nyaskivor.se

The National ”High Violet” (4ad/Playground)

Det där med känslor är inget lätt kapitel. Som manlig deltagare i livets märkliga cirkus tycker jag det är lätt att prata om dem så länge man inte är i dem. Tack och lov har vi alla lärt oss mer och mer om hur känslorna fungerar och vad de är bra till. Idag vet vi att det i princip är omöjligt att komma ihåg något om vi inte blivit känslomässigt berörda. Skall någonting stanna hos oss måste det passera känslorna. En av mina närmsta vapendragare bland dessa är vemodet. Det finns något vackert med det. Ibland tror jag en del blandar ihop vemod, som ändå andas en skönhet och ett hopp, med ren dödsångest som är något helt annat. Vemodet räds inte att ta med dig till själens mörkare skrymslen. Inte för att knäcka dig utan för att visa att det kan finns en styrka att finna där. Genom konst och musik kan den få oss att känna som om vi går sönder inombords. Dess lågmälda uppriktighet går igenom alla våra intellektuella filter och kulturella skyddsmurar utan att vi har en chans.

När jag första gången hörde Matt Berninger sjunga låten ”Sorrow” från The Nationals senaste fullängdare ”High Violet” hände just det. Den gick bara rätt in. Jag hann inte ens få upp garden. Sedan radas en kavalkad av fantastiska låtar upp. Den tempostarkare ”Bloodbuzz Ohio” är en av årets bästa låtar. Att köra bil till den är nästan en garanti för att hamna i länsmans fotoalbum … ”Runaway” vars enkelhet utnyttjas genialiskt genom sin underbara stigning är även den en höjdare. När bleckblåset kommer är tårarna inte långt borta.

Hela skivan avslutas med ”Vanderlyle Crybaby Geeks”. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vilken underbar, ljuvlig och vemodig skiva. Betyget fem är givet.

”Melancholy is sadness that has taken on lightness”, sa någon …

Hasse Carlsson

Band of Horses ”Infinite Arms” (Sony Music)

Jag vet inte hur det är med dig men när det gäller mina absoluta favoritskivor så vet jag oftast exakt vad jag gjorde och när det var jag lyssnade till dem första gången. Jag vet precis känslan jag fick när jag hörde ”Dogman” med King’s X. Vet precis var jag var när jag upptäckte Ron Sexsmith och vem jag uppgicks med när John Mayers ”Continuum” nådde mina öron första gången. Det är svårare med de äldre livskamraterna; Jimi, Aretha och Dylan för de verkar ju ha funnits där jämt.

Med denna bakgrund tycker jag det är konstigt att jag inte har en aning om när, var eller hur jag hittade Band of Horses. Deras två tidigare plattor; ”Everything All the Time” och ”Cease to Begin” är riktigt, riktigt bra. Såg dem dessutom på ”Way out West” förra året. När du hittat ett band du gillar och plattorna bara blir bättre och bättre händer två saker; dina förväntningar skruvas upp men insikten om att ”inget band i hela världen släpper bara toppenplattor” lurar nervöst i bakgrunden.

När nu deras senaste alster; ”Infinite Arms” inköptes på iTunes var det med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på den de första gångerna. Det första som slog mig var att de både lät mer radiovänligt och mer ”arena-orienterat” än tidigare, MEN … Det är bara i positiv bemärkelse jag skriver det.

Den här plattan är sjukt bra. Den bästa de gjort om du frågar mig. Den är jämn men aldrig tråkig. Den är generellt lugn utan att tappa tempo. Den låter dig flyta med genom ett pärlband av mjukt glittrande ballader. De lite mer rockiga låtarna ger bredd och variation. Den ena bättre än den andra. Deras sätt att alltid lägga stämsången kriminellt högt utan att det skiter sig är ett välsignat mysterium.

Favoriter? Inte lätt, eller hur lätt som helst beroende hur man ser det. ”Blue Beard”, ”Infinite Arms” och ”Evening Kitchen” är sagolika. Men ”For Annabelle” är den bästa låt de skrivit. Att försöka använda ord för att beskriva något så vackert är dömt att misslyckas.

Köp skivan utan att blinka. Tycker du den är dålig köper jag den av dig.

Betyget? Solklar femma.

Hasse Carlsson

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures” (RCA/Sony)

Att Dave Grohl och Josh Homme hade lite påsar ihop är ju ingen nyhet. Men hur kom John Paul Jones in i bilden? Herrarna Grohl och Homme och ett av världens mest legendariska rockbands mest anonyma medlemmar bildar alltså denna s.k supergrupp. Har man medlemmar som är aktiva (eller har ett förflutet från) Kyuss, Queen Of The Stoneage, Foo Fighters, Nirvana och Led Zeppelin, får man faktiskt använda benämningen; ”Supergrupp”.

