nyaskivor.se

Splitside ”This Sinking Ship” (Knuckle Ride/Sound Pollution)

När svenska punkband överlag sjunger på svenska går Blekinge-bördiga Splitside emot vinden och lirar trallvänlig arbetarklasspunk på engelska. Både den styrande moderatregeringen liksom Jimmie Åkesson får sig varsin känga. Splitside tar även ställning för den lilla arbetande människan i en värld som inte längre är för dem. Man får även läge att slänga in låtar som inte är politiska också – man avhandlar låtar om punkrock, bärs och bra tider. Så de lyckas täcka in de flesta ämnen som kan tänkas ha något att göra med punk. Fast bäst gillar jag de politiska låtarna.

Musiken kan beskrivas som en hybrid av Bad Religion, Rancid och glad svensk trallpunk från tidiga 90-talet. Helt enkelt väldigt nära fenomenalt.

Lars Svantesson

Babian ”Hälften dör av fetma” (Troglodyte/Border)

Lirar man rock på skånska ter det sig uppenbart att man kommer att jämföras med Bob Hund och Babian är inget undantag som bekräftar regeln. Dessutom har man tagit ett namn från djurriket – ytterligare en punkt där likheterna är slående.

Babian är musikaliskt som en ren kopia av Bob Hund. Däremot är Babian mer politiska och samhällsaktuella i sin lyrik än vad Bob Hund är, där Bob Hund tenderar att bli poetiska så fortsätter Babian att vara politiska. Babian målar upp en självklart och ”på pricken” bild av det svenska samhället och dess tillstånd i en sammanfallande värld. Det här (h)ärlig rock n roll med skönt sväng.

Lars Svantesson

FACT ”In The Blink Of An Eye” (Hassle/Sound Pollution)

In The Blink Of An Eye är japanska hardcorepoparna Facts tredje fullängdare. Och deras mix av hardcore och popmelodier med en nypa modern metal är lite småintressant fast tyvärr faller den lite väl mycket i facket ”hårdmusik för MTV-publiken”. Jag har haft svårt att greppa den här skivan – faktum är att den har varit bäst i lurarna på pendeltåg och tunnelbana där den mest har fungerat som ett bakgrundsbrus för att lindra den värsta tristessen i att åka kollektivt.

Lars Svantesson

65 Days Of Static ”We Were Exploding Anyway” (Hassle/Sound Pollution)

Jag ska i ärlighetens namn börja med att säga att jag aldrig tidigare har varit i kontakt med bandet 65 Days Of Static, så jag kan inte säga hur de har utvecklats från sina tidigare album. Albumet “We were exploding anyway” är bandets fjärde släpp och ett album som är helt instrumentalt bortsett från ett celebert besök i form av Robert Smith (från The Cure) på sjätte låten “Come To Me”.

Bandet bjuder på både stämningsfull musik som skulle kunna sorteras in i avslappningsfacket, och dansant musik som drar sig mot både house och techno. Eftersom jag är totalt ohemma på just den typen av musik är det svårt att ge några musikaliska jämförelser. Jag kan dock meddela att jag gillar det här.

Lars Svantesson

The Gaslight Anthem ”American Slang” (Sideonedummy/Bonnier Amigo)

Bruce Springsteen fick sitt genombrott med albumet ”Born To Run” och följde upp den med skivan ”Darkness On The Edge Of Town”. The Clash blev giganter i och med releasen av deras tredje album ”London Calling” och följde sedermera upp med ”Sandinista”. New Jersey-bördiga The Gaslight Anthem, som har tidigare nämnda artister som tydliga inspirationskällor, har gjort något liknande när de nu följer upp 2008 års bästa skiva ”The ’59 Sound” med albumet ”American Slang”. I och med föregående albumsläppet, deras andra i ordningen, gjorde de sig ett namn och nu har de bemästrat konststycket att följa upp en succé (även om den bara var en undergroundsuccé).

Sångaren, gitarristen och tillika låtskrivaren Brian Fallon sa sig innan skivan släpptes arbeta på bandets egna ”London Calling” – snacka om att skapa höga förväntningar på den nya skivan. Det är skönt att bandet vill skapa något stort och något eget, men någon ”London Calling” har man inte lyckats att skapa. Gaslight Anthem har ändå skapat ett lysande album med ena foten i det amerikanska heartland, med förkärlek för Bruce Springsteens ”Blue Collar America”, och andra foten i punkrocken.

Det här är ett av årets måste-album. Och årets sommar-soundtrack, som mycket väl kan bli årets höst-soundtrack.

Lars Svantesson

Jackson Browne/David Lindley ”Love is strange” (Ada/Warner)

Varken Jackson Browne eller David Lindley ska väl knappast behöva någon speciell presentation. De har jobbat ihop från och till sedan tidigt 1970-tal. På deras gemensama liveskiva ”Love Is Strange” blandar de låtar från både Jacksons och Davids låtskatter, även om det är den förstnämndes låtar som är i övervikt. Dubbelskivan är inspelad i Spanien på turnen de gjorde tillsammans år 2006.

Med tanke på de låtar som de här två herrarna kan bjuda på är det en hitkavalkad från början till slut med det ena örhänget efter det andra. Men tyvärr blir det aldrig bättre än bra. Skivan är mest att rekommendera till de som brinner för Jackson Browne eller David Lindley, ni andra kan lika gärna skippa den. Bästa låten på skivan är utan tvekan ”These Days” där Luz Casal gör en fantastisk sånginsats.

Lars Svantesson

Anarbor ”Words You don’t swallow” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Mixar man lika stora delar tidlös popmusik med rock (främst från 70-talet) och tar en stor skopa modern garage och punkrock får man ganska troligt ett resultat som kan jämföras med Anarbor. Vid första mötet med bandets musik kan det tyckas väldigt lik den typ av punkrock som jag har ganska svårt för, den punkrocken som är producerad för radio- och MTV- konsumenterna. Men tar man sig tid för att upptäcka Anarbor så märker man att det inte stämmer utan att det här bandet har mer att bjuda på.

Jag är positivt överraskad och detta mest tack vare den stora delen av tidlös popmusik man har använt sig av - den gör skivan riktigt bra. Fullängdsdebuten ”The Words You Don’t Swallow” bjuder på 11 jämnstarka låtar, vilket naturligtvis gör lyssningen till en ren njutning.

Lars Svantesson

The Get Up Kids ”Simple Science” (Hassle/Sound Pollution)

Den stora svårigheten med The Get Up Kids är att deras popmusik med indienerv är ganska svårgripbar, det tar flertalet lyssningar innan den når fram helt och hållet. Det vore samtidigt orättvist att säga att det är väl värt mödan, för jättebra blir det aldrig. ”Simple Science” som EP:n heter innehåller 4 poplåtar som helt eller delvis innehåller experimentella ljudbilder. Det jag gillar mest med skivan är dess omslagsbild, den lilla pojken och den stora påskharen känns både rofylld och skrämmande på samma gång – ungefär som filmen Donnie Darko. Och det kanske är med orden rofylld och småskrämmande som man på bästa sätt kan beskriva The Get Up Kids musik. Helhetsintrycket av skivan ligger någonstans mellan hyggligt och bra där av en svag trea i betyg.

Lars Svantesson

Patrick Crowson ”Finito La Comedia” (Indys/Hemifrån)

Hela auran kring Patrick Crowson stavas lo-fi. Tar man ett besök på hans hemsida möts man av suddiga och härliga grådassiga bilder som på många sätt talar samma språk som skivans musik gör, det vill säga ett mörker med en gnutta ljus någonstans där bakom horisonten. Gillar man bildkonst bör man faktiskt ta sig ett besök på hemsidan, helt lysande bilder på många sätt. Men på sidan finner man samtidigt ingen information alls - till skillnad från det stora flertalet artister har Patrick förstått att det finns ett värde i att inte ge någon information och därigenom dölja sig med ett skimmer av ovisshet - vilket även avspelas i hans lyrik och musik; som också känns svåråtkomlig fast samtidigt självklar.

När skivan spelas möts man av lo-fi americana där en akustisk gitarr är grundinstrumentet, som ackompanjeras av olika instrument beroende på låt. Bakom hela musiken ligger ett ständigt missljud eller brus som konstigt nog bidrar med att ge musiken ännu mer själ eller så ligger det där och stör för musiken – jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket det är. Mycket med den här skivan och herr Crowson är motsägelsefullt och det gör det svårt att veta vilket ben man ska stå på och vad man egentligen ska tycka. Vissa lyssningar känns skivan fenomenal och vissa gånger känns den omöjlig att förstå sig på. Därav kommer betyget inte bli högre än ett mittenbetyg. I vilket fall som helst tror jag att Crowson kan komma att leverera spännande plattor i framtiden.

På många sätt påminner Patrick Crowson om en ung och flummig lo-fi Bob Dylan utan den där uppenbara charmen och utan den där direkta punchlinen.

I början nämnde jag Patricks hemsida www.patrickcrowson.com men det är även värt att ta ett besök på hans myspacesida www.myspace.com/patrickcrowson ifall man är intresserad av att höra hans musik.

Lars Svantesson

De lyckliga kompisarna ”Hugos sång LP” (Wild Kingdom/Sound Pollution)

Ja vad fan ska man säga om det här nu igen då? DLK ytterligare en gång – jag sågade ju mer eller mindre sönder EP:n som kom i höstas. Nu kommer fullängdaren och den går i samma stuk som föregående EP och allt som bandet gjort tidigare också för den delen. Så känner igen sig gör man. Flashbacks till tidigt 90-tal precis som vanligt.

Tyvärr har det inte blivit bättre sen i höstas, helheten har snarare blivit ännu mer urvattnat. Det finns bra låtar på plattan men det är inte många. Överlag känns det som om man har haft brist på vettiga textidéer och det leder till att det jag tycker det blir patetiskt och löjligt. Plattan är full av nödrim som får Gessles värsta nödrim att bli rena rama poesin. Men i de låtar som texterna faller på plats och har något vettigt att förmedla blir det genast bättre. För då känns det inte lika krystat och patetiskt. Man får dock ge DLK en eloge att de kan få flera av dessa totalt värdelösa texter att svänga och bli störande trallvänliga. Men det håller tyvärr inte i längden.
 
Lars Svantesson