allt känns välarrangerat och vackert presenterat.  

Chris Cook får mej att tänka på John Hiatt både i genre och musikaliskt. Skall man nämna några specifika låtar så tycker jag att huvudspåret ”Remembering” i sin jazziga framtoning är en strålande inledning på en skiva med hög nivå. De två nästföljande spåren ”Heartless Road” och The Boy I Used To Know är också riktigt bra men det finns flera guldkorn ytterligare.

Börje Holmén

01

05 2011

Dansk musikdynamit

Maggie Björklund ”Coming Home” (Bloodshot/Border)

betyg 5

Vilken superb överraskning!  Den danska steelgitarristen och kompositören Maggie Björklund bjuder oss på med sitt debutsoloalbum Coming Home. Musiken, instrumental och med sång, skulle med lätthet passa som soundtrack till filmer som Paris Texas eller The Long Riders, där ökenhettan dallrar i ett kargt öde landskap någonstans i New Mexico.

Man väntar bara på att det ska uppenbara sig en ensam ryttare i fjärran. Men egentligen skulle musiken passa in i fler filmcenarios genom att Maggies steelgitarr hela tiden ligger lite under ytan i musiken, och förstärker den med skiftande stämningar och ett sprakande färgspektra. Bland hennes medmusikanter på Coming Home är delar ur Calaxico, samt gästvokalisterna Jon Auer – Posies, Mark Lenegan-Screaming Trees och Rachel Flotard – Visqueen. De smälter så väl in i detta musikaliska sammanhang och Maggies själfyllda steelgitarr – skör, vacker och stolt – binder ihop Coming Home till en musikalisk och för fantasin bilskapande helhet; därav femman här ovan. Dansk dynamit, dansk musikdynamit !

Bengt Berglind

12

04 2011

Vacker musik att sjunka in i

Magnus Öström Thread of Life (ACT/Cosmos)
Magnus Öström ”Thread of Life” (ACT/Cosmos)

 betyg 4

När Esbjörn Svensson – pianist och bandledare – i Esbjörn Svenssons Trio (EST) omkom i en dykolycka 2008 upphörde en av de främsta framgångssagorna inom svensk jazz sedan legendariske pianisten Jan Johansson (som också tragiskt omkom i en olycka) även om EST brukade kalla sig ”ett popband som spelar jazz”.

EST:s trummis Magnus Öström släpper nu ett soloalbum med främst instrumentalmusik (på några låtar sjunger Öström) som för tankarna till filmmusik. Det är vackert och stundtals avskalat, samtidigt som musiken inger en mäktig och ibland sakral känsla, ofta finns en elektronisk förankring i det stämningsskapande. På låten ”Ballad For E”, en hyllning till den bortgångne Esbjörn, medverkar Pat Metheny på gitarr. Detta är musik att sjunka in i.

Henric Ahlgren

Tags:

24

02 2011

Man behöver inte göra det svårare än såhär

Joe Satriani Black Swans and Wormhole Wizards (Epic/Sony)
Joe Satriani ”Black Swans and Wormhole Wizards” (Epic/Sony)

betyg 4

Gitarrvirtuos, underbarn eller helt enkelt bara riktigt överjävlig med guran? Ja säga vad man vill om Satriani, men han kan sin sak när det kommer till gitarren. Det jag alltid har funnit fascinerande med Satrianis spel, är att han så enkelt fångar in en i melodierna och i låten. Man rycks med i musiken och även om det hörs långt i förväg att det är Satriani man lyssnar på i varje låt så är det ändå alltid varierande och spännande.

Det där med att man verkligen rycks med i musiken, och att han får varje låt att berätta något utan att man behöver höra en text, har alltid varit Joe’s stora styrka. Den filmiska och majestätiska Pyrrhic Victoria är ett praktexemplar på en låt som rycker med lyssnaren och håller denne i ett järngrepp från första stränganslagningen tills den sista tonen tynat bort. Satriani visar här att han har en otrolig förmåga att lyckas skriva de mest magiska låtar genom att bara ägna sig åt instrumental musik.

För när det gäller instrumentala låtar är det lätt att jag tappar lusten efter ett tag, och jag själv vet att jag oftast inte klarar en hel skiva med endast instrument. Jag behöver ofta texten och sången för att följa med i musiken och artistens berättelser. Men det är en helt annan sak när det gäller Joe Satriani. Black Swans and Wormhole Wizards kan vara ett av de bästa Instrumentala skivorna som jag hört i hårdrocksgenren. För även om albumet har kokats ihop med enklast tänkbara recept – att låta Joe visa att han kan spela elgura – så är det precis rätt. Man behöver inte göra det svårare än såhär, speciellt inte när man gör det så bra.

Några låtar att hålla extra koll på är Pyrrhic Victoria som jag gick igenom tidigare i texten. Även Littleworth Lane sticker ut, ett avslappnat och bluesigt stycke musik som för mig utmärker sig som skivans absolut bästa spår. Men det är svårt att välja ut de starkaste spåren. Mycket varierar till smak och tycke på denna skiva, då varje låt visar upp någonting nytt och fräscht och man får helt enkelt plocka ut sina egna guldkorn från Joe’s skattkista.

Tobias Blixt

Tags:

06

01 2011