nyaskivor.se

…enligt Magnus Bergström

1: Majestica A Christmas Carol

Årets mest oväntade julskiva. Bombastisk power metal som är sockersöt som skumtomtar och glögg och ett givet soundtrack till julstöket.

2: Kansas The Absence Of Presence

Tidlös mjuk hårdrock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandade på ett fulländat sätt. Veteranerna visar vart skåpet alltid har stått.

3: At The Movies The Soundtrack Of Your Life Vol. 1

Elva kärleksfulla hårdrockstolkningar av 80-talsfilmmusik, med sköna melodier i massor, ger oss något så ovanligt som en urstark coverskiva.

4: Dream Theater Distant Memories – Live In London

Kungarna av prog metal firar tjugoårsjubilerande Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory med att framföra hela skivan i all sin prakt.

5: Sons Of Apollo MMXX

Uppföljare som är starkare än debuten växer inte på träd, men här har vi en sådan. Prog metal som kräver lyssnarens uppmärksamhet för att blomma ut.

6: Dark Tranquillity Moment

Melodiös death metal i bästa svenska västkuststil; genomtänkta och snyggt arrangerade låtar. The Gothenburg Sound 2.0 – nu med ett rejält stänk goth – låter mycket vitalt.

7: Metallica S&M 2

21 år efter att Bay Area-giganterna rörde om lite i hårdrocksgrytan med S&M är det dags igen. Med låtarna i en mer passande symfonisk skrud än första gången.

8: Blue Öyster Cult The Symbol Remains

Det fanns inte på kartan att BÖC skulle släppa något nytt som kunde orsaka den minsta bris. Nu tog de mig på sängen med full storm och jag ler från öra till öra.

9: Vanden Plas The Ghost Xperiment – Illumination

Tionde skivan och vad passar då bättre än att leverera karriärens låtmästerverk. The Ouroboros låter som om Dream Theater och Kamelot slagit sina påsar ihop.

10: Horisont Sudden Death

Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen; sväng och sprudlande livslust från nedsläpp till slutsignal. Och precis alla låtar är bra!

 

Årets bubblare: Walter Trout Ordinary Madness

Som min gode vän Thomas skrev i sin recension: ”Walter beskriver den stora bilden. Det här är blues.” Jag vill tillägga att det här är blues som även tilltalar icke bluesfantaster som undertecknad.

 

Årets stolpskott: Bon Jovi 2020

Av den oemotståndliga pudelhårdrocken finns inte ett spår kvar. Bon Jovi idag är inte det minsta äventyrliga och steget till hårdrock är långt. Nu är det skvalmusik.

 

…enligt Thomas Claesson

1. Nektar ”The Other Side” (Space Rock) Ett storslaget epos som förbinder det klassiska psykedeliska arvet med nydanande tankevågor. Framkallar en själavårdande harmoni som saknar motstycke.

2. Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Occult Rock) Det ligger en angenäm mystik över den triumfartade återkomsten. De fornstora dagarna är här igen. I praktiken är 40 års väntan över, men tålamod är en dygd.

3. Walter Trout ”Ordinary Madness” (Blues Rock) Perfekt symbios av känslomässig sång, bländande kompositioner och instrumental stjärnglans. Inspirationen flödar, känslorna svallar och bluesen befäster sin höga status.

4. Testament ”Titans Of Creation” (Thrash Metal) Ibland måste djävulens portar öppna sig. Det här är ett sådant tillfälle. Titaner i sitt eget universum. Förmedlar ett ursinnigt testamente skrivet i blod. Åt eftervärlden att begrunda.

5. Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Hard Rock) Saxons förlängda arm greppar följsamt nya erövringar. En korsfarare som med stora utsvävningar släpper loss sina inre besvärjelser. Mäktigt och förtjusande.

6. Lazuli ”Le Fantistique Envol De Dieter Böhm” (Progressive Rock) En konceptskiva som ger sig ut på en dramaturgisk resa. Fylld av poesi och metaforer om musikens gränslöshet och med en spännande ljudbild som rör sig mellan fantasi och verklighet.

7. Kansas ”The Absence Of Presence” (Art Rock) Pompan och ståten fortsätter att glänsa från ett band som aldrig slutar att överraska. Tillräckligt fängslande för att inspireras. Tillräckligt komplex för att beundras.

8. Primal Fear ”Metal Commando” (Power Metal) Med starkströmskabeln kopplad verkställs de mest grovkorniga och framfusiga tonstötar som tyskarna någonsin åstadkommit. Takten stampas tungt i golvet och glädjen står högt i tak.

9. Deep Purple ”Whoosh!” (Hard Rock) Purples glansdagar borde vara över för länge sedan och vissa spår här väcker också ett visst uppseende vid första lyssningen. När skivan väl har sjunkit in skrivs ännu ett kapitel in i hårdrockens bibel.

10. AC/DC ”Power Up” (Hard Rock) Det låter så enkelt, men ändå kan ingen annan göra om det. Riffkonstens mästare slår till igen. Rockar loss, skakar om och levererar det alla förväntar sig.

Bubblare

Soilwork ”A Whisp Of The Atlantic” (Melodic Death Metal) Har brutit igenom alla havets stormar på ett innovativt och upplyftande sätt. Förenar mångsidighet och finess både överrumplande och metodiskt.

………………

 

…enligt Bengt Berglind

Årets 7 bästa Bordersläpp (+3)

Dave Alvin  From an old guitar. Blues och rock

Randall Bramblett  Pine with fire. Blue-eyed soul

Espen Eriksen Trio  End of summer. Norsk jazz

Robert Vincent  In this town you owned. Engelsk Americana

Jason Isbell  Reunions. Americana

Nisse Hellberg  Goda tider rullar in. Svensk svängfest

Tennesee Jet  The country. Americana

+

Bob Dylan  Rough and rowdy ways. Klassiker

Bonnie light horseman  First. Modern folkmusik

Early James  Singing for my supper. Americana

 

 

Espen Eriksen Trio ”End Of Summer” (Rune/Border)

För vissa av oss är fortfarande jazz ett musikaliskt begrepp man inte vill ta i eller känna av. Eller som när en till mig närstånde uttryckte det: ” varför måste dom spela 4 låtar samtidigt, kan dom inte komma överens ?”

Några som kommer bra överens inom jazzmusikens vida ramar är norska pianotrion med Espen Eriksen vid tangenterna, Andreas Bye trummor och Lars Tormod Jenset kontrabas.

På deras förra album fanns även saxofonisten Andy Shepard med. På End Of Summer återvänder de till det ursprungliga trioformatet och gör det på ett sätt som borde få den mest motsträviga antijazzlyssnare att kapitulera.

Espen och medmusikanter fortsätter att leverera en musik som sjuder och smeker av det nordiska vemodet, ett tydligt melodispråk och stänk av nordisk folkmusik. Visserligen är det improvisationsmusik men ändå innanför trions melodiska ramar. Något som borde få den som tycker att jazz är ett fult four-letter-word att kapitulera och bara låta sig åka med in i Espen Eriksens magiska musikströmmar.

Det finns en konsert inbokad i Örebro 21 april 2021, med Andy Shepard som gäst. Är det vår snart, eller ?

Bengt Berglind

Espen Eriksen Trio with Andy Sheppard ’’Perfectly Unhappy” (Rune/Border)

Never Ending Sunday som landade i mitt musikaliska landskap 2015 var ett album som bar spår av Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Spåren bestod av det stora nordiska vemodet men också allehanda bilder som kan kopplas till den nordiska naturens all skiftningar.

På nya albumet har Espen Eriksen behållit allt detta som en trygghetskärna men plussat på med saxofonisten Andy Shepard. Bilderna som kommer från Espens piano andas öppna nordiska landskap. Nu möter han detta med saxofonen som för mig är storstad. Varför det är så är väl bara att olika musikaliska uttryck bär på en egen historia. För mig är saxofonens ljudbild starkt kopplatd till rökiga mörklagda jazzklubbar downtown.

Om nu Andy Shepard har anpassat sig till denna norska trios kan vi bara spekulera om. Men hans lätt lyriska ton i många av albumets spår adderar en ny mångfald i detta stämningsfulla jazzmöte som är och förblir ett utmärkt musikaliskt möte mellan stad och land för denna skribent.

Bengt Berglind

Emily McEwan ”In the wee small hours” (Hoob/Border) 
Espen Eriksen ”Never ending January” (Rune/Border) 

Stäng av ! sa flickvännen för längesedan, de spelar ju åt olika håll? Det var jazzen med dess förekommande improvisationer hon åsyftade.
Troligen hade hon inte uttryckt samma sak på ett liknade sätt om hon vid det tillfället hade lyssnat på dessa båda album. Visserligen jazz. Men med en mer lågmäld och skörare inriktning.
Svenske vokalisten Emily McEwan lotsar fram lyssnaren på en behaglig och försiktig resa i det vokala jazzlandet. Hon tolkar Sinatras ögonsten In the wee small hours och jazzklassiker som Time after time och Three coins in the fountain med samma lätthet och inneboende känsla. Behagligt lyssnarvänlig och småsvängig vokaljazz.
Norske pianisten Espen Eriksen hör hemma i samma stämningsläge fast han håller fast vid det instrumentala som utångspunkt. Det gör han alldeles rätt i, för det skapar med sitt nedtonade läge en trygghet och ett viloläge. Något som också fanns i Esbjörn Svenssons triojazz under vissa stunder. Ett stråk av nordiskt vemod som ett sublimt sätt att påverka lyssnare. Jazzvän eller inte.
Detta gäller i hög grad både Emily McEwan och Espen Eriksen.

Bengt Berglind