Hur låter det då?

Hm, en mer rättvis fråga är nog; ”hur förväntade jag mig att det skulle låta?”.

I mitt fall trodde (läs; önskade) jag nog det skulle vara en liten mer portion av herr Grohls sköna melodier och gitarrslingor, men …

Hade det marknadsförts som herr Hommes soloplatta med några kompisar hade det känts mer rättvist, men …

Hur låter det då?

Efter att ha gett plattan några rundor och mina första vanställda förhoppningar dynat ut så tycker jag det låter bra. Joshs skruvade gitarrspel och ännu mer skruvade gitarrljud genomsyrar hela produktionen, på gott och ont. Jag har förlikat mig med det och tycker det är skönt. Exakt vad herr Jones bidragit med låter jag vara osagt (läs; har jag ingen aning om) men på sättet de ”flummar ut” här och var på plattan så känns bra och inte helt ”Zeppelin främmande”.

Öppningsspåret heter ”No One Loves Me & Neither Do I”. Någonstans strax efter 2.40 in i låten kommer ett SAGOLIGT skönt riff, jag är svårt svag för sådana. Jag vet att det är töntigt men jag kan inte låta bli att höja volymen några varv och dra på mitt ”bredaste rockbarnsliga leende”. Övriga favoritlåtar, just nu, är ”Mind Eraser, No Chaser”, ”New Fang” och ”Gunman”.

Är du sugen på att se dessa rockikoner live kan du välja antingen Roskildefestivalen eller Peace and Love till sommaren.

Hasse Carlsson

Shout Out Louds ”Work” (Epic/Sony)

Shout Out Louds nya platta ”Work” träffar mig som en varm vårvind i ansiktet. Med dofter av 60-tal, gitarrer som spelar banala melodier och låtar som är så jämna att en tysk linjal framstår som en sågklinga kan bara leda till en sak; jag njuter och ler. Vinterns förlamande köld och bistra vindar har inte en chans. Våren är här.

Låtar som ”Walls” (en ren uppvisning hur man bygger upp en urstark poplåt), smart följd av ”The Candle Burned Out” och näst sista låten ”Show Me Something New” höjer medeltemperaturen i mitt musikliv med flera grader. Men största styrkan är dess jämnhet. Både låt- och hantverksmässigt. Produktionen är supergenuin, lyssna och lär alla som vill bli bra producenter.

Ett säkrare kort får du leta efter om du vill ha en riktigt bra och vårig pop-platta.

Köp, vrid upp volymen och njut av våren!

Hasse Carlsson

Donkeyboy “Caught in a Life” (Warner)

I mitt arbete som föreläsare och marknadsförare har jag lärt mig mycket. Jag har mött fantastiska människor som gett mig en inblick i många otroliga livsöden. För ett tag sedan fick jag frågan om vad jag skulle använda för titel om jag skulle sätta ett gemensamt namn på det jag gör. Jag funderade en stund, svaret var lika enkelt som självklart. ”- Jag är historieberättare”, svarade jag.

Istället för att berätta att du skall göra si eller så i olika situationer, berättar jag en historia om mig eller någon annan och om hur vi gjorde. Det lärde min mentor Rune mig tidigt. Oftast är det om hur jag gjort bort mig, alltid bra att sätta sig själv i ”åsnans ställe”.

Det finns något i oss människor som trollbinder oss i historier, livsöden och personligheter. Det är ju känt och dokumenterat sedan flera tusen år tillbaka.

Döm då av min förvåning när jag läser pressreleasen från skivbolaget. Jag som är nyfiken på vad Donkeyboy är för band, vad de är för personligheter, deras bakgrund, hur de skriver sina låtar, om de gillar blodpudding eller om de vill flytta till Sverige och starta en falsettskola.

Istället rapas det upp försäljningssiffror, antal veckor på topplistor, hur många dagar det tog innan de nått första platsen på någon albumlista o.s.v.

Eh, är det det som gör att jag blir nyfiken på deras musik?

Please …

Tack och lov hade jag lyssnat ett tag på denna välsmakande popplatta innan jag läste det. För den är helt okej. Välproducerad utan att bli för platt och stel, bra sång och framför allt bra melodier. ”Ambitions” har du säkert hört, missade du Skavlan härom veckan så kolla låten på YouTube. Versionen på plattan är utan Oslo Kids Choir (hette de så?), vilket är en miss. Den version som spelades på Skavlan var riktigt, riktigt, riktigt bra!

Hit nr 2, även kallad ”Sometimes” är heller ingen skam. En självklar melodi, som redan ligger som ”heavy rotation” på alla kommersiella radiokanaler. Och kommer göra så i en oöverskådlig tid framöver.

Med tanke på hur strömlinjeformad hela skivan är, är det tur att de har ”Ambitions” och ”Sometimes”. De ger skivan ett lyft och därigenom ett högre betyg. Titelspåret ”Caught in a Life” är längsta spåret med sina 4:08 och ligger dessutom sist. En bra låt som ger plattan en stark avslutning. Det skall bli spännande att höra vad som komma skall från Donkeyboy och om skivbolaget låter sin copywriter göra sitt jobb, d.v.s berätta historier.

Hasse Carlsson

Magnetic Fields “Realism” (Nonesuch/Warner)

Jag vet inte om du varit på konsert kl. 11 en söndagsförmiddag? Så var fallet när jag hörde The Magnetic Fields första gången. Det var på Roskilde 2001 och vi var sju musikhungriga killar (läs; relativt medelålders män) som hyrt en husbil. Vi var totalt fokuserade på konserterna, inget stök utan vi var fullt koncentrerade på var och när vi skulle se vad.

2001 var ett fantastiskt år på Roskilde, enligt mig. Så tänk dig hur fylld av fantastisk musik man var när väl söndagen kom. Några sömnrekord hade jag heller inte satt, vilket kändes väldigt uppenbart när jag lite nyvaket äntrade det vita tältet.

Trots dessa förutsättningar var det en av de bästa konserterna jag varit på. Någonsin.

När jag nu hör ”Realism” är jag tillbaka till samma känsla som fanns i det där tältet 2001.

Så otroligt bra. Korta distinkta låtar med mycket stråkar och fräscha mattor av stränginstrument. Jordnära och enkel alternativpop när den är som bäst.

Finns ingen anledning att breda ut texten mer. Köp skivan utan att blinka. Kan betyget stiga med tiden? Ingen aning men en sak vet jag; Stephin Merritt har gjort det igen.

Hasse Carlsson

Joss Stone “Colour Me Free” (Virgin/EMI)

Jag vet inte om du kommer ihåg första gången du hörde Joss Stone?

Jag gör det. Hon träffade rakt i hjärtat, vilket röst, flämtade jag för mig själv. Framför mig ser jag denna vackra, kraftiga, mörkhyade kvinna som sjöng så klockorna stannade. Att det var en liten vit 16-åring från England hade jag nog inte gissat på de första åttatusen försöken …

Hennes senaste platta, ”Colour Me Free” (hennes fjärde fullängdare sedan ”The Soul Sessions”, debuten 2003) är inget undantag. Vad det gäller sånginsatsen. Fortfarande samma fantastiska röst, men …

Vad är det för låtar? Från första låten, som ändå är hyfsad, går det rakt utför. Inte ens när en av mina favoriter Raphael Saadiq dyker upp hjälper det.

Nej, Joss, det är dags för dig att bestämma vad du vill göra med din talang. Du kanske bara gör detta som levebröd och har andra intressen vid sidan av som du brinner för? Inga problem men släng på ”Arrives” med Aretha så förstår du vad jag menar med ”brinner”. Människan är åttio procent vatten och resten inställning, som någon sa …

Hasse Carlsson

Norah Jones “The Fall” (Blue Note/EMI)

I mitt jobb som föreläsare stöter jag ofta på människor som står inför olika förändringar i sina liv. Jag vet inte hur det är med dig men de flesta av oss är nog lite avogt inställda till de där faserna där vi måste lämna våra gamla kära hjulspår. Hur jobbigt och hemskt det än kan vara så är det många, många, människor som senare berättat att det var det bästa som hänt i deras liv. Hm, hur blev det så, undrar jag då? Well, svaret på den frågan får vi ta i något annat forum, någon annan gång.

Att Norah Jones har genomgått en stor förändring i sitt liv, är rätt klart. Jag har varken fakta eller intresse av bakomliggande orsaker, utan riktar all min nyfikna energi på hennes senaste skiva; ”The Fall”. En skiva som en del har kallat ”rockigare”, men i min värld blir en skiva inte rockigare för att det är ett mer drivande (om än soft) trumkomp, mer elgitarrer eller lite ”slapback-delay” på sången. Nåväl, oavsett vilken åsikt du och jag har av den tolkningen, så är min uppfattning att det här är bra. Det är riktigt bra.

På något vis har hon gjort en skiva som har betydligt starkare variationer mellan låtarna än tidigare. Skivan känns hela tiden fräsch och spännande.

Så antingen du vill krypa upp i soffan och mysa med en kopp te under julfällen eller fördjupa dig om hennes syn på denna fas i sitt liv är detta en klockren skiva för dig.

Ett säkert kort i julhandeln är inte alltid samma sak som kvalité, men här har du en chans att ge bort en riktigt bra platta och samtidigt göra tomten en tjänst.

Hasse Carlsson

PS Tomten hälsar att det är okej att du köper den till dig själv med DS

Ronny Munroe “The Fire Within” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Låt mig klargöra några saker direkt:

1.     Jag gillar attityd.

2.     Jag gillar finess.

3.     Jag gillar låtar som bär.

Som du förstår är genre ointressant för mig.

Denna platta lever dock i total avsaknad av ovanstående punkter. Månen har fler spa-anläggningar än den här plattan har bra låtar. Den är proppfull med klichéer som gav mig kräkningar redan i slutet av 80-talet. Den är så dålig att jag efter ett tag längtar efter ebola, pest eller något annat betydligt mer angenämt.

Ta sången som exempel, den är uppbyggd på följande sätt: krax, krax, krax – falsett med pingstvibrato, krax, krax, krax – låg ton med lika (om möjligt) vidrigt pingstvibrato.

Nej, den här plattan är så pinsam att jag ibland får för mig (läs; hoppas) att det är Killing-gänget som är i farten, men tyvärr …

Betyget 0,5 är i överkant.

Nej, släng på “Ton of Bricks”, Metal Churchs debut från -86. Där snackar vi …

Hasse Carlsson

Citizen K “Meet Citizen K” (Paraply Records/Plugged)

Det var den varmaste sommaren i New York på över 60 år och jag satt på mitt hotellrum på Waldorf Astoria. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag kände för att slappa lite innan jag gav mig ut i ”staden som aldrig sover”.  Jag kollade vad de erbjöd för filmer och hittade ”Matrix – new blockbuster with Keanu Reeves”. ”- Ja ja, det är väl någon actionrulle, typ Speed, som jag kan kika på med ena ögat”, tänkte jag slött.

Några minuter senare var mina ”ena ögat”-intentioner lika obefintliga som vattnet på månen. Carrie-Ann Moss började springa på väggarna, sparka ner poliser i slow-motion (i ett roterande perspektiv, dessutom!), den hemlighetsfulle Laurence Fishburne pratade om vita kaniner, piller svaldes och varken Nemos eller mitt liv har sedan varit sig likt.

Du som kan din Matrix-trilogi vet att filmerna handlar om att ”se koden”, vilket Keanu Reeves rollfigur Nemo lärde sig. Genom att se den kontrollerade, bemästrade och utnyttjade han den och dess värld till perfektion.

”- Vad har det med Citizen K. att göra”, undrar du då.

En sak; KODEN.

För vad är det för en dåre som kokar ihop en platta med akustiska gitarrkulisser av Neil Young-klass, stämsång som får självaste Brian Wilson att höja på ögonbrynen, melodier som inte hörts sedan Popsicles glansdagar, åskväder, trumpeter och en sångare som för tankarna till ett torrt, folkligt och lite brittiskt 70-tal?

Bara någon som kan koden.

Citizen K (aka Klas Qvist), denna galet begåvade människa, som dessutom spelar allt utom trumpeter och några trumspår, kan koden. Han vet precis hur man gör för att få en massiv ljudbild att upplevas som luftig, hur man bygger ihop stora körpaket utan att de tar över energi från resten av låten och givetvis; hur man skriver bra låtar.

För den här plattan är full av bra låtar. Jämna låtar, definitivt inga bottennapp men samtidigt ingen låt som skriver om världshistorien.

Första gången jag lyssnade på den började jag, av någon outgrundlig anledning, på spår två; ”That Same Old Sun”. Wow, störtskön pop. Den följdes sedan av den vackra och tänkvärda”Badfinger”, när sedan ”The World Turns Without Me” klingat ut var jag bara tacksam. Tacksam, för om det här hade varit boxning hade matchen varit över. Teknisk knock-out, golvad tre gånger i samma rond. Men vad hjälper det när nästa låt heter ”She Says”? Ett grymt spår med en underbar text och magiskt bra stämsång. Jag är golvad. På riktigt. Medan jag försöker ta mig upp ropar någon i ringside; ”- Follow the white rabbit, Hasse, det är ju elva bra låtar TILL på plattan, det klarar du aldrig!”

”- Uh, Tank, get me out of here, I need a signal; NOW!”, är det sista jag tänker innan plattan tar tag i mig igen. Oj, oj oj, vad bra musik kan vara brutal …

Hasse Carlsson