Magisk japansk stämningsmusik
- Mono ”Hymn To The Immortal Wind” (Conspiracy/Sound Pollution)
Det är lika bra jag säger det med en gång. Jag är förälskad i ”Hymn to the immortal wind”. Mono är för mig en ny bekantskap och de har gjort årets skiva så här långt. Det är ett storvulet och fantastiskt äventyr; jag följer med på en resa genom för mig okänt land. Med låttitlar som Burial at sea, Pure as snow (Trails of the winter storm), Ashes in the snow – och där fem av låtarna klockar in på drygt tio minuter – är det en skiva som ”målats” med breda penslar och som kräver min fullständiga uppmärksamhet (hörlurar) för att fullt komma till sin rätt. Jag vill bosätta mig i det landskap som öppnar sig för mig. Jag får liknande känslor som när jag läser Haruki Murakamis böcker (jo jag vet att jag inte är först med den jämförelsen) med magisk stämning, stora och osannolikt vackra berättelser.
För er som inte känner till Mono så snackar vi instrumentalt och detta får väl kategoriseras som något slags Noise-rockband. Det är ömsom smekande vackert för att småningom bryta ut i ett underbart och välljudande skrammelkaos. De liknas ofta med band som Godspeed you black emperor! och Mogwai. Jag ser de jämförelserna och förstår dem även om jag tycker att Mono tillför något helt nytt i alla fallför mig. Bandet har funnits i snart tio år med sitt japanska vemod.
Man har anlitat producenten Steve Albini (Pixies, The Breeders, Nirvana, Helmet, P J. Harvey) och en stor orkester innehållande stråkar, piano, orgel, flöjt, glockenspiel och tympani vilket visar sig vara en lyckad kombination. Det var längesedan jag blev så uppslukad av en skiva från spår ett till sista. Jag kan bara varmt rekommendera dig att plocka fram dina lurar, koppla in dem och slå läger i ”Monoland”!
Japan har gjort det igen; givit mig ytterligare något att tycka om. Sushi, Haruki Murakami och så bilen jag åker runt i. Alla var själ nog för mitt gillande. Lägg till Mono på det så är det snart dags att åka dit!
Olle Nilsson
