Den som väntar på något gott…
Dexys ”One day I’m Going To Soar” (BMG/Border)
Sist Kevin Rowland stod på scenen sjöng han bland annat You’ll Never Walk Alone iförd klänning och var maximalt sminkad. Året var 1999, han buades av scenen och det var då inte många som trodde att han någon gång skulle samla ihop i sig själv och göra comeback. Men comeback är det och en storstilad sådan med nygamla bandet Dexys.
I detta ingår några av hans gamla vapendragare och bandpolare från Dexys Midnight Runners. Kanske är det just i detta familjära sällskap som Kewin Rowland har funnit trygghet och kreativitet. För detta album dräller av fantastiska poplåtar som är en blandning av silkeslen Phillysoul ,Van Morrison-influenser, engelsk kabarémusik och talade monologer.
Det är teatraliskt i kubik och texterna behandlar ämnen som ensamhet, längtan, lust och insikten i hur det är att åldras och inte längre vara åtråvärd. Det pendlar mellan tragik och burlesk varm humor så man bara häpnar.
Ett stort bidrag till att detta måste vara ett av årets album alla kategorier är den känslosamma och i det närmsta perfekta produktionen. Rena riktiga trummor ligger lång fram och dominerar ljudbilden tillsammans med Kevin Rowland som i vissa stunder påminner om en seriös Grodan Kermit. En röst man älskar eller bara vill höra mer av.
Stråkar och blås i massor bygger hela albumet igenom upp en effektiv och massiv ljudvägg.
Detta är en mäktig comeback av Kevin Rowland och Dexys… Och en verklig sådan – det var ju bara 27 år sen deras förra album kom.
Den som väntar på något gott får ofta vänta länge. Men det var det värt.
Bengt Berglind